Den ultimata jobba-med-mig

Det har gått lite av en jobba-med-mig-följetong här på bloggen, jag har tipsat om olika sätt att hamna nära mig jobbmässigt. Nå, här kommer den hittills tajtaste uppmaningen: Jobba i mitt team! Jodu, här pratar vi om att det blir jag som styr och ställer över din dag. All your base are belong to me. Eller tja, något i den stilen, men du ska i vilket fall passera mig innan du får passera gå jobbintervjumässigt. Sedan blir allt lika pastelligt och glatt som våra dagliga scrum-praliner.

Jag ger dig min morgon och ett riktigt bra team att jobba med. Me Jane, you developer. 

You are my lucky star

Jag har inga planer på att det här ska bli en graviditetsblogg, men vi kan väl säga så här: Man vänjer sig visst vid det mesta. Speciellt vid sådant som man får dras med dygnet runt och jämnt. Den här magen har, kan vi säga, en tendens att grow upon you, pun intended.

Men, och här är ett viktigt men: Jag har märkt och glatt mig åt att den (och allt vad den innebär) inte definierar mig. Den påverkar mig, mer än vad jag ibland önskar, men den definierar mig inte. Jag finns fortfarande kvar där, något dold men ändå. Lite tröttare men fortfarande en populärkultursjunkie. Lite större men fortfarande klädd mest i svart och Converse.

Vilket gör att jag mer och mer törs lita på att jag kommer att finnas kvar även på andra sidan magen, då när det finns en she-alien som vill vara med och bestämma. Hon kommer då med största sannolik definiera mitt liv lite mer, men hon får gott lära sig att hålla till godo med en svartklädd popjunkie.

44 skivor av lycka

Jag antar att alla mer eller mindre har tillfällen då man känner pur vardagslycka. Den där lyckan över små saker. I mitt fall har en (mind you, en av dem) sådan lycko-plockare varit stunder med en bra teveserie, ända sedan jag var liten. Det var Sommarlovsmorgon, Disneydags, Lilla huset på prärien, Parker Lewis, vidare till Lagens änglar, Beverly Hills 90210 och så vidare fram till ett mer…moget utbud. Och teveserier – BRA teverserier – gör mig fortfarande lycklig. Att få slappna av och veta att man har en stund kravlös underhållning framför sig, och något som i bästa fall dessutom kan bli mer än bara underhållning.

Jag har tagit mig igenom jobbiga perioder i mitt liv med hjälp av teveseriers förmåga att få mig att slappna av, jag har boostat bra perioder till ännu bättre. Man skulle nog kunna kalla det en hobby.

Så för en sådan som mig – förstå vilken lycka i att inse att jo, The West Wing, en serie som jag lyckats att inte följa när den gick på teve, verkar precis så bra som jag hade trott och hoppats på, och jag har hela boxen. Alla avsnitt. 44 dvd-skivor.  

Plötsligt händer det

Idag köpte jag ett par mamma-byxor och insåg det genialiska i byxor som är gjorda för mage. Jag har hållt mig med mudd, trikå och sådant, men det här var onekligen snäppet skarpare. Och plötsligt kan jag därför ha svarta stretchjeans igen, bara en sådan sak. Den allra första barnrelaterade prylen vi köpt, om man inte ska räkna kombin som vi blev med för några veckor sedan. Håhåjaja.

Nu bor vi för övrigt hemma hos svärföräldrarna och blir bortskämda. Allt bohag minus lite kläder, katter och datorer är flyttade till nya huset, men vi själva får vackert vänta i några veckor till.

Katterna har tagit det där med flytt lite olika. Max, den 11-åriga gammelkatten svassade runt i huset med hög svansföring från första dagen, som om han äger stället. Springer in och ut och vet var han har mat att hämta, så att han ska springa bort är ingen risk.

Spader däremot, den skrajsna saken, har hittat en flik under trappen där ingen kan se honom, och spenderar tiden där om inte jag lockar fram honom och tar in honom i vårt sovrum. Honom har vi även fått locka fram ur ormbunkarna några gånger då han smitit ut.

Tekopp: Kalif

Nu är det ju mer Kerstins grej än min det här med tekoppar, men titta vad fina jag hittade hos svärmor – Rörstrands Kalif! Fast det här verkar vara koppar och assietter, inte fat till kopparna. Men fin form på kopparna och fint mönster.

 

Inception

Jag tänkte skriva något spoilerfritt om min Inception-upplevlse som jag hade i söndags. Som något slags landmärke kan vi börja med att konstatera att jag ää-hälskade The Matrix när den kom. Det är fortfarande en mycket bra film, men då kändes den så banbrytande och ny. Sedan är jag allmänt förtjust i mindfuck-filmer (åh så fult uttryck, men så passande), och så har vi så klart min Marvel-vurm. Så jag tycker därför av naturliga skäl att Christopher Nolan inte går av för hackor, han har ju gestaltat det mesta av det där. Memento, The Prestige, Batman begins och The Dark Knight ligger alla i ett bra tycka-om-spann för mig.

Inception, då. Åh, det är en luftslott, man ska nog inte få för sig något annat, men luftslott behöver inte vara fel. Jag var inte Matrix-omtumlad när jag kom ut ur salongen – rätt mycket i filmen är ändå inte _så_ orginellt – men trots allt – det är ett snyggt luftslott. Ovanligt stabilt för att vara av luft dessutom. Det är underhållande och så där lagomt smart och om inte helt nyskapande så åtminstone rätt ovanligt.  

Det är inte alls lika tungt som i gediget som med Memento, men å andra sidan mer balanserat underhållande. Det finns vissa partier i filmen där Hollywood-kompromisserna lyser igenom lite tydligare, men de är inte störande många.

Det jag kan ha att klaga på är att det känslomässigt känns lite för slickt. Skådespelarna gör sina jobb, men det är inte alltid som det blir så mycket mer än så. Speciellt Ellen Page tycker jag kändes lite väl lam. Lite mer hudlöshet överlag skulle inte ha skadat, och mjo, jag tycker att man kan få tycka det även med en underhållnings-smartass-actionfilm.

Men i vilket fall – det här var en av de stabilare bioupplevelserna på ett tag. Den senaste på den fronten var ju även det en DiCaprio-film (dito, eh, mindfuck) Shutter Island.

Vad hade då mina inledande ord om The Matrix med denna text att göra? Inte så där värst mycket visade det sig. Men den är ju bra.