Varje knä ska böjas

Man kan naturligtvis få tycka att det är fint att fira kärlek. Att Victoria hade en fantastisk klänning, och att det överlag är väldigt roligt att kolla in alla festblåsor, all denna överdådiga dekoration. Och man kan tycka att Daniels tal till Victoria var vackert (men kom igen, "ett av de bästa i Sverige"? Vad har man då hört tidigare?).

Fast för mig ändrar det inte min åsikt kring att monarki i sig är en styggelse. Att födas in i makt och titel – oavsett hur tandlös den tigern nu än må vara. Jag ser det dessutom som ett omänskligt ok att bära för de som föds in i det. För mig går det emot både tanken om demokrati, men framförallt den om att alla människor är skapade och sedda som lika inför Gud. Den enda som är värd att böja knä inför.  

Därför är det för mig extra provocerande att så många kristna verkar värna lite extra om kungahuset. Som att det skulle vara så särskilt gudibehagligt. Bah! Läs er bibel och se efter hur det går till när den första kungen tillsätts i Gamla Testamentet – Gud tycker att folket ska nöja sig med att ha domare, någon som kan styra tillsammans med folket. Den enda som ska ha en plats över människan är Gud själv. Det fanns dessutom både manliga och kvinnliga domare (Domarboken 4:4). Men folket gnäller, och Gud säger typ skyll er själva (1 Samuelsboken kap 8), och de får en kung. Sedan går det mest utför på den fronten. 

Någonstans verkar många kristna dessutom fått för sig att kungahuset är sådana bra representanter för kristen tro. Det där förstår jag inte alls. Ok för att Silva ibland talar om en gudstro, och naturligtvis, vem vet vad som rör sig i människors hjärtan utom dem själva och Gud, men annars är de väl mest som folk är mest i Sverige. Kanske tror de på Gud, kanske inte. Eller förresten, vänta nu, förlåt, de FÅR ju inte bekänna sig till något annat än den kristna tron. Inte ens till någon annan kristen kyrka än just Svenska kyrkan. Är det en sådan slags kristen bekännelse som vi vill hålla högt? Statsreligion som påbud? 

Victoria var fin och allt med det, och på ett vanligt, allmänt mänskligt plan är det väl självklart att jag önskar dem ett lyckligt äktenskap. Och visst kan det ibland på ett ytligt plan vara roligt med spektakel och tjohej. Men kom inte och säg att jag ska tycka att de lulllull-faktorerna faktorerna i sig ska väga upp mot alla generalfel på andra sidan. 

Redan nu men ännu inte

Jag är inte särskilt spontan av mig. Jag vill ha det mesta planerat, och är därför en exemplarisk andra hälft då det kommer till exempelvis semestrar – jag kollar och fixar allt från biljetter till transfer till hyrbil till matställen till hotell till aktiviteter. Inte riktigt så schemalagt som det låter, men så att alternativen finns.

Men på ett område kan man kalla mig spontan, och Nicklas med mig. Ett område, men inte vilket som helst. Kanske det område där man kan tycka att man bör vara som minst spontan.

Jag och Nicklas började vår husköparkarriär utifrån ett möjligt hot om att inte få bo kvar i vår dåvarande lägenhet, vi bodde i en s.k vaktmästarlägenhet och fick enbart förlängt med ett år i taget. Så vid ett lite vagt varsel fick vi ett ryck och åkte och kollade på ett fult radhus som var till salu. Jag sa usch och nej efter visningen, men några dagar senare hade vi skrivit under alla papper. Allt medan jag pluggade heltid.

Allt behövde renoveras, så till slut efter mycket slit hade vi ett hus som vi trivdes i, även om det i vissa fall var mer hjärtligt än bra renoverat – vi pratar exempelvis vardagsrum med växelvis halloncerisa och lila väggar. Nä, det var nog inte så snyggt. 

Efter något år dök nästa infall upp, Hemnet och ännu ett fult radhus till salu, men denna gång i Tullinge dit vi ville. Klockan var runt 22 när jag hittade det, så vi tog en ficklampa och pulsade runt i snön för att inspektera huset (som varit ett dagis, så ingen bodde där). Efter kanske en vecka skrev vi kontrakt. Allt medan jag var arbetslös.

Folk som kom och hälsade på oss efter tillträdet var mer eller mindre diskreta i att uttrycka sin skepsis kring det jobb vi tagit oss an. Och tja, vem kunde klandra dem egentligen?


Kök (vardagsrum i bakgrunden)


Vardagsrum (kök i bakgrunden)


WC uppe


Hall + teverum nere


WC nere

Sju år senare med ett inte perfekt men i mitt tycke ändå rätt bra renoverat hus dyker det upp en sliten villa på Hemnet. Tullinge så klart, rätt sida av järnvägen så klart. Villa, liksom, trädgård och dubbelgarage! Två dagar senare sitter vi hos mäklaren och skriver kontrakt, och ska återigen ge oss i kast med bruna plastmattor och gamla tapeter, slipdamm och spackel och alla dessa eviga resor till byggvaruhus.

