Fina möbelfynden

Jag är så trött efter dagens fixande, först jobb som var tvunget, sedan mat, mat, bak, mat. Städa. Skotta. Jag gillar hyperproduktiva dagar hemma, men har man varit uppe till runt 03 natten innan blir till och med jag trött tillslut.

Men, möblerna! Fina soffbordet som äntligen är rätt i storlek för våra soffor. Tyvärr utan underhylla. Men titta på detaljen att bordet går upp på långsidorna av bordsskivan! Mycket tjusigt. Bordet kommer från Alberts kan man utläsa av stämpel under.

Men så till skänken/linneskåpet, den urtjusiga möbeln som Nicklas hittade. Inga stämplar som ger mig ledtrådar – jag är ju inte så bevandrad i design – men kolla in underredet! Och handtagen! Detta ska nu få stå i sovrummet.

Bra med förvaring också!

Julbrev 2009

Jag tar tillfället i akt att lägga ut mitt och Nicklas julbrev här på bloggen.

Snart dags att avsluta 2000-talets första decennium, men först är det dags för vårt årliga jul- och nyårsbrev. Och vi tar väl vid där vi slutade förra året!

Vi började även detta år med en resa, nämligen till Sydafrika. Vi hyrde bil och åkte runt, och det blev tre veckor med sol, vacker natur, safari och god mat.

Och väl hemma började det: vi fick för första gången samla det team som har bestämt sig för att bygga Tjugofyrakyrkan med oss. Vilken märklig men ändå fascinerande känsla, överväldigande läskig och så fantastiskt rolig på samma gång! Många superlativ, men så har det varit sedan dess med det här teamet. Elva personer som följt oss nu i snart ett år och som gör våra liv. Från början samlades vi hemma hos oss två gånger i veckan och samtalade om vad Tjugofyrakyrkan skulle vara.

Under sommaren började vi med våra nu berömda picknickar vid Södertörns Högskola, för att sedan följa upp med spelkvällar, bowling, grillning… Vi umgicks med andra och varandra, byggde relationer. Vi tyckte att det var så roligt att göra saker tillsammans att vi i juli drog ihop ett gäng för att åka till Göteborg, gå på Liseberg och se U2. Under sommaren hann vi också sluta upp med Lydias alla syskon (och det är en del!) i Storsele.

I september startade kyrkan upp två smågrupper medan vi (Lydia & Nicklas) var i England på en konferens. Och i november var det dags för vårt första visionsmöte, den första mer offentliga samlingen, där vi kort berättade om vilka vi är, inramat av fika och mingel. Ett till visionsmöte hann det bli i december.

Det här året har alltså handlat om vänskap för oss. Det har handlat om att bygga relationer, med Gud, med människor vi redan känner, med deras vänner, med nya vänner. Vi har lärt känna en hel drös med nya människor, och vi har framförallt lagt en hel massa tid på detta. Bästa sättet att spendera tiden! För oss har det varit ett grymt fascinerande och roligt år, och ändå så är det här bara början för Tjugofyrakyrkan.

Men så klart var vi tvungna att resa lite till, så i november stack vi till Florida för två veckors cruising. Gott med avkoppling, sol och tid för varandra.

Under det här året har Nicklas arbetat som färdtjänstchaufför, ett jobb som på grund av att det är så flexibelt passar honom utmärkt, även om de tidiga mornarna kanske passar lite sämre. Lydia har jobbat vidare på IOGT-NTO, men har alldeles i dagarna fått ett nytt jobb som projektledare på EPiServer, ett mjukvaruföretag, som hon börjar på i februari.

Vi har båda välsignats med Guds egen mobiltelefon, iPhonen, och lever numera ännu mer digitalt. Lydia håller på och återhämtar sig från en ögonlaser-operation som ska göra hennes synfel sedan barndomen till ett minne blott.

Nästa år tror vi att vi kommer att få starta Tjugofyrakyrkan ”på riktigt”, med gudstjänster. Vi ser fram emot många utmaningar men ännu fler roliga, utmanande och livsnödvändiga stunder med alla fina människor som vi har i vår närhet.

Vi önskar dig allt gott inför 2010!

/Lydia & Nicklas

Vackra saker och kalorier

Idag har varit en småkinkig dag. Jag vaknade på strålande humör, men det tappade jag någongång på eftermiddagen. Ett så där allmänt dåligt humör utan egentlig orsak kallas i vår familj att hälen är fram – allt känns bara knövligt, både i och utanför kroppen.

Och så känner jag mig så lagomt less på att inte kunna se ordentligt. Några dagar till.  

Jag tror att det var ögat som plockade hem poäng åt mig, för trots min gnälliga uppenbarelse fick jag sätta den gemensamma agendan för mig och Nicklas för kvällen och för vad som behövdes för att fixa till humöret. Jag bestämde mig därför för att tömma stora uppsamlade second-hand-svalget här hemma, samt åka och köpa mat. Två av mina bästa samla-harmoni-sysslor: rensa ut prylar och bunkra skafferi.

Väl på second hand var det halva priset på allt, och där hittade jag två åh så fina möbler. Vi kunde inte köpa och ta hem dem eller ens reservera dem då man bara får göra det under själva köp-dagen (att vi sedan var där till stängning hjälpte liksom inte), så nu har vi en plan för hur dessa ska fixas imorgon innan någon annan hinner tjinga dem. Don’t you dare, Steph!

Men jag kom iallafall hem med två fin-fina askfat som i min värld blir ljusfat. Finfina. Upsala Ekeby och Rörstrand.

 

Sedan handla mat. Jag suktade efter att laga rotfrukter och soppor, så det slank ned. Och så den jul-obligatoriska chevréosten på ett kilo, det har ju hänt förut. Fetmjölk, fick jag välja skulle jag alltid ha fet mjölk i te och kaffe, fast så mycket som jag dricker skulle det inte gå. Men till storhelger, så. Vinbladsdolmar. Bönor. Svart kaviar. Valnötter. Jag blir alldeles lyrisk av att inför lediga dagar fylla kylen med goda saker.

Så ögat är fortfarande oskarpt och skavigt, och hälen är fram för att hormonerna bråkar. Men jag har getost, fetmjölk och fina askfat, och kommer med största sannorlikhet imorgon att bli med två tjusiga 50/60-tals-(ish, jag är inte så skillad att jag säkert vet, men det ena är åtminstone ett från Alberts) möbler.

Och som om det inte vore nog – nu är det vara-uppe-sent-säsong. Hej vända dygn, jag har saknat er!

Grand finale: Jobba istället för mig!

Jag har tidigare via detta forum fått fiska efter kollegor, både till den direkta avdelningen och till den brevid. Nu har jag på den fronten kommit till vägens ände, då jag här och nu högtidligt får annonsera: Sök mitt jobb! Jobba istället för mig! Gör gärna allt tre gånger så bra som jag har gjort, no hard feelings, jag lovar!

Jag kan locka med ett väl inkört arbete (på ett bra sätt) med en hyfsad budget att hushålla med (nåja, allt är så klart relativt), finfina kollegor och en alldeles fantastisk chef. Du kan faktiskt söka jobbet enbart för att få arbeta med henne, jag skojar inte.

Du får dessutom twittra och blogga, Facebooka, Flickra och allt vad du nu kan komma på under arbetstid och det är inte fy skam det heller. Och, jag ska ge dig en oