Who let the dogs out?

Ni känner säkert till betingning, ni vet, han Pavlov med sina hundar. De som triggades till olika beteenden genom att präglas med positiv eller negativ belöning i samband med vissa händelser. Efter ett tag kunde man få djuren att falla in i samma beteenden bara genom en inledande sekvens av det som de förut varit med om.

Nå. Imorse när Nicklas fick möjlighet att skjutsa mig en bit på väg till jobbet, kom jag på mig själv att sitta med en nervös känsla i magen. Lite spänd, lite orolig. Jag började fundera vad som kunde vara orsak till detta, men kunde verkligen inte komma på något.

Så den där känslan kryper vidare, en lätt känsla av oro, kryp i kroppen som är allt annat än behagligt. Det känns fysiskt hos mig, lite lätt illamående.

Sedan kommer jag på vad det är. De gånger då Nicklas tidigare har skjutsat mig till jobbet har det i princip alltid handlat om sådant som genererat någon slags nervositet. Det har varit jobbintervjuer, läkarbesök, kanske skjuts på grund av försening.

Så där satt jag som en annan jycke och triggades igång på besvärliga saker, helt oförhappandes.

Helt i onödan.

Men som ett väldigt tydligt exempel på att man påverkas och formas av det runt omkring en, av vad som händer men även hur det händer. Och det mer än vad man kanske tror.

Joråsatte: New Moon

Det är skönt att vara över trettio och därför med lite mindre skämskudde kunna se tonårsfilmer och åtminstone halvt som halvt kunna stå för det. Jag har tidigare skrivit om när jag såg Twilight och att jag, eftersom jag både har en vurm för amerikanska teen-filmer OCH för vampyrer, kunde se den med ett litet leende.

Så igår när jag och svägerskan hade inplanerad egen heldag tillsammans blev det först Söder, sushi och strosande i solen, allt mest ett alibi för att sedan få ha Twilight-maraton, ettan och tvåan i ett svep. Och det är så roligt att få grotta ned sig i allt detta ohämmade frosseri i återhållen tonårspassion.

För den som förväntar sig storslagna skådespelarinsatser, medryckande dialog eller ens ett grundligt genomtänkt manus kommer bli besviken. Nä, här får man gå direkt på den ytliga sockerchocken och fördjupa sig (eh) i sådant som varför Edward, när det är Jake som är både den snygge och den med personlighet? Varför Bella, överhuvudtaget, som inte har någon personlighet alls, utan som mest bara flämtar med öppen mun, och som hela, hela tiden måste bli räddad? Varför vill en 109-åring vara tillsammane med en 17-åring och vice versa? Kommer New Moon ses som ett slags Hollywood-jämställdhetsalibi när det är en sådan överdos av pojkar med bara överkroppar? Och sådana spekulationer kan ju vara nog så underhållande i sig.    

Kontentan efter båda filmerna: Jag hejar på första filmen (man måste älska vampyrer som spelar baseboll) medan svägerskan hejar på tvåan.  

Special price, only for you

Idag skulle det pratas tjänstepension och försäkringar på jobbet. För slantar i månaden kunde man få en på pappret hyfsat fulltecknad sjukvårdsförsäkring som skulle täcka allt från kiropraktor till psykolog. Och i teorin lät det ju rätt snajdigt – ett samtal bort så finns all läkarvård man kan behöva. Gratis!

Men har vi inte redan det i Sverige? Minus patientavgiften, men där täcker ju frikortet upp efter ett tag. Och ok för att det mesta som jag vill få subventionerat måste gå genom vårdcentralen, annars får jag ju hosta upp 400 kronor för det där kiropraktorbesöket, men i övrigt, är det inte precis det här jag betalar skatt för?

Lite kändes det som att jag blev erbjuden att köpa tillbaka mina egna, stulna saker, men jag kan naturligtvis ha fått det hela väldigt mycket om bakfoten. Please enlight me.

Sexveckors-kontrollen

Let there be said: sex veckor har gått på nya jobbet och beam me up, för det här är moderskeppet. Jag trivs riktigt bra, och här är faktorerna som svarar på varför:

– Att känna att man funkar bra med de man ska jobba med. Gäller både chef och kollegor. Man ska kunna känna sig bekväm och avslappnad tillsammans. Både i det sociala och i att veta att alla bidrar med sitt.

För mig är det rätt givet att tänka att mina kollegor är bäst. Det spelar ingen roll om de rent faktiskt är bäst av alla, någonsin, någonstans, men jag gillar att tänka att mina kollegor minsann skulle vinna VM i…det de gör. Och så vill jag känna att de i sin tur vill teamets bästa.

– Att jobba fritt men efter tydliga riktlinjer. Jag trivs bäst att jobba där jag kan påverka och styra mycket själv, men samtidigt att det finns vissa yttre ramar uppdragna, och där det är hyfsat tydligt vem som har mandat för vad.

