I rymden vill ingen lukta illa

Gissa om jag blev exalterad när jag såg denna spray!

Vad som kan se ut som en vanlig doftspray visar sig nämligen vid närmare studier vara detta:

Space! Rymden i en luftfräschare! Vilket alltså rimligtvis bör vara en omvänd spray, en vakumsug, som suger in all dålig luft. Lite som en totalkomprimerad, ultrahögeffektiv dammsugare.

Och sedan detta som bara höjde mina förväntningar:

4 in 1. Fyra vadå? Nebulosor? Galaxer?

Döm om min förvåning när jag trycker på avfyrningsknappen, och det ut (ut!) kommer en doft som blandad av syrén och andra sommarblomster. Partypooper.

Tretton år and counting

Jag var så nöjd igår när jag gick och la mig över att jag tagit semester ons-tis istället för mån-sön. Så värt att slippa en måndag och dessutom få två kortveckor i samband med semestern. 

Det har i sanning varit (och är, den är inte slut än) en low-key-semester, men det var precis så jag ville ha det. Vi har ätit hämtmat, slappat, gått på bio och dessutom hunnit med två kalas som vi skulle ha missat om vi varit bortresta. Vi har legat i solen på Lida, köpt blommor till uteplatsen, sett på teve och ätit hemmalyx-frukost. 

Vi har hunnit prata. Och spela igenom hela Little Big Planet. 

Idag firar vi tretton år som gifta, jag och Nicklas. Jag är inte så mycket för klassisk romantik och att saker måste firas just på datumet, men det förringar inte saken i sig – att mitt liv blev mer än sju resor bättre från och med den dagen. Jag har aldrig, aldrig ångrat att vi gifte oss. Jag har varit så lyckligt förunnad att jag aldrig fått bita ihop och tänka att "här kommer nöden". Vi har haft tuffa perioderoch saker att hantera, men inte tufft i att det har varit som kilat in sig mellan oss, utan tuffa saker som i att shit happens och vi måste ta i tu med det tillsammans. 

Det är dessutom så sjukt mycket roligare att vara gift nu jämfört med när vi var nygifta. Jag har sagt det förut (väl?) – det var inte bättre förr. Jag vill inte vara 20 och nyförälskad igen, det är inget jag hänger i julgranen. Ändå tyckte jag redan då att jag hade världens bästa liv. ALLT är bättre nu jämfört med då. Eller ptja, kanske inte midjemåtten. Så bring on the years om det får fortsätta så! Med lyckan då, inte mídjemåtten, helst.  

Så heja Nicklas och heja oss, vi har världens bästa liv. This is the shit. 

Hus-önskelista

Önskas: Tegel- eller putsvilla i Tullinge eller Flemingsberg/centrala Huddinge, byggd senast på 60-talet. Sköna Hem-renoveringar betackar jag mig för. Dräneringsjobb dock ok. Uppvuxen, småvildvuxen trädgård. Garage. Öppen spis/kamin.

Ni finns ju, jag ser er! Varför är ni aldrig till salu?   

Robin Hood

 

Ridley Scott. Kanske glorifierar jag honom lite väl, Alien är ju trots allt rätt gammal vid det här laget och efter det har mannen varit sinnebilden av ojämn (från Blade Runner till GI Jane, bara det hoppet, liksom). Men ändå. Jag gillar ju Russel Crowe, och tycker att deras senaste samarbete, Gladiator, var bra. Och i en Robin Hood-film, hur svårt kan det vara? Vräk på bara! Folk vill ha matiné, ge dem matiné. 

Så, tja, ganska höga förväntningar måste man nog ändå säga att jag hade. Inte på leverans av en tankeväckande, omskakande film, men på schysst underhållning. 

Men vad får jag? En film som aldrig lyfter. Efter en timma kollar Nicklas på klockan, och jag kan konstatera att hittills har inget av värde eller driv hänt. En timme, och jag sitter fortfarande och väntar på att filmen ska börja. Det är aldrig ett bra tecken. 

Det är totalt humorlöst. Det är tråkiga action-scener. Det finns inget av politiskt budskap att fästa sig vid. Det finns inga sidekicks av intresse. 

Så vad får man då? Ta bort allt det där ovanstående, och inte mycket blir kvar. Man får Russel Crowes rynkade panna och förstulna leende alldeles för många gånger. Man får en Cate Blanchett som gjort en fet sell-out och som får spela indignerad (men ändå småsugen, så klart) kvinna. Hon gör det alldeles förskräckligt dåligt. Man får klyschor till skurkar och noll till vändningar. Allt går som i en enda rak linje, från punkt ett till, tja, trettio, med tanke på hur lång den är.

Det ska inte gå att misslyckas så här fatalt med en klassisk äventyrsmatiné. Det här var faktiskt det sämsta jag har sett på länge.