Men här kickar en av mina superhjälte-krafter in. Där andra ser gammalt och slit, ser jag vad det kommer att bli. Tydligt. Precis som jag gjorde med nuvarande hus. Så jag kan meddela redan här och nu att det kommer bli riktigt, riktigt bra. Och den här gången får Plastjesus följa med från början och dokumentera. I september smäller det!

Hotellfrukostar, det stora inlägget

Det har dröjt så länge, jag har lovat så runt och jag erkänner att det har sett tunt ut. Men nu, här är det, min sammanställning av hotellfrukostar i Sverige. Trots att jag pajjade spänningen lite med senaste inlägget om Malmö – där kom ju ettan.

Men äh. Det är ju knappast så att jag är något hotellfrukost-proffs, jag är bara en kolhydratsglad amatör.

Tyvärr kan jag inte sätta ut priser på alla då de flesta besök kommer från övernattningar och priserna för vara frukosten sällan skrivs ut på hemsidan.

I Stockholm med omnejd finns det några bra ställen. I Älvsjö kan man äta lyxigt på relativt nybyggda Rica Talk. För runt 180 kronor per skalle får du en frukost som ligger lite över snittet. Stort utbud, fräscha lokaler.

I Skärholmen kan man på Hotel Prince Philip äta en riktigt prisvärd budget-frukost, senast låg den på 90 kronor men den har varit nere i 60 kronor. Här får du ingen lyx, men du får en mycket bra standardfrukost i lokaler som är helt ok. Fräscht och stort.

Rica Hotel Stockholm har en trevlig vinterträdgård där man kan äta en helt ok frukost, men kanske inget jag skulle betala en massa kosing för. Pretty basic.

Hotel Anglais har ett trist kaffe- och tesortiment, men har annars en trevlig frukost med stort utbud, gott bröd och schyssta lokaler.

Hotel Birger Jarl får man enligt hemsidan lägga upp 140 buck per person, frukosten är helt ok men det som sticker ut här är deras klassiska stil. Lugnt, trevligt, här kan man sitta och känna sig lite classy på ett sånt där diskret sätt.

Scandic Sergel Plaza har jag bott på och därför måste jag ju också ätit deras frukost, men av någon anledning minns jag exakt ingenting därifrån. Kanske säger det nog så mycket i sig.

Grand Hôtel har jag aldrig testat, men jag har hört att den ska vara något överskattad för sina 250 kronor/person. Men någon får gärna se till att jag får testa själv.

I Uppsala har jag tidigare skrivit om Park Inn, som senast inte kunde leva upp till sina forna dagar, men som fortfarande håller en helt ok klass.

Hotell Linné serverar en helt duglig frukostbuffé, inte så mycket mer, inte så mycket mindre.

I Eskilstuna bodde vi på ett småsunkigt Best Western, och fick väl en frukost som motsvarade hotellet – ok men inte mer.

Göteborg har bjudit mig på två bra frukosthotell – Landvetter hotell, som är det hotell som Malmö petade ned från första platsen. Ett lite otippat hotell nära flygplatsen, som överraskade med sin softa lounge-matsal och sitt över-medel-utbud.

Vill man ha stort och mycket har vi annars Gothia Towers. Lite opersonligt med en möblering som känns oroväckande likt en skolmatsal, men det går inte att komma ifrån att det finns mycket här. Kanske inte så mycket av det där extra, men verkligen XL då det kommer till standardutbud. Annars ett mycket schysst hotell att bo på.

City Hotel är ett litet hotell i Göteborg, som ett mellanting mellan hotell och vandrarhem. Här serveras ingen frukostbuffé, utan istället får man frukosten på en bricka serverad utanför dörren på morgonen. Ett nog så charmigt alternativ! Nu står det i och för sig att frukostbuffé ingår, så kanske har de ändrat sitt charmiga koncept.

Så, det var de hotell jag kan komma ihåg. Ut och ät frukostar nu, människor!

Hotellfrukost: Hotell Renaissance, Malmö

Jag lovade för länge sedan ett blogginlägg om frukosten på Hotel Renaissance i Malmö, och vem vore väl jag om det då inte heller kom ett, om något försenat.

Låt mig först säga om hotellet som sådant: det här är ett riktigt schysst hotel. Capital R, capital S. Förutsatt naturligtvis att man som jag föredrar modernt inredda hotell framför gustavianska värdshus med sänghimmel. Inte för att det är något fel på sådana generellt, men jag trivs inte alls på sådana.

