Maria Larssons eviga ögonblick

 

Jag har glömt att skriva om det omtumlande i att jag återigen har blivit slagen på fingrarna i mitt generaliserande dissande av svenska film. Först Flickan, nu Maria Larssons eviga ögonblick. Äh, jag räknar dem som undantagen som bekräftar regeln, så länge filmer som Göta Kanal 2 och 3 och Johan Falk-filmer finns behöver jag knappast säga så mycket mer.

Men visst är det ändå speciellt när det slår igenom, det där unika och särpräglande som det lite mer tillåtande långsamma tempot som man inom svensk film ibland kostar på sig. När man satsar på det subtila, på ljuset, där det inte behöver sägas så mycket för att man ändå ska se en hel handling.

Maria Larssons eviga ögonblick är en vacker film, där Jan Troell får skina. Så var det också Sveriges Oscars-bidrag 2008. Visst är det lite Per Fogelström-dramaturgi över det hela, man känner väl igen sin svenska historia med trånga bostäder och brännsvinspimplande män som lovar bot och bättring i veckorna och sedan super igen på helgerna, men det funkar tack vare att manuset och skådespelarna inte blir övertydliga. Lite roligt också att just nykterhetsrörelsens arbete lyfts upp lite i förbifarten.

Det här är en typiskt söndagsfilm, något för en regnig eftermiddag. Feel good är kanske att ta i, men åtminstone feel good ur aspekten bra, vacker och välgjord film.

Jobba med mig på nya jobbet

Jag brukar ju sprida jobb-gracer runt omkring mig när jag kan, och nu får jag möjlighet att göra det även på mitt nya jobb. Är du Web Developer eller ASP.NET C# Developer kan vi vara kollegor, dela lunchrum, heja på varandra vid kaffemaskinen och sådant trevligt, men skulle du vara en Trainer/Technical Writer, ja då hamnar vi till och med i samma kontorslandskap. Not too shabby om du frågar mig!   

Gamla judar som drar skämt

Om man på iTunes vill kolla runt lite bland vilka podcasts det finns, så gör man bl.a. reklam för denna. Ska det vara roligt (själva annonsen), ska jag av mig själv förstå just vad det är som är så speciellt med just gamla judar som drar skämt, istället för låt säga gamla kristna? Är gamla judar roliga per default?

Fast det är klart, det står ju inte att det är roligt. Han mannen längst fram verkar mest läxa upp någon, och så värst roade ser de övriga inte ut att vara. Kan det här vara en podcast som är till för de som inte har möjlighet att åka hem och lyssna på sina gamla släktingar? Jag ser oändliga utvecklingsmöjligheter!

Tänk om det fanns en podcast där gamla kristna drar skämt?

…inte så troligt va…

Vandrarhemsfrukost i Malmö

Det blev tre mornar med vandrarhemsfrukost på Malmö Eriksfält vandrarhem tillsammans med Tjugofyrakyrkan förra helgen, och låt gå för att det inte var hotellfrukost, men vad kan man vänta sig att få på ett vandrarhem? Först och främst så kan jag rekommendera detta vandrarhem, det är fräscht och har rymliga rum med både enkel- och våningssängar. Vi var 17 personer som var där och tog plats, och då är det viktigt att det inte känns som att man bor på varandra.  

Men, frukosten! En frukost som faktist överraskade positivt.

Utbud
Mja, inte helt dåligt! Flera olika sorters bröd, fil och yoghurt, ost, skinka, korv och kaviar som pålägg. Kokta ägg. Branflakes, Havrekuddar (oj vilken bonus!), musli, kokos, russin och linfrön gav den sektionen över medel. Ingen varm mat serverades, men det är vare sig något jag saknar generellt eller förväntar mig på ett vandrarhem.

Te- och kaffesortiment
Här erbjöds både lösviktste och påste, vilket jag per automatik vill tilldela ett högt betyg. Men å andra sidan så var lösviktsteet från Kobbs (ni vet, "Himlagott", "Lust och fägring", "Röd skymning" och alla de där sliskiga teerna – tyvärr inte deras Darjeeling, det hade varit roligt att testa). Men betyget räddades av att det fanns grönt te från Kung Markatta. Kaffet var vanligt i pumpa, och det smakade jag inte.

Personal
Trevliga, och så höll de ordning under frukosten.

Atmosfär
Vi pratar vandrarhem. 80/90-talstavlor, en mjukistupp i ett fönster (!), halvskabbiga blommor. Men det var åtminstone ljust i lokalen, och jag har varit på mycket värre vandrarhem.

Prisvärt
Vi fick betala 70 kronor för frukosten, och det måste man nog säga att det var värt. Men det kändes inte som ett kap precis. 50 kr, då hade de närma sig kap-nivån.

