Gilla

Man får aldrig höra så mycket gott om en som när man dör, brukar det heta. Eller kanske när man slutar på sitt jobb. Och det är ju fint. Men jag tänker att jag vill ändra på det, i den mån jag själv kan. Jag kan bli lite bättre på att säga till folk att jag tycker om dem, att de är bra, att de har en schyst tisha eller att jag blir glad av dem.

Sådant som kostar rätt lite men som ger bra utdelning. Jag tänker att jag vill vara en sådan.

Jag och Mrs Draper

Det är sex år sedan (typ) sedan vi flyttade in i radhuset som vi bor i. Vissa rum (vardagsrummet! Rött kök!) kom sig till rätta alldeles från början, medan andra saker tagit tid att få som vi ville. Man vet ju inte alltid prick vad det är man vill ha. Det tog t.ex. ett tag innan jag insåg att det var en diner jag ville ha i köket (vi är vä-häldigt nöjda).

Sovrum är knepiga. Vi började med helvitt och så en grå fondvägg, men det funkade inte alls. Sedan grönt på väggarna, vilket funkade, men så en egenmålad flames-fondvägg. Det funkade inte så bra, nä. Men det krävdes nya möbler till sovrummet för att jag skulle inse vad det skulle vara istället.

Men nu! Nu är jag så där riktigt nöjd även med sovrumsfondväggen, och då också med sovrummet i sin helhet. Och kolla här hur det ser ut i det Draperska residentet på väggarna (Mad Men, ni vet). Ah så tjusigt!

Sådant man vet

Som Steph så noga påpekat är omvärlden inte längre suddig, och det på grund av ett par inte alls välkomna glasögon. Men ändå välkomna så klart, de där fyra veckorna av sudd var inte särskilt roliga. Så. Dags igen att inta världen, tankarna, bloggen.

Bara fyra dagar kvar på det gamla jobbet, och jag rensar. Ut med det gamla. Jag slänger gammal statistik, jag slänger det som min företrädare lämnade till mig. Jag sparar naturligtvis, men försöker hålla mig till någon slags kontenta, essens.

Och samma sak hemma. Jag och Nicklas har rensat och slängt. Färg från 2003, möbler som inte får plats, kokböcker som ingen här lagar ur. Ut med gamla. In kommer åtminstone en känsla av lätthet och ordning.

Och så på det personliga planet. Jag har tillbringat så många år med att tänka allt för mycket "Ja, jag är ju en sådan som…" men så är det ju inte. Eller, så behöver det inte vara, inte mer än jag själv vill. Ut med det gamla. Dra in nya tankar. Jag är fortfarande en sådan som behöver tid själv, men kanske inte lika mycket tid. Jag är fortfarande en sådan som laddar ur sina batterier när man är bland folk, men inte lika snabbt som tidigare.

Men ok, vissa saker är detsamma och ska så förbli. Inga bländande färgskalor i min garderob, finansieringen av alla dessa dåliga svenska filmer är fortfarande ett mysterium, och barn är fortfarande rätt läskiga/tråkiga.

Jag samlar skatterna här på jorden, jag

Så här: Badkaret behövde skrubbas. Jag fick en pigghets-kvart mitt i förkylningseftermiddagen och tyckte att det kunde vara en passande syssla. Sätter således igång med att såpaskrubba.

Men så. Börjar jag gno lite på väggen också, ovanför ljusen som utlöste brandlarmet på nyårsafton (fortfarande på toaletten). Vilket leder till lite mer vägg-gno. Och så lite mer.

Plöstligt märker jag att den största effekten inte är att det blir rent, utan att det nu syns att större ytor än jag trott sotats ned. Inte så mycket, men tillräckligt för att lämna rand jämfört med där jag gnott.

Så gnoandet och sköljande fortsätter. Byxorna börjar bli blöta av allt sköljande så de får åka av. Jag tar in stol från vardagsrummet och gnor frenetiskt, längre ut, högre upp. Jodå, alla väggar är täckta av den där ljusgråa askan. Det börjar rinna smutsränder från väggarna av mitt gnoande. 

Här någonstans inser jag att hela rummet måste saneras, så jag har sinnesnärvaro nog att byxlös ta ut allt som inte bör bli blött från toaletten.

Medan jag står där på toasitsen och skrubbar kommer jag åt taket. Jamen se på titta! Hela taket också. Någonstans här börjar jag muttra för mig själv, lågt men hörbart. Och går över från min 10-för-10-kr-svamp till en sån där Vileda-skrubb på skaft. Kör upp den i taket och får ungefär lika mycket blött tillbaka på mig. Muttrar mer. Fortfarande byxlös. Funderar över handlingsplan om någon ringer på dörren.

Skrubbar tak och sedan till slut golvet från all skit som kommit fram från gömda hörn och under badkar. Muttrar om livets orättvisor när jag inser att ingen, absolut ingen kommer se någon skillnad trots allt mitt skrubbande. Tidigare var det jämnljusgrått, nu är det lite mindre ljusgrått. Det enda som möjligtvis kan synas är gråa fläckar efter det som jag missat.  

Sedan kom jag på att jag kunde blogga om det.

Jag lovar dig Wayne’s

Jotack, fortfarande suddiga ögon, så här tre veckor efter operationen. Därför fortfarande inte riktigt i synk med omvärlden. Försöker hitta något slags romantsikt, mystiskt skimmer kring detta faktum, hitta det där parallella universumet med de djupa tankarna, men nä. För mig verkar det krävas skarpa ögon för ett skarpt intellekt.

Så jag får fortfarande inte riktigt tag i de där stora tankarna om 2010. Vad jag vet är att jag redan nu känner hur 2009 har betalat för sig. Det var ett år då riktigt stora saker hände, i mitt liv, i mitt och Nicklas gemensamma liv, att hela Tjugofyrakyrkan började hända. Jag hade som något slags mål att öppna upp mitt liv för vänskap och relationer, och det har faktiskt gått. Jag viker mer tid än någonsin på tid tillsammans med människor. Det är så sjukt värt det. 

I år fyller jag 33. Det känns bra, jag börjar känna mig som min ålder. Hur nu det ska kännas. Det är individuellt förstår jag väl, men jag känner mig inte som en vuxen-låtsas. Eller som en jobb-låtsas. Eller som en ledare-låtsas, som någon folk kan komma på som en fejk när som. Jag känner mig alla gånger riktigt medveten om hur mycket det finns kvar att lära, men vad jag menar är att jag känner mig i takt, i synk med mina egna förväntningar. Att jag sedan vill så mycket mer på alla de där områdena ser jag som en nödvändighet för att överhuvudtaget komma vidare.

Så, årsstatus 2009:

Kärleken har varit fab. Vi har inte haft enkla saker att ta tag i under 2009, men det har varit enkelt att älska. Men ok, vi brukar ha det larvigt bra och det här året var inget undantag.

Familjen
tycker jag att jag har vuxit närmre.

Vänner – jag har fått så många nya, både ytliga men även mer på djupet. Jag har lärt mig att lägga tid på dem.

Gud har utmanat mig. Jag har under 2009 inte varit på min enklaste resa Gud-wise men jag har antagit utmaningen, känns det som. Jag har nog aldrig brottats så mycket med Gud som under det gångna året, men det känns som en bra match. Och den verkar inte vara över ännu.
  
Att "kyrka" fått en helt ny innebörd under 2009 är ett understatement. 

Jobbmässigt så har 2009 varit mitt bästa år. Inte det roligaste, men det bästa rent utvecklingsmässigt.

Boendemässigt så har mycket i hemmet, utan att vi egentligen tänkt på det, fallit på plats nu under det senare halvåret. Innan har det varit vissa delar som liksom skavt, men som nu klickat. Jag trivs bättre än någonsin.

Träningen har helt fått stå tillbaka under 2009. Lite av en sorg. Och jag törs ännu inte lova något för 2010, men jag hoppas.

Fysiskt har jag mått fram och tillbaka. Kanske mest tillbaka om man ska hårddra det.

Psykiskt/själsligt/whatever har jag fått ta tag i en hel drös med stora puckar. På alla områden i livet i princip. Det har varit…lärorikt brukar man väl säga, men har känts av. Stundtals ordentligt.

Så, 2009 har inte varit ett easy-peasy år precis, men mitt och vårt mest spännande. Förutom vårt bröllop har nog de största sakerna i vårt liv hänt under just detta år.

Framtidsspaning in i 2010 lämnar jag åt återkomsten av de skarpare tankarna, men såpass kan jag säga: Det kommer fortsatt bli många sojalattes på Wayne’s – numera har jag ju ett alldeles nära mig i Flemingberg. Kom dit med mig, and the coffee is on me. Det kan du ta som ett löfte.

Balunsen och luddiga konturer

Igår var det nyårsbaluns hemma hos oss, och verkligen baluns med stort b. Vi hade riggat upp Tjugofyrakyrkans storbildsskärmar i köket och vardagsrummet med tevespel, och hade Wii på projektorn i teverummet. Lucas & Viktor hade fixat mat, Lina & Steph poshade till huset, Åsa & Lars fixade efterrätt och Maria & Christine stod för diverse underhållning. Totalt var vi väl en runt 30-35 personer under kvällen. Men oj så mycket jag inte är tonåring längre, att lägga sig efter 05 tog ut sin rätt idag.

En annan sak som tar ut sin rätt är det här med mitt opererade öga. Jag har lite svårt att bedöma om det blir bättre dag för dag, men i vilket fall är de fortfarande rätt suddigt. Vilket påverkar en – mig – mer än vad man kanske kan tro. Suddigt öga ger suddig omvärld ger suddigt huvud ger suddiga tankar. Jag längtar efter att kunna bearbeta tankarna kring det nya året, vad jag vill uppnå, vad jag vil förändra, vad jag ska sträva efter i mitt liv på olika områden. Gud. Familjen. Kyrkan. Vänner. Tänka till kring nya jobbet förstås.

Och så vill jag läsa. Jag har faktiskt köpt ett par läsglasögon nu för att ha så länge, men det kom visst en nyårsfest i vägen.

Så här sitter jag med en massa uppdämda tankar som liksom sipprar iväg mellan fingrarna, lite svåra att greppa. Men det ska nog ges tid. Än så länge kan jag skylla på det där ögat, värre blir det framöver, om tankarna ändå inte kommer att vilja fästa. Men så länge kan jag som sagt vila i hoppet (nänä, våga inte tänka inbillningen) om att allt ska bli så mycket klarare om någon vecka eller så.