Att gå i väntans tider

Jag går och väntar, jag. För all del på she-alien, men just nu mest på köket. Och idag kom det! Vi betalade IKEA för ihopplockning av varorna och hemleverans, så väldigt, väldigt värt. Och sedan skruvade man och svärfar ihop det hela. Så nu väntar jag på ett tak som ska monteras, spacklas, slipas och målas, väggar som ska slutmålas och sedan, efter det, ska köket få monteras på plats. Men redan nu står det där och suktas i vardagsrummet.

 

Här får skåpluckorna stå och dra eftersom de ska iväg och lackas innan de åker upp. 

 

Och här har vi ett golv som inte kan annat än ligga vackert i kartonger så länge. Men snart släpps de på grönbete!

Ge mig murrigt

Hade vi haft besök under målningen av vårt blivande sovrum hade säkert någon tänkt tvärtom med färgerna – att färgen vi valt som ny var den gamla som man höll på att måla över.

Men vitt eller ljust och luftigt är det sista jag vill ha i mitt sovrum. Jag vill att sovrum ska vara i murriga färger, och inte heller behöver de vara särskilt stora i yta. Det här är vårt tredje gröna sovrum, eller egentligen fjärde om man räknar med det misslyckade gröna som sedan fick bli lila. Vi har gått från oliv (första lägenheten) till lera (senaste huset) och så nu till mossa. Det gamla parkettgolvet gör sig så bra till färgmässigt och ska få vara alldeles som det är, slitet och knarrigt.

 

Är det något man aldrig ska kompromissa med när man ska renovera så är det färg och måleritillbehör. Det är så ovärt att måla med blaskig billighetsfärg där man måste måla fyra lager för att den ska täcka. Nä, köp riktig färg, och riktiga penslar/rollers.

Vårt dagliga kök

Vän av renovering förstår att just köket tar mycket tid, speciellt om man vill lära av sina tidigare misstag och göra grundarbetet ännu bättre den här gången. Vilket betyder spackla, slipa, grundmåla, spackla, slipa och så vidare i en nästintill evig spiral. 

Så medan köket som bekant ser ut så här

 

håller vi till i vårt temporära kök. Här finns förutom matplats även micro, kokplatta och skafferi:

 

 

 Kylfrysen står i hallen, och diska får vi göra i tvättstugan. 

Lite är det som att knyta igen säcken – i vår första etta hade vi enbart kokvrå med en sådan där miniugn med kokplatta, och så hade vi mindre skafferiförvaring där än här. Samma micro som vi hade då har hängt med ända hit. Man byggde onekligen stabila microvågsugnar på 1800-talet.   

Vilka får man hata egentligen?

Det var en sorgens kväll när SD kom in i riksdagen. Det behövs inte mycket för att se vilka toner som finns i deras partiprogram, inte bara kring invandringspolitiken utan även i synen på kriminalitet, genus och mycket annat. Jag uppmuntrar alla att läsa deras ideologiska program för att med egna ögon se vad de står för – det är viktigt att veta och inte bara tycka.

I tidningen Dagen finns ett intressant reportage från SD:s valvaka, som Haore Sulaiman bevakade. Där finns också en intressant debattartikel om hur "Kyrkfolket ratar Sverigedemokraterna". 

Men sedan finns det en annan sida. För som i så mycket annat drar människan så lätt saker till sin spets och blir svartvit. Är det inte tragiskt ironiskt att nu få höra hatisk retorik, men mot Sverigedemokrater? Mot människorna som kallar sig anhängare. Att de inte borde få finnas, att de borde landsförvisas, att de är mindre intelligenta.

Att de har förbrukat sin rätt till att bli betraktade som fullvärdiga människor, unika och med ett eget värde. Någon som känner igen den argumenteringen från pläderingarna för dödsstraff? 

Nä, det är inte ok att hata bara för att någon har hatat först. Det fungerar inte så, har aldrig fungerat så, kommer aldrig att fungera så. Så: Markera, var tydlig, ta debatten. Stå inte tyst när någon kommer med rasistiska, sexistiska, homofobiska eller bara allmänt elaka påståenden om andra människor. Men tro aldrig att en människa kan förbruka sitt värde som människa. 

Jag ser och hör på många av de digitala mötesplatser som jag hänger på att folk söker efter om det finns SD-anhängare i deras nätverk. Man vill ta ställning genom att ta bort, distansera sig. Och jag kan förstå känslan, tanken som ligger bakom, men jag skulle önska något annat. Vad tjänar det på att skapa ett större glapp emellan oss? Vore det inte mer önskvärt om vi kunde påverka? 

Du som  redan är starkt rotad i dina antirasistiska åsikter – så bra, du och dina åsikter är inte i farozonen. Du kommer inte att påverkas till att byta sida. Men om du väljer att leva ett öppet liv, ett liv som kanske då på något sätt kan komma att inkludera någon med mindre förståelse för andra människor, så kanske ditt liv och dina åsikter kan sätta ett avtryck på andra som inte tycker som du.

