Bortom tröttheten

Även om jag ser mig själv som rätt lat i den bemärkelsen att jag inte gärna gör mer än vad som krävs, är det ändå rätt sällan som jag ger vika för trötthet om jag väl har något som ska göras. Jag är rätt flitig och fixig så länge jag själv får välja. Jag kan ta i.

Därför är det rätt ovant för mig att ha dagar som idag. I vanliga fall kan jag liksom pusha igenom trötthet och jobba ändå, speciellt om det är med roliga saker som fix och renovering, men idag är det alldeles omöjligt. Idag har jag mest bara legat raklång, först imorse då jag vaknade alldeles för tidigt – typiskt dumt, jag som kände att jag behövde sovmorgon – och fick krypa upp till sofforna för att ligga och titta på teveserier för att inte störa Nicklas som sov. Nu har jag fått dra in madrasser till köksgolvet för att kunna hålla Nicklas sällskap medan han fogar kakel i köket.

Jag orkar absolut ingenting idag. Inte ens sitta upp. Jag vet inte när jag var så stilla frivilligt utan att vara sjuk. Eller, frivilligt och frivilligt, men det GÅR bara inte att göra något. Det är en väldigt märklig känsla.

En riktig klassisker

Jag fick ett mejl från en skobutik som den här gången ville marknadsföra festskor lite extra, definierade efter lite olika epitet. Och kolla här vad som definieras som en "klassisk" festsko:

 

En lårhög svart skinnstövel. En riktig klassiker till festsko. Funkar till allt och i alla sammanhang, slår aldrig fel. Ett måste i varje kvinnas garderob. Never goes out of style. 

Det ni inte får se

Dålig renoveringsblogg, dålig! För det har ju hänt jättemycket i köket. I lördagsmorse åt vi för första gången frukost i vårt nya kök, fem veckor efter inflyttning. Vi har inte kaklat än och har inga taklampor på plats, men det är funktionsdugligt och det är naturligtvis alldeles, alldeles underbart. Och trots att det inte är klart så håller det på att bli precis som jag ville ha det, vilket betyder åh så fint.

Orsaken till att det inte har kommit upp bilder och dokumentation sitter mest ihop med att jag inte lyckades pricka in att ta bilder de timmar under helgen då det var ljust ute. Jag är lite less på byggbelysnings-murriga bilder, det här fina förtjänar bättre. 

Och som det inte vore nog – när temporära köket väl var utrymt stuvade vi in flyttkartongerna där, och fixade till ett temporärt vardagsrum i det för all del ofixade men rätt stora f.d kartongrummet. All is good.

Lite kök på efterkälken

Jamen vänta, nu börjar jag ju halka efter i dokumentationen. Idag var brorsorna här igen och byggde vidare på golvet så ännu lite mer är gjort än det som syns här på bilderna. Och de lackade luckorna är hämtade! Men de kommer jag inte visa upp förrän de är på plats.

Så här kommer alltså de senaste bilderna, där det som tillkommit sedan de förra är (inplastade) bänkskivor, väggskåp, några lådfronter och några vitvaror. 

 

 

 

 

 

Köksstommarna

Jamen se på titta, vad händer här då! Idag kom snickarna och började montera köksstommarna. Nicklas har jobbat borta i två veckor så då har köksjobbet gått i ett mer lojt tempo, men idag var det dags, vi satsar på att det ska kunna bli brukbart om en vecka eller så. Vitvarorna och köksbänkarna står som bekant i vardagsrummet och väntar, och i morgon eller på måndag borde skåpluckorna vara lackerade och klara. Yikes vad jag längtar efter ett brukbart kök, och galet så bra det kommer att bli! 

 

 

 

Vecka 30 – nu börjar det

Nu är den här! Nu är jag faktiskt i vecka 30. Tio veckor kvar till beräknat förlossningsdatum. Tio veckor som kommer bli tyngre än tidigare, och med det i åtanke känns det skönt att jag mår så pass bra som jag gör. Inte per automatik ont i ryggen utan bara lättare att få, ingen foglossning och inte så där överdrivet trött. Det funkar bra på jobbet och jag kan fortfarande stå på tågresan hem utan att avlida.

Och nu är magen stor, nu ser jag så där riktigt gravid ut. Idag var jag inne i en klädbutik för att reka lite inför Rymdhundens bröllop, lite ifall inget av det jag har hemma passar (ifall-ischmall), och drog in några plagg i provrummet som såg lagoma ut där de hängde.

De var i medium. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte.

Det som skulle vara tunikor blev toppar, och vissa plagg fick jag knappt över bysten. Någonstans på vägen har visst min kroppsuppfattning blåst bort.

Och som på en given signal var detta även dagen då bäbis-återhållsamheten var tvungen att få ett slut för min fina storasyster. Så plötsligt har vi nu våra första pyttebyxor och pyttestrumpor hemma. Knasigt att de ska fyllas ut av en liten pyttealien så småningom. 10 veckor and counting.

Det är hon med katterna

På kattflyttstatusfronten så har vi fått vara med om att lilla (men söta) dumkatten har haft svårt med omställningen. Han har sprungit tillbaka till gamla boendet och har därför fått utegångsförbud i omgångar.

Men någon gång, på något sätt, måste han ju lära sig, så vi har släppt ut honom lite grand i taget. Med dörren öppen. Med jag som står som en vakande staty på trappen. Med att vi med jämna mellanrum ropar in honom. Med att vi röjer revir-väg genom att schasa bort andra katter som kommer förbi på vår tomt.

Nu har han klarat fem sådana kortare utflykter på raken. Inte så att kusten känns klar, men det går framåt. Han kommer tillbaka hyfsat av sig självt.

Gammelkatten, som vi kunde släppa ut efter en dag hos svärföräldrarna och på samma sätt här. HAN, däremot, har nu börjat krångla. Så helt plötsligt har han samma trackrecord som lilla dumkatten på att vara tillbaka i de gamla kvarteren.

Idag fick jag valla honom tillbaka från gamla huset till nya. Alltså, promenera från en punkt till en annan med en katt som man inte under några omständigheter kan bära. Gå och ropa, locka och kss:a över vägar, ducka för hundar och allt det där. Eftersom Nicklas är bortrest hela veckan och ingen bil finns att tillgå.

Totalt utmattande, promenaden som i vanliga fall tar typ åtta minuter tog nu det tredubbla. För att inte tala om hur pinsamt det var. Crazy catlady som är ute och går med sin katt.