Kolla vad jag hittade!

Låt mig presentera färskaste tjejen Mörling, 18 veckor gammal. Observera fingret som pekas uppåt. Visst ser det ut som om hon har på sig en sån där Halloween-kostym där man har ett skelett som mask?

Jag har varit väldigt sugen på att se Alien-filmerna på sistone. Tolka det hur ni vill. Jag har ju haft…idéer åt det hållet tidigare.  

..och så lite fin-kultur

Äsch, jag är så klart ironisk med namnet på inlägget.

Det kan vara ett gissel när utställningar pågår under lång tid. det är så lätt att tänka att det där ska jag se – någon gång, jag har ju tid på mig – och så blir det aldrig av.

Jag hann börja tänka så om Anne Leibowitz på Fotografiska, men räddades av lilla syster.

Först: Så väldigt roligt att Stockholm har fått ett sådant fotografiskt museum av rang! Hit kommer jag att återvända, och fortsätter man med sådana namnkunniga utställare blir det knappast problem att locka folk.

Själva lokalen är stor och luftig, större än jag trott. Inga problem i sig att rymma in flera utställningar – när vi var där fanns förutom Leibowitz även Lennart Nilsson, Vee Speers, Joel-Peter Witkin och Anders Petersen – och ingen av dem är permanenta. Imponerande!

Men för en sådan som mig blir mångfalden lite av en svaghet. Det säger kanske mer om mig, men jag har till slut svårt att undankomma korvstoppningskänslan. Är man väl där vill jag gärna se allt, vilket gör att jag konsumerar lite för fort och lite för ytligt.

Mitt andra aber är orienteringen och hängningen. Det är alldeles för lätt att hamna fel, vilket gjorde att vi såg Leibowitz i alldeles tokig ordning, vilket vi insåg för sent.

Men även hängningen är stundtals problematisk. I en och samma stora rumsyta hängde på en våning tre olika utställningar, och dessutom var de hängda på ett sätt så att det var alldeles för lätt även här att gå fel. Så från Nilsson till Speers till Nilsson igen, och det smakade inte alls bra, den blandningen.

Ett tredje, mindre problem men ändå var hur man hade jobbat med introduktionen av fotograferna och deras verk. Texten var tryckt/monterad på ett genomskinligt plaststycke som sedan var monterat på väggen, och i vissa vinklar föll det sig så att texten speglades dubbel och blev väldigt svårläst. Kanske en mindre sak, men likväl ett onödigt irritationsmoment.

Själva utställningarna i sig var alla sevärda. Lennart Nilssons bilder är fascinerande, men ganska bekanta för ögat, speciellt efter den långa utställningen på Kulturhuset för inte så länge sedan. Vee Speers är en av de utsällare som jag i efterhand kände att jag lade för lite tid på, då de kändes suggestiva både i teknik och motiv.

En glad överraskning var Anders Petersens samtidsfotografier från Värmland – synd att dessa inte gavs större utrymme! Man kan tycka att det är enkla poäng att fotografera den (typ) whitetrashiga landsbygden, men det funkade för mig.

Leibowitz var sedan en stabil uppvisning – kanske var det lite för många bilder. Kanske skulle man valt att fokusera på de personliga bilderna, som jag tycker gav mest. Samtidigt bryter "kändisbilderna" av på ett ganska vilsamt sätt.

Joel-Peter Witkin stod för den mer absurd-burleska biten, men jag vet inte jag. Det är något med när man säger att man vill provocera, på något sätt tappar provokationen sin udd då för mig när man redan talat ut det. Jag kunde fascineras av bildkompositationerna, men i övrigt föll det rätt platt för mig.

Är man minsta intresserad av fotografi så är det alla gånger värt ett besök, och jag ser med spänning fram emot vilka utställare som ska komma. Jag är absolut ingen kännare på något sätt, men jag skulle gärna se Sally Mann. Och om jag ska vara lite fantasilös, Anton Corbijn, men han är ju alltid bra.

Det är aldrig för soligt för teveserier

Det var länge sedan som det fick handla om teveserier här. Det beror delvis på att jag är inne i en leta-reda-på-nya-serier-period, då en del av mina absoluta favoriter har lagt av eller tagit paus. Fast jämfört med vem som helst ser jag ju så pass många serier att det ändå finns material att plocka av.

Grejen på sistone har varit att beta av serier i sjok. Man kan ju göra så när man inte behöver vänta vecka efter vecka på avsnitt, så därför har jag tagit mig an serier som jag tidigare inte har sett.