Rummet vi fick var stort och luftigt, hela hotellet är nyrenoverat och inredningen genomtänkt i trä och ganska skarpa färger. Sängen hade frasiga sängkläder som sig bör och kuddarna var så många att man i princip dränktes av dem. Enda nackdelen var det gemensamma täcket, men å andra sidan var både täcket och sängen så pass stor att det fungerade även för oss non cuddly sleepers.

Så jag hade redan här rätt så höga förväntningar på frukosten. Och jorå.

Utbud
Tänk er ett standardutbud. Tänk er sedan lite mer. Tänk er sedan på det croassainter, både vanliga och med choklad. Rökt lax och pepparrotskräm. Inlagda fikon. Omelett som tillagas på beställning. Flera olika morgontidningar, både svenska och utländska. Bara för att nämna några delar.

Det enda jag kunde komma på som saknades var smoothies, men de dök upp andra dagen.

Te- och kaffesortiment
Jag måste erkänna att jag glömt märket på det te som serverades, men det var därför inte heller Pickwick eller Lipton, vilket i sig är bra.

Påste för all del, men varje bord fick en egen uppsättning med en massa olika sorter, och dessutom en egen kanna vatten. Pluspoäng!

Personal
Inget att klaga på. Den personliga servicen sköttes bra, disk plockades undan och maten var lagomt påfylld.

Atmosfär
Samma här som i övriga hotellet: Modernt och genomtänkt. Kanske lite väl små ytor, det blev ganska fullt den helgen vi var där. Men inte för fullt.

Prisvärt
Det beror naturligtvis på hur man ser det. Jag tror att enbart frukosten gick på över 200 kronor per person, men bodde man på hotellet (vi betalade runt 1000 kronor/natt) ingick den. Och tja, vill man ha en lyxig hotellfrukost – ska man betala är det för den här.

Sammanfattning
Jag imponeras mycket av viljan göra det där lilla extra. Att tänka på detaljer och kvalité. Att något är dyrt behöver i sig inte vara ett problem, i alla fall inte när mina pengar respekteras och jag får ett värde som motsvaras, vilket jag anser att jag fick här.

Det här kan vara den bästa svenska hotellfrukosten jag har ätit. Rekommenderas absolut!

Bo istället för mig

Jag har bett er jobba med mig, på mitt gamla jobb. Jag har bett er jobba istället för mig. Jag har bett er jobba med mig på nya jobbet.

Nu tar vi det steget längre. Nu kan du göra det ultimata – köpa mitt hus! Vi pratar det röda köket. Mrs Draper-väggarna i sovrummet. Det stora vardagsrummet – allt up for grabs. Vi själva drar vidare, sisådär 500 meter, så vi blir näst intill grannar. Värre kan man få det, om jag får säga det själv.

Så, sprid ordet. Sprid att det Plastjesuska residenset är till salu.

Woven Hand på Berns

Här kommer varsågod ett lite i-efterhand-inlägg.

Sitter på tåget hem från Malmö, jag och Nicklas har besökt United och tillsammans med några andra ledare fått sitta ned med deras ledarteam och bara ställa frågor och prata. Det finns inte alldeles många färska exempel på nystartade kyrkor i Sverige, speciellt inte sådana som United som verkligen har lyckats med detta att skapa utrymme för de som inte är särkilt vana vid att gå till någon kyrka. Väldigt givande. 

Och från detta besök ska det komma ett blogginlägg om frukosten på Hotell Renaissance, tillsammans med det om var man hittar riktigt bra hotellfrukostar i Sverige. Jag har inte glömt! Bara varit lat. 

Men det jag tänkte skriva om nu är Woven Hand-konserten som jag var på i fredags. Ah, Woven Hand, musiken om någon som skulle kunna vara soundtracket för mitt liv. Så mycket nyanser som det finns där, så många bottnar. Kanske inte den mest lättlyssnade musiken, men för mig slog den an något så fort jag hörde den. 

Det här var min andra konsert, och jämfört med den första så var det väldigt stor skillnad. Först så gjorde sig denna dramatiska musik sig så mycket bättre på Berns än på Debaser Medis, inramad av den här gamla klenoden till lokal. 

Vid förra konserten så kändes David Eugene Edwards mer än lovligt distanserad till och med för att vara honom, medan han i fredags närmast kändes uppsluppen. Eller som lillasysterns Josef sa: "Jag tror aldrig att jag har sett honom stå upp förut!". 

Låtlistan som förra gången kändes lite svårtuggad var denna gång mer av en best-of-lista, uppblandad med några låtar från nya skivan. Jag menar, Dirty Blue! Kindom of Ice! Whisteling girl! Tin finger! 

Musik som gör så mycket mer med en än att bara leverera rytm och bakgrund kan kanske ha svårt att leva upp till förväntningarna live. Musik som är upplevd som intim kan förlora på att gestaltas genom kött och blod. Men här blev det mer som en ytterligare dimension av musiken, här blev kött och blod något innerligt. Det var riktigt, riktigt bra.