KBT-terapi for president

Två milstolpar idag:

1: Nicklas ringde och frågade om jag kunde hämta honom i Huddinge, inget krångligt men någonstans dit jag tidigare inte kört. Ok, sa jag, och körde dit utan ångest. För er som inte fattar så kan jag tipsa om att kika in under den här kategorin i bloggen så kanske vidden inses.

2: Jag har ingen söndagsångest, att åka och jobba imorgon känns bra. Att vara ny på jobbet är i sanning hardcore KBT-terapi fullt ut som ger resultat. Smärtsamt men effektivt.   

You should be mine

Och här kommer Converse-cravings som heter duga, trots att jag har flera nya par från USA-resan i november som bara väntar på att bli använda. Men darn vad snygga de här är. Röd sula! Men nja, jag lägger inte 900 bucks på Converse. Då spenderar jag hellre pengar på en USA-resa och köper dem på plats.

Bilderna har jag lånat från Sneakers ‘n’ stuff som också säljer skönheterna.

Låtom oss superlativra

Vips så har det gått fyra veckor på nya jobbet. Det känns som att jag varit där längre, och det tar jag som ett bra tecken. Det har stadigt börjat rulla in mer mejl, fler saker att fixa, och jag tackar och tar emot. Det är inte ett dugg roligt att inte ha något att göra, att inte kunna ta tag i saker, speciellt när de man jobbar med har fullt upp. 

Nya jobbets sajter ser inte riktigt ut som mina gamla, vi är inte fullt ut tjenis med varandra ännu. När saknaden efter det gamla och trygga var som värst kunde jag gå tillbaka till de gamla sajterna och klappa trädstrukturen där, se lite bekanta sidtyper, hälsa på gamla AD-grupper. De är ju mina bäbisar, ingen känner de där sajterna bättre än jag. Det är bara att inse att jag med de nya sajterna inträder i plastförälder-klubben, klart att det tar tid. Jag förväntar mig lite lagomt med "du är inte min morsa!" så här i början.    

Jag kommer ganska ofta på mig själv med att inte riktigt fatta vad som har hänt, allt gick så fort. Och att det dessutom känns så bra – för mig är det ungefär som att ha kommit till en godisbutik och bara få plocka på sig, utan att betala. Jag trivs verkligen bra med min egen tjänst och vad som förväntas av den, jag har ett riktigt bra team att jobba tillsammans med OCH jag får jobba centralt inne i stan. Bliss.

Det var bara det där med teutbudet. Det kommer inte riktigt i närheten av utbudet på förra jobbet. Jag jobbar på det.  

Show me the money!

Jag har förundrats och fascinerats när jag har läst om alla de som bara på impuls shoppar något dyrt. Att bara vilja ha något, och så slänga upp bankkortet utan någon längre fundering. Jag antar att man bara har olika syn på pengar och olika bakgrund – jag och Nicklas började med ungefär 5000 kr i månande att leva på, tillsammans, och tja, då lär man sig att värdesätta och tänka sparsamt. Ost var en dyr lyx för mig under många år, bara en sådan sak.

Och när pengarna väl började ticka in så fortsatte vi på den ekonomiskt småspartanska banan och lade undan guldpengarna till resor istället. Eller hus och renovering, för all del.

Men, så. Inga treveckors-resor inplanerande, och så ett nytt jobb värt att fira, och jag går på impuls in i skobutiken och börjar igen fundera på det där med ett par skinnstövlar. Hittar ett par, provar, och tja, slår till. Bara så där. På rea i och för sig, men fortfarande en bra bit över min och Nicklas informella fråga-innan-man-handlar-gräns.

Jag brukar fråga, vi har ju helt gemensam ekonomi. Inte om jag får (duh!) utan om det känns ok för oss båda. Och så vänta lite, fundera lite till, oftast tills det jag ville ha inte längre finns, och så har det löst sig av sig självt. Meget ekonomiskt.

Men jag halade alltså fram bankkortet. Det är så här det känns. Fick en stor, stor kartong i en stor, stor kasse. Det är så här det känns.

Och tja, jag kan förstå känslan. Den den fina, stora kartongen.

Det där prassliga pappret.

 

Och så de fina, fina stövlarna. Det är inga Kerstin-klackar, men så är jag ju också mer en sneakers-tjej.

Det känns rätt fint. Men det är klart, med tanke på hur länge jag funderat över att köpa ett par, räknas det knappt till impuls-shopperiet, men kanske åtminstone till dyr-shopperiet.

Kvar på min dyr-men-investering-lista finns en fin, nätt ullkappa. Min förra som jag fortfarande använder men som faller i bitar köpte jag på Second Hand när jag var 20-någonting. Det kanske är dags nu.  

Nä, måndagar. Jag vet inte.

Jamen plötsligt har jag påbörjat min tredje vecka på nya jobbet. Jag har aldrig varit så värst förtjust i måndagar, och det visar sig att nya jobbet är rätt samma lika på den fronten, minus Kerstin att dricka te med. Och många måndagar var det just det där tedrickandet med Kerstin som räddade dagen. I wanna shoo-oo-oo-oo-oo-oot the whole day down.

Nåja. Jag överlevde dagen. och kom iallafall hem med en massa nytt te. Fast det blev lite fel där också. Jag var ute efter ett extra starkt Earl Grey men kom hem med Earl Grey Special, ett klassiskt 90-talste som hälldes i alla dessa likadana Höganäs-muggar som hela min umgängeskrets då hade. Det var inte bättre förr.

Femton:nollnoll

Hörrni, nu är det dags igen!