Jag tror inte att vi enbart kan förlita oss på att påverka genom den distanserade megafon-politiken, genom lagar och demonstrationer även om de är nog så viktiga. Jag tror att vi även måste ta kampen vid köksborden, på arbetsplatserna, i kyrkorna. Inom våra personliga nätverk. Låta det bli vardag.

Jag menar inte att det är lätt eller att jag vet exakt hur det ska gå till. Jag menar inte att jag alltid lyckas leva som jag lär. Men jag menar att det är enda sättet. Vi älskar, för att han först älskade oss. 

Färg-fascist

Folk som känner mig vet att i min garderob hittar man en majoritet av svarta, några röda och försvinnande få vita kläder. Jag tänkte för något år sedan att det var lika bra att göra faktumet till en princip då principer är mycket roligare (och mer provocerande) än bara slumpmässighet, och det underlättar onekligen både matchning och shopping. 

Om det har med detta att göra eller om jag sprider lite allmänt fascistuösa gracer omkring mig vet jag inte, men av detta verkar vissa dra slutsatsen att hela mitt liv därför måste gå i svart-rött-vitt. Nog för att jag hade ett rött kök, men jag hade ju inte riktigt ett svart sovrum. 

Jag är i själva verket rätt så förtjust i färger, bara inte när det kommer till kläder. På mig själv alltså. Därför ska det bli ganska intressant att se hur folk kommer att reagera när de kommer för att besöka vårt renoverade hus. Jag tänker inte vara en renoverings-spoiler och redan nu berätta vilka färger jag planerar, men det kommer på sina ställen vara rätt långt ifrån Solsidan-vitt.

Särskilt tror jag att färgen i hallen kommer att förvåna många om min nykläckta idé står sig, den där färgen som jag ville feber-hallucinera fram. Nå, då blev den därefter också.

The Beatles Story

Sista dagen på Englandssemestern tillbringade vi i Liverpool och på The Beatles-museet som finns där, The Beatles Story. Jag var ett lillgammalt barn som lyssnade på Beatles redan från 10-årsåldern, har många av deras skivor på vinyl och kan väl ungefär alla låtar som gavs ut officiellt. Så det här var lite av en grej för mig, ett dedikerat museum liksom. Hur fel kan det bli?

Jag och Nicklas har på tidigare resor varit på ganska imponerande museum/utställningar fokuserade på verkliga personer och händelser. Alcatraz var ett av dem, Robben Island ett annat. Och jag menar självklart inte att jämföra tyngden i det som berättades på dessa tre ställen som likvärdigt, utan jämför bara det det praktiska genomförandet. Även här i Liverpool har man satsat på en audioguide till sitt förfogande, men direkt här sprack det. För samtidigt som man skulle lyssna på de långa – och ofta rätt trista harangerna – spelade man musik i gångarna. 

Innehållet sedan. Jag hade förväntat mig en klar röd tråd, från den första trevande starten till genombrottet till splittringen, bevakat genom skivornas utgivning. Istället är det främst fokus på prylarna, uppståndelsen, personerna runt om, och själva musiken hamnar i skymundan. 

Museet i sig är dessutom ganska trångt även om det på sina ställen är roligt uppbyggt med miljöer som ska likna de autentiska, som exempelvis The Casbah. 

Och så mitt i all denna besvikelse blir vi omringade av en stor grupp 5-6-åringar, vad de nu har på ett sådant museum att göra. Det var ju inte så att det fanns en massa att göra och agera med, utan det handlade om att lyssna, titta och läsa. 

Nja, det här var faktiskt bortkastade pengar för mig. 

Renovering från en säng

"Det är som att vi bor i en etta igen", sa Nicklas, och trots våra färska 250 kvadratmeter har han ju alldeles rätt. Vi bor ju bara i ett sovrum, och så det provisoriska köket som är utan ugn. Diskar gör vi i tvättstugan. Men vad gör det när vi redan trivs så bra och vet att det här kommer att bli världens bästa hus.

Jag hade tänkt att fota och visa upp trädgården här på bloggen, men så blev jag alldeles knallförkyld och och har mest bara legat i sängen och förbrukat pappersnäsdukar och alvedon. Och tagit igen lite teveserier nu när jag återigen sitter på bredband. 

Men renoveringsmässigt kan man faktiskt göra ganska mycket från sängen så länge man har en dator: Idag har jag beställt rutigt linoleum-golv till köket och hallen, spikat köksleveransen från IKEA, kollat upp pris och leveranstider för omlackering av nämnda köket, fått orderlistan över de beställda vitvarorna samt rekat efter bästa sätt att skaffa rostfri köksbänk. Inte så lätt att hitta en fyrametersbänk i ett och samma stycke utan att det ska kosta alldeles hutlöst, så drömmen om den ostyckade får jag nog ge upp.

Sedan var det färger till alla rum – allt ska målas har jag tänkt, inget ska tapetseras. Hallen är det helt öppna kortet just nu, kanske att jag kan feberhallucinera mig till en färguppenbarelse i natt? Skippa den där sista alvedontabletten for the sake of renovering.