Hotellfrukostar: Utomlands-topplistan

Det var det där med vilka hotell som man då får bra hotellfrukostar på. Som jag redan har nämnt så ligger Sverige generellt bra till, ska man slå ut det på ett genomsnitt så ligger Sverige högst upp i min frukostliga. Sverige ska därför få et eget inlägg där jag listar bra hotellfrukostar.

På den internationella fronten är det Australien som hissar flaggan högst. Nog för att deras Vegemite drar ned deras matindex flera snäpp, denna bruna jästsörja som jag tappert provat men inte kan förstå, men ändå: de mest extravaganta frukostarna har jag fått i Australien. Frukostar som klarar av kombon kvalité OCH kvantitet, i USA är det mest den andra delen man klarar.

Första australienska femman var i Terrigal. Förutom ett stort standardutbud fanns smoothies, omeletter som gjordes på beställning, en egen barista och så tekannor med lösviktste.

Den andra femman i Australien kom i Katoomba på ett trist pensionärshotell, där buffén först inte såg så mycket ut för världen. Men sedan kom manmed menyer, som komplement till buffén fick man alltså beställa in frukostmat, fortfarande utan kostnad. Nicklas tog våfflor med jordgubbar, och jag tog en omelett med rökt lax. Fantastiskt extravagant!

Nästa frukostland är Sydafrika. Här bodde vi mest på B&B:s, men deras B&B:s är mer som hotell. Även här var det vanligt att bli tilldelad menyer för att kunna beställa frukost som ett komplement till ett lite mindre standardutbud, ett väldigt trevligt koncept.

Thailand är även det ett bra hotellfrukostland, främst på grund av all färsk frukt man kan få. Nackdelen är att det är så svårt att hålla maten fräsch i värmen.

De amerikanske frukostarna jag är vana vid kommer främst från motell – köper du på fik kan du naturligtvis få hur flådigt som helst. På hotell är det inte alls säkert att frukost ingår.

På motell får du kolhydrater i kubik. Det är vitt bröd, sylt eller marmeland som pålägg, sötade flingor och youghurt, och så en hel massa muffins eller munkar. Du har tur om du hittar Bran Flakes – och då är de oftast också sötade. Rostade mackor med jordnötssmör är för all del gott, men man mår sådär efter några dagar.

Japanska frukostar har oftast inte så mycket frukostmat med svenska mått mätt. Nudlar med diverse tillbehör, jag testade friskt men vande mig väl inte riktigt. Eftergiften åt utländska turister var vitt formbröd med sylt – anpassat till amerikanare kan man tänka.

I Italien fick vi fantastiskt kaffe, men i övrigt bara kolhydrater. Nutella och formbröd är för övrigt ett väldigt vanligt inslag på europeiska frukostar.

Var äter man då värst frukost utomlands? Jo, i Polen. De förväntansfulla känslorna vi hyste när vi klev in i matsalen byttes mot vämjelse när vi såg hur allt var antingen brunt, dallrigt eller syrat. Det var konstiga korvar, geleinläggningar och märkliga grönsaker. Den resan bestod frukosten av chokladpuffar med mjölk, vilket också erbjöds.

Kick Ass

Jag tog brorsdotter Natalie för att se Kick Ass igår. Jag har inte läst serien, så detta var första bekantskapen. Viktor har ett eminent blogglägg om detta om att inte läsa på i förväg om filmer, och till stor del håller jag med, iallafall då det är filmer jag i förväg bestämt att jag vill se. Så jag kom med neutrala med dragning åt det positiva (så klart) förväntningar.

Kick Ass är regisserad av Matthew Vaughn, som tidigare gjort den, om man är sugen på en riktig söndagsmatiné, rätt schyssta Stardust. Och den har ju hela grejen talade för sig – tonåringar, serietidningar, superhjältedräkter, humor. Men ändå sitter jag mest igenom filmen och undrar vad den vill vara. Ska det vara American Pie eller Iron Man eller vad?

Man får fniss, man får stundtals riktigt brutalbra action, och då skulle man kunna tänka sig att den här ambivalensen kunde vara något bra, att man inte vill nischa in sig. Men jag tycker bara inte att det håller och knyter ihop sig. Stundtals blir den nästan långsam. Jag har svårt att tycka att Aaron Johnson, som spelar Kick Ass himself gör så mycket mer än att gå in för att spela en serietidningsnörd.

Det finns en person som lyfter hela filmen och varje scen som hon är med i, och det är Hit Girl, världens våldsammaste elvaåring. Hon spelar stenhård mördare bisarrt bra. Och jag håller inte med de recensenter som tycker att våldet tar över osmakligt mycket, men tja, jag är kanske härdad. Jag får hoppas att jag inte har ärrat brorsdottern för livet.

Sammanfattningsvis skulle jag velat sett Tarantino som regissör till detta, jag tror att han hade varit rätt person till att få all action tillsammans med humorn till något riktigt slickt. Nu blev det mest ett jaha. 