Vi har tidigare smakat på att vara lite mer officiellt offentliga genom att ha visionsmöten, närmare bestämt två stycken där vi har berättat om vad Tjugofyrakyrkan är och vill vara. Det har varit mingel, musik och så lite kort presentation. Och vi har varit glada och stolta över att folk har kommit.

Nu tar vi det till nästa nivå. Grejen med en kyrka är att vi tror på att det finns en Gud. Inte som en accessoar för vissa (som många ser det: svaga) människor, utan som något som är tänkt att vara grunden för alla. Det här är det bästa vi tror att vi kan presentera för människor. Och hur man skriver om det utan att låta klyschig har jag ingen aning om, men i vilket fall vore det bra elakt och egoistiskt att inte vilja sprida det man tror är det bästa.

Men i vilket fall – nu vill vi presentera själva grejen. Vad vi tror på. Varför vi tror. Fortfarande helt kravlöst och okonstlat – vi kommer inte kräva något av dig, vi kommer inte peka ut någon eller få dig att göra något weird. Det här är tänkt att vara till för dig som inte har en aning. Du får gärna komma enbart för att testa oss, kolla om vi klarar av att leva upp till att göra det inkluderade, enkelt och non-flaky, säg till oss vad som funkar eller inte funkar, vi vill höra det!

Avsätt en timme, ta med en kompis och passa på att spana in hur det kan funka. Varför vi tycker att det här är så bra, och varför jag är så sjukt stolt över att få vara med.

28/2 kl. 15, Restaurang Matmakarna vid Södertörns högskola.

Populärkulturkompassen

Ok, här kommer ett låångt inlägg!

Mackan Andersson är bra på att få igång populära memes (typ ideer som sprider sig), tidigare skämmislistan och läsupplevelser som påverkat en. Nu har han släppt en ny, där man ska lista och förklara fem populärkulturella preferenser som präglat en.

Roligt, men inte så lätt som det kan verka! Fem, det är både lite och mycket. När man ska välja the influenser. Vad som slog mig när jag började gräva var att jag har varit och är ganska så flyktig. Jag läser inte om böcker. Jag grottar inte ner mig. Jag är rätt så high maintenance, släpper fort, fastnar för lite. Och tycker ibland att det känns lite skämmigt, mindre fint så där.

Nå, jag börjar med soundtracket för mitt liv. Det finns tre band jag håller riktigt högt i mitt liv, men den här enskilda låten är mitt signifikativa soundtrack på alla nivåer, både till melodi och text. Shit vad den här gick på repetition under en tuff tid i mitt liv. Den fick mig både att slappna av och trigga igång beroende på vad jag just då var i behov av. Så här låter mitt liv om man ska sammanfatta det.

Woven Hand – The Good Hand

I am nothing without
his ghost within
and all your wooden eyes cannot see
the good hand upon me

I took my shelter neath a familyre tree
im livin where I come from
I am I am my fathers son
see the good hand
see what the good hand done

leave it lye
let it go to ruin
to be blown thin by the wind

Lt. Ripley

Bara jag börjar screena utbudet av bilder blir jag sugen på att se om hela sviten igen av Alien 1-4. De är så galet bra, kanske mina absolut bästa. De fastnade hos mig när jag var tonåring och sedan har de stannat kvar på toppen. Säkert mest på grund av Lt. Ripley. Hon är helt kompromisslös.

Kanske sitter min beundran för Lt. Ripley i att jag själv stundtals har känt mig väldigt långt ifrån. Jag har varit alldeles för rädd i mina dagar, och har så gärna velat snappa upp lite Come on, you Bitch.

Jack White

Musiken så klart. The White Stripes är snudd på ikoniska för mig. Det är någonting som ligger och ruvar bakom de där enkla ackorden som jag bara sugs in i, något som är större än själva musiken. Jag tror att det är drivet och passionen som jag smittas av, längtan efter något äkta. Allt killen rör vid blir ju bra!

Det vore rätt enkelt att se min något färgbegränsade garderob som en hyllning till mannen (även om det bara är med just The White Stripes som han praktiserar denna obsession) men så tänkte jag aldrig när beslutet togs. Men tja, det får gärna vara en hyllning. SÅ bra är han.

Tonårsgänget
Jag har skrivit om min i unga år etablerade vurm för Tonårsgänget. En serie i moll och i svartvitt som jag som tioåring slukade. Här fanns ju allt – utanförskap, olycklig kärlek, död – och superkrafter. Även hos tjejer. Kanske att jag redan här lade grunden för min populärkultursvurm. Nog har jag läst mycket, och mycket "högkulturell" litteratur i mina dar (heck, jag har iallafall 40 p i litteraturvetenskap), men mja, jag drar mer åt sådant som har prefixet pop. Utom när det gäller musik.

Friends
Här har vi serien som jag nog har att skylla mitt teveserieberoende på. Eller kolla, nu förminskar jag mina intressen, så ska man inte göra. Jag gillar teveserier! Jag andas ut framför dem, slappnar av, skakar av mig dåligt humör och tillåter mig själv att grina lite vid behov. Jag mår bra av teverier. Och här kan man nog säga att Friends lade grunden. Jag har sett alla säsonger, alla avsnitt flera gånger om. Jag äger alla tio säsonger och har till och med lyckats få Nicklas att tycka om och se med mig – två gånger, alla tio säsonger. Mycket imponerande för att vara Nicklas.

Serien har inte åldrats snyggt fullt ut – humorn skulle inte funka idag – men aw, det är Friends. Comfort-tv. Här är två klipp från ett av de bästa avsnittet, säsong tre och The One When No One’s Ready.