Parks and Recreation är en fejkdokumentär serie a’ la The Office (P&R och The Office US delar dessutom manusförfattare, Greg Daniels) om en parkförvaltning i en småbygd i USA, där mellanchefen Leslie Knope är i centrum. Det är inte jättevanligt med kvinnliga huvudroller i teverserier kategorier humor (30 Rocks är väl den mest kända, men den såg jag ett avsnitt av och gav upp), så det kändes som en nog så god orsak att spana in serien.

Och det här är roligt! Det är inte det smartaste jag har sett, det är inte fantastiskt raffinerat utan ganska rakt på, men det är likväl roligt (i det rätt likt The Office US) – allt tack vare  Amy Poehler som gör ett riktigt bra jobb som småjobbig överambitiös statstjänsteman.


Totala motsatsen till Parks and Recreation är Breaking Bad som handlar om en medelålders kemilärare, som när han blir diagnosticerad med cancer börjar koka metamfetamin för att få ihop pengar till sin behandling och till sin familj.

Och oj, det här är mörkt. Det känns så gruvligt realistiskt i all sin bisarrhet, att se hur den här mannen på ett plan ger upp, och på ett annat plockar fram en helt ny och ovan beslutsamhet. De två första avsnitten var så intensiva att det kändes som att jag skulle få magsår, man har lyckats hitta en alldeles speciell fingertoppskänsla kring nerv och spänning som jag sällan sett. Det är precis på gränsen till att bli för jobbigt att ens se på.

Jag tror att det är just den där kombon mellan att allt känns så vanligt men ändå så skruvat. Bryan Cranstone som spelar den cancersjuke mannen är så väldigt bra, i allt från blick till röstläge till kroppspråk.


Förra året kom Harpers Island, en thriller-kortserie där manusförfattarna med flit fick bräka på och göra det populärkulturellt, kitshigt och amerikanskt. Ett lyckat drag! Folk dog som flugor i bästa 10 små negerpojkar-manér och upplösningen var överraskande. I år heter samma koncept Happy Town, också den väldigt överdriven men likväl underhållande. Tyvärr hade man här ambitionen att göra mer än en säsong, men var tvugna att stänga ned pga låga tittarsiffror, så man lämnades med en för-evigt-cliffhanger. Bummer, men det var underhållnde så länge det varade.

Hotellfrukost: Berns, Stockholm

Frukost på Berns har jag hört ska vara något, och tja, det är ju onekligen fina lokaler. Och deras Afternoon Tea kändes ju rätt ok. Så att lägga en frukost där på min avklarade lista över avklarade hotellfrukostar kändes som ett bra val.

Utbud
Det ska sägas från början – Berns är inte en buffé som satsar på att ha det där total-digra sortimentet. Här ska man istället stå för något slags förfinat, kvalité framför kvantitet ungefär, begrepp som jag för övrigt inte alls tycker måste stå mot varandra när det kommer till frukostar.

Det är ett fint brödutbud av det lite mer exklusiva sorten, sedan är det frukt, yoghurt och allt det där som förväntas. Lite varm mat i form av äggröra, bacon och amerikanska pannkakor. För all del fina grejer, men jag kunde inte komma ifrån att jag ändå saknade det där lilla extra.

Ska man satsa på ett mindre utbud – vilket man naturligtvis kan – tycker jag att man då ska göra det med bravur och verkligen toppa. Sätta ett lite mer exklusiv prägel. Jag hade gärna sett lite mer raffinerade ostar, kanske våfflor, fattiga riddare…

Te- och kaffesortiment
Det självserverade kaffet var enligt utsago lite blaskigt, men kanske att man hade kunnat få finkaffe gjort i deras kaffemaskin. Teet serverades på lösvikt men tyvärr fick man inte en egen kanna. 

Personal
Aktiv personal som plockade undan så fort det fanns något att ta.

Atmosfär
Här är Berns trumfkort. Att sitta i deras pampiga lokaler, speciellt om man väljer att sitta i innerlokalen i sammetsfåtöljerna, det är värt en hel del.

Prisvärt
Berns tar 195 kronor per person, och nja, jag tycker inte riktigt att de lyckas leva upp till den summan. För det hade jag velat få mer exklusivitet i vad som erbjöds.