Dokumentärfrossa!

SVT Dox är en ny dokumentär-vinjett som sänder vad man kanske lite slarvigt kan kalla populärkulturella dokumentärer. Det är dokumentärer som har ett större filmanslag över sig, och inte så sällan är det också dokumentärer som gått på bio. Säkert ett grepp för att nå en yngre publik.

Först ut var "Videocracy", om samspelet mellan politik, kändisskap och teve i Italien. En intressant film i all sin bisarrhet. Extra talade att den visas just genom vår svenska public service, som framträder som motsatsen till den tevekultur och tevepolitik som uppvisas.

Sedan var det "Grizzly Man", filmen om mannen som valde att peka långfinger åt den amerikanska överheten – eller som åtminstone ville peka finger åt något, kanske visst han själv inte ens mot vad – genom att utropa grizzlybjörnarna som sina närmaste anförvanter. Björnarna kände väl inte riktigt samma sak. Inte alls en naturfilm, utan mer ett försök att fästa desillusion på film.

För någon dag sedan såg jag "The King of Kong", en film om politiken (faktiskt!) och rivaliteten kring världsmästartiteln i Donkey Kong, Arkadspelet allstå. En fascinerande film kring dedikation och identifikation på gott och ont.

På tur står nu "Bananas", den uppmärksammade filmen som Dole ville stoppa.

"The King of Kong" var den enda som jag såg live, på teve, de andra såg jag genom eminenta SVT Play. Ett fantastiskt arkiv! Men man måsre skynda sig på då filmerna inte ligger där för evigt.

Det var även där som jag hittade den svenska dokumentären "Jakten på Bernhard". En dokumentär som började ganska så cyniskt i mitt tycke, men som sedan vecklade ut sig till en både spännande och rörande historia. Jag såg även "Min skönhetsopererade familj", en i mitt tycke småtunn dokumentär även om ämnet är intressant. .  

Sedan kan man naturligtvis fråga sig vad en dokumentärfilm ska vara och representera. Om man som betraktare tror att epitetet "dokumentär" automatiskt ger sanning så är man nog ganska naiv. Men kan de få en att fundera själv så är det gott nog.

Syskon

Oj vad sånt här är svårt att formulera, sådant som känns. Ha överseende med mig.

Jag har i perioder funderat på det här med min tro, och vad den gör för skillnad. Jag har inte bara kunnat plocka bort Gud, sluta tro, men funderat mycket på om jag egentligen låter den göra skillnad i mitt liv. Egentligen. Och om inte, varför ska jag då vilja detta för någon annan?

De där tankarna brottas jag fortfarande med från och till. Jag har det ju rätt bra och allt sånt där. Det är så lätt att bli uppslukad av det som sägs betyda något, ofta sådant som egentligen inte är särskilt väsentligt. Och så plötsligt har Gud blivit en hobby för söndagar, och det är klart, varför ska jag försöka övertyga någon annan som kanske redan har en annan hobby. "Kom över till min hobby, den är roligare", eller vaddå? Bisarrt.

Men i helgen har det slagit mig ännu lite mer, det jag egentligen vetat. Hur det verkligen går ut på gemenskap, och inte alls bara mellan Gud och människa, utan mellan Gud och människor. I plural, men tillsammans. Hur Gud görs synlig genom gemenskap, genom att dela tro, dela liv med varandra.

Jag har gått ett helt år och bara märkt det, känt av hur den här gemenskapen som Tjugofyrakyrkan har och får dela med varandra och andra gör Gud verklig för mig. Det är ju så här det är tänkt! Jag klarar inte av att vara kristen själv, gå mer eller mindre ensam och grubbla, utan behöver få dela, vara tillsammans. Eller nej: Jag klarar inte av att vara människa själv.

Det behöver inte bara vara jag, det finns andra som tar vid, en gemensam tro, gemensamma liv. Det ligger mer än bara kristen 40-talskorrekthet i att tituleras bröder och systrar. Det är stort!

Det är stort att bli insläppt i andras liv och att släppa in andra. Och inte alls bara i någon slags andlig kumbaya-trevlighet om det är det man tror menas, utan i att faktiskt dela liv, hela grejen. Att ta det till nästa nivå, förbi all den här vedertagna artiga distansen.

Här är det inte särskilt svårt för mig att se Gud, heltidsgud, inte hobbygud. Och det här, det kan jag ärligt och med uppriktig önskan vilja att alla ska få uppleva. Just därför är jag så glad för att vi faktiskt kan erbjuda det – vår gemenskap växer hela tiden och är inte någonstans bara för oss.

Kanske låter det här mest som sentimentala plattiyider, men. Ha överseende. Det här är inte de lättaste sakerna för mig att formulera, men det är stort och det vill ut.