New York, Flemingsberg, samesame

Så fort man kan skifta från allt till inget. Jag och mannen har som kanske bekant rest en hel del de senaste åren, så när det nu lite halvspontant gavs plats för en semestervecka började resehjärnan snurra igång. Jamen New York på våren! Men så blev det så sjukt svårt att hitta boende till rimliga priser. Jamen Alicante, och satsa samma pengar på ett riktigt schysst hotell? Eller Malta, ett land vi inte besökt? Men så rasslade det hotell jag sett ut upp i pris. Och inga andra dög såklart.

Jag är rätt kräsen med hotell och har rätt bestämd uppfattning om hur det ska vara. Turkosa överkast – bort! Rotting från 90-talet – bort! Spräcklig marmor och guldkranar i badrummet – bort! Hötorgsakvareller på väggarna – bort! Slut på parantes.

Från Malta till Rimini, från Rimini till Barcelona, dit vi kom så långt att jag hade tre hotell kvar i slutbedömningen. Men så var det askmolnet som gjorde att vi inte ville boka för långt i förväg.

Och plötsligt känner jag att nä. För en gångs skull orkar jag inte planera, åka till flygplats och vänta, all denna väntetid. Ta sig från flygplatsen, hitta hotellet och sedan behöva ge sig ut i en ny stad för att hitta ett ställe att äta på.

Så det bidde ingen rock, det bidde knappt en vante, det bidde just nu semester hemma, där man vaknar till kompressorbuller (dåligt), får pannkakor till frukost, hämtsushi från Flempan till lunch och så nu ligger vi i gräset på ett tomt Lida och har spelat sänka skepp (allt bra).

Ibland vill man bara vila. Ibland är jag inte så hard to please ens när det handlar om semester. Våren i New York kommer väl fler gånger.

Att skämmas bort

Igår var det familjekalas hemma hos oss, och när jag blir firad av min familj blir jag beyond bortskämd. Det är ju nästan så att man får skämmas. Se bara här. Man kan väl lugnt säga att min familj känner till min fablesse för två specifika färger. Så här såg det ut present-wise efter att fina familjen varit här:

 

Även teknikfreaket i mig fick återigen sitt lystmäte då dessa alldeles för fina, trådlösa och uppladdningsbara hörlurarna fick ett hem hos mig:

 

Jag är av den skolan att jag anser att får man pengar i present ska de avsättas till något specifikt. Så för det generösa bidraget från familjen på Nicklas sida – vad passar bättre till dessa hörlurar än en chansning/investering i en teveserie jag aldrig har sett men suktat efter – The West Wing, hela stora boxen. I’m in for something grand, tror jag. Hoppas jag.

 

Ärbar what?

Jo, jag fyllde ju 33 i dagarna. Och som ett prelude till det kan nämnas att sedan jag slutade förra jobbet har jag även slutat vara med bärbar dator, då den jag har på nya jobbet inte lockar för hemtagning på grund av dess storlek. Så jag har kinkat lite – vad är grejen med stationära datorer, egentligen? 

Så eftersom ynket någon gång skulle leda till införskaffandes av ny bärbar kändes det väl inte alltför otippat att Nicklas skulle slå till med en när jag fyllde år.

Fast vad jag inte riktigt hade förväntat mig var det som kom sedan.

 

 

Well hello there! Och jag som alltid varit en pc-människa. Kanske var det för att göra övergången smidig som Nicklas sedan vräkte på med en annan liten sak.

 

En liten pytte-acer att ha i vardagsrummet som Spotify-dator. Och som en liten resedator. 

Så nu sitter jag här och försöker klura ut hur det är att vara en Mac-människa. Jag som av naturen är mycket skeptisk till att vara så där oresonlig och onyanserad om något. Jag imponeras inte av den där något överlägsna Mac-ivern. Jag har inget som helst emot att vika mig om denna dator visar vara så där mycket bättre på alla sätt (någonstans förväntar jag mig det), men jag hoppas kunna ha kvar en hel del av mitt å ena sidan, å andra sidan.

Som nu, till exempel. Det har tagit mig gott en timme att inse hur jag kan förminska bilder. Jag hade inte riktigt fattat att toppmenyn skiftar beroende på det program som är öppet (om toppmenyn är i fullbredd men programmet inte känns det inte helt svårt att missa att det är så), men den kunskapen gör onekligen mac-livet lite enklare. Så nänä, så himla intuitivt är det inte från knapptryckning nummer ett.  

Så nu ska jag alltså leva upp till att vara en mac-person. Vilket i mina ögon kräver lite mer av mig – en pc är neutralt, en mac mer av ett statement. Jag hoppas och tror att iPhonen banat lite väg för mig.

Och som det sedan inte vore nog kom sedan lilla bror och lilla svägerskan med ytterligare en gadget:

  

Så nu är tanken att jag ska kunna koppla in datorn mot teven i somrummet och sedan glatt och behändigt ta fram mina teveserier. Mja, inte så pjåkigt!