Sammanfattning
Tyvärr så var frukosten på Berns lite av en besvikelse för mig. Jag hade ju rätt så höga förväntningar, dels av det jag hört och dels eftersom jag tycker så mycket om lokalerna. Men ptja, det höll tyvärr inte riktigt ända fram.

Böcker, oh böcker

För några veckor sedan fick jag ett sådant läs-sug. Det var ett sedan länge mycket efterlängtat sug eftersom jag har haft svårt att känna ro för läsning. Nu var det som att jag nästan fysiskt kunde känna en klåda över att inte få läsa, kli i fingrarna efter sidbläddring.

Jag har så många minnen kopplade till timmar med böcker, världar som öppnas (yadayadayada), den där speciella lukten från äldre biblioteksböcker.

Så jag gick resolut in i en bokbutik och gav mig tid till att scanna av pockeutbudet, använde de vetenskapliga metoderna snygga-omslag och tilltalande-titlar och gick igenom A till Ö av författare. Skrev ned titlarna på det jag ville läsa och åkte sedan hem och beställde alla böcker på biblioteket, denna underbara institution.

Så vips hade jag en hel drös med böcker att läsa, och på samma sätt som när man plockar på sig smågodis var det en salig blandning av högt och lågt. Ibland är man sugen på att goffa, och då kan fulchoklad gå alldeles utmärkt.

Jag började med att bränna av tre böcker med vampyr-tema, först de två första böckerna i serien som True Blood bygger på, och sedan första boken i Twilight-serien. Och böckerna gav ungefär samma utslag som teveserien/filmen för mig – True Blood har en humor som helt saknas i den melodramiska Twilight-världen, även om Twilight-filmerna har sin dos av high school-drama som jag är lite av en sucker för. Men inte blir det lättare att tycka om Edward (Twilight) via boken, i filmen har de ändå tonat ned en del av den incestuösa tonen mellan Edward och Bella (han är ju trots allt över 100 år gammal, och hon blott 17). Det är alldeles för mycket famnvaggning i boken. Så i battlen True Blood – Twilight blir jordskredsseger för den första, både i bok- och serie/filmväg.

Efter det bet jag tag i en av de till synes matigare böckerna, "Berättelsen om Edgar", som är ett över 600-sidor långt epos om en kennelfamilj på den amerikanska landsbygden. Jag gav den 200 sidor, det var ungefär så långt jag kände att författarens ambitioner räckte. Till slut blev det lite pekoral över det hela.

Så tillbaka till ännu en lösviktsgodis-bok, "Stäppens krigare" av Colin Iggulden. Jag har läst några av hans Caesar-böcker, men tappade intresset efter två, tre stycken. Det här är de manliga motsvarigheterna till chicklitts, Marian Keys och alla de där. Det är en serie om mannen som skulle komma att bli Djingis Khan, det är mycket äta rått kött, hämnas sin döda far och hämta hem en fru från grannstammen. Jag kommer nog inte läsa följande delar, det var lite för nyanslöst för min smak.

Sedan kommer vi in på finchokladen, Anton Berghs marspanbröd, fylligt och med kvalité (men även sådant som en del tycker är trist). "Presidentens hsutru" är en fiktiv berättelse om Laura Bush liv, från barndom till livet som First Lady. Själva Laura, som i boken heter Alice, presenteras förvånande nog väldigt vagt, trots att jag delat runt 600 sidor med henne så kan jag inte frammana en inre bild över hur hon skulle kunna se ut. En lite märklig brist i en bok som trots det är mycket läsvärd och intressant. Författaren har förmågan att fånga vardagsliv och vardagstankar utan att tappa den stora, röda tråden, det blir stort och smått i en och samma bok. och framförallt: så mycket kärlek.

Just nu har jag påbörjat både "Vad jag älskade" av Siri Husvedt, gift med kanske mer kända Paul Austen, och "Glädjestranden" av Ellen Mattson, vi får se om någon av dem fastar. Jag har ett kritiskt moment i själva startsträckan, jag har inte mycket tålamod med böcker som inte tidigt lägger an en ton som jag kan uppskatta. Det behöver inte vara lättsamt, men tonen och drivet är viktigt för mig för att jag ska fortsätta. Jag har inga som helst skrupler kring att inte läsa färdigt påbörjade böcker.

På tur står sedan "Stolthet och fördom och zombier", Jane Austen goes levande döda, och så funderar jag på att ge mig på en ny fantasty-serie, "A song of fire and ice" av George R. R. Martin. Det är dags att hitta lite subsitut till The Wheel of Time.