– En någorlunda kreativ miljö. Jag dör en smula av fula omgivningar, stifft upplägg och dåligt utbyte av tankar och idéer. Jag skulle dessutom kvävas av sneakersförbud.

– Fin-te på jobbet. Ok, inte riktigt där ännu. Men på ett eller annat sätt ska vi dit, det är tanken.

Ett steg fram, åtta tillbaka

Det finns en kanske lika stor blandning av fördom och sanning när man talar om kommunikation och kyrka i raljerande ordalag. Dels för att man som utomstående tenderar att packa ihop allt kyrkligt till ett och samma, och dels för att man inom många kyrkor har satt kommunikation på nåder, trots att kommunikation, att förmedla ett budskap – hallå, budskapet med stort B – är själva essensen.

Det är märkligt, det där.

För det finns ju så enormt mycket kommunikation, bra kommunikation, inom kyrkliga sammanhang. Det finns så många med fantastiska gåvor och talanger att uttrycka sig, kanske tänker många främst på hur så många fått växa till i retoriska drivbänkar, men det finns även stora utrymmen för skickliga skribenter och författare, kompositörer och musiker. Och ta Pingströrelsen, som låg i bräschen med att starta och driva både tidningar, bokklubbar, skivbolag, bokförlag, radiostationer och så vidare.

Men om strategiskt tillämpad kommunkation har det (och är det fortfarande i många fall) varit lite fulare att tala om. Budskapet ska liksom kunna stå för sig själv, inte behöva några förpackningar, inte behöva hjälp med att ta sig igenom bruset.

Jag har så ofta stött på resonemang som ungefär går ut på att i vår kyrka behöver vi inte tänka på hur vi kommunicerar, för vi kommunicerar neutralt, till alla! För att sedan gå ut och hålla gudstjänst på nästan exakt samma sätt som man gjort sedan 50-talet. Så otroligt naivt.

Men trots allt, med en generellt större medvetenhet om kommunikation i samhället i stort så finns numera hela spännvidden representerad även inom olika kyrkor idag, från det enormt uttänkta hos många yngre församlingar, (men jag vill poängtera att jag absolut inte menar att god kommunikation är likamed ungdomligt och ”modernt”, relevant räcker bra) till det där lite mer traditionella, där kanske längtan finns men inte riktigt prioriteringarna (här bangade jag att länka, men det är bara att googla och kolla igenom urvalet).

Men ok, om vi lite snällt säger att alla inte kan satsa på allt, direkt, hela tiden. Vi skapar lite marginaler för dem som faktiskt inte riktigt har resurserna. Då skär det sig ännu lite värre när man väl försöker lägga in en andra växel i ett nyskapande sammanhang, tar in en konsult för arbetet, och landar i detta. Tre kyrkor ska gå ihop, och det man tydligast tycker fömedlar vilka man vill vara, för sig själva men främst för andra, är namnet Samfundskyrkan. Och så drar man dit ett kors i loggan, och vi vet ju hur det är med den saken.

Min första reaktion när jag såg detta var som Jonas, som undrar om det är ett skämt. Fast nä, tyvärr verkar man på allvar tänka att det som bäst presenterar vad tre tidigare åtskilda kyrkor nu med gemensamma styrkor kan tillföra världen bäst sägs med namnet Samfundskyrkan.

Och så är det bara att gå tillbaka till fängelset, utan att passera gå.

Guds stad & Control

Mitt teveserie-intag har trängt tillbaka min filmkonsumtion, men stundtals får jag ett sådant sug efter film att jag när tillfälle ger försöker konsumera i kapp lite. Så nu har jag på tre dagar sett tre fimer, där No Country for Old Men var den första, Guds Stad den andra, och Anton Corbjins Control den tredje. Alla tre väldigt bra filmer, alla tre totalt annorlunda från varandra.

Både Guds Stad och Control är estetiskt väldigt kontrollerande och specifika, men på helt olika sätt, där Anton Corbjins svartvita minimalism ställs mot disigt mättade färger i varje klipp från Guds Stad. I båda filmerna känns varje klipp utstuderat och menat, inget har lämnas till slumpen, inget slarvas eller kompromissats bort.

Båda filmerna har – med lite lagom filmklyschiga uttryck – ett otroligt driv, en nerv som kommer med från första start, det finns både det som faktiskt händer och det som sker under ytan.

Men där Guds Stad panorerar över bredden och mängden om än genom en och samma berättare, så dyker istället Control ned i främst en människa. Det är så subtilt uppbyggt, det är nästan som att man hör ljudet av ett klick när allt faller på plats mot slutet. Så fantastiskt skickligt, så fantastiskt gripande.