Det är aldrig för soligt för teveserier

Det var länge sedan som det fick handla om teveserier här. Det beror delvis på att jag är inne i en leta-reda-på-nya-serier-period, då en del av mina absoluta favoriter har lagt av eller tagit paus. Fast jämfört med vem som helst ser jag ju så pass många serier att det ändå finns material att plocka av.

Grejen på sistone har varit att beta av serier i sjok. Man kan ju göra så när man inte behöver vänta vecka efter vecka på avsnitt, så därför har jag tagit mig an serier som jag tidigare inte har sett.


Parks and Recreation är en fejkdokumentär serie a’ la The Office (P&R och The Office US delar dessutom manusförfattare, Greg Daniels) om en parkförvaltning i en småbygd i USA, där mellanchefen Leslie Knope är i centrum. Det är inte jättevanligt med kvinnliga huvudroller i teverserier kategorier humor (30 Rocks är väl den mest kända, men den såg jag ett avsnitt av och gav upp), så det kändes som en nog så god orsak att spana in serien.

Och det här är roligt! Det är inte det smartaste jag har sett, det är inte fantastiskt raffinerat utan ganska rakt på, men det är likväl roligt (i det rätt likt The Office US) – allt tack vare  Amy Poehler som gör ett riktigt bra jobb som småjobbig överambitiös statstjänsteman.


Totala motsatsen till Parks and Recreation är Breaking Bad som handlar om en medelålders kemilärare, som när han blir diagnosticerad med cancer börjar koka metamfetamin för att få ihop pengar till sin behandling och till sin familj.

Och oj, det här är mörkt. Det känns så gruvligt realistiskt i all sin bisarrhet, att se hur den här mannen på ett plan ger upp, och på ett annat plockar fram en helt ny och ovan beslutsamhet. De två första avsnitten var så intensiva att det kändes som att jag skulle få magsår, man har lyckats hitta en alldeles speciell fingertoppskänsla kring nerv och spänning som jag sällan sett. Det är precis på gränsen till att bli för jobbigt att ens se på.

Jag tror att det är just den där kombon mellan att allt känns så vanligt men ändå så skruvat. Bryan Cranstone som spelar den cancersjuke mannen är så väldigt bra, i allt från blick till röstläge till kroppspråk.


Förra året kom Harpers Island, en thriller-kortserie där manusförfattarna med flit fick bräka på och göra det populärkulturellt, kitshigt och amerikanskt. Ett lyckat drag! Folk dog som flugor i bästa 10 små negerpojkar-manér och upplösningen var överraskande. I år heter samma koncept Happy Town, också den väldigt överdriven men likväl underhållande. Tyvärr hade man här ambitionen att göra mer än en säsong, men var tvugna att stänga ned pga låga tittarsiffror, så man lämnades med en för-evigt-cliffhanger. Bummer, men det var underhållnde så länge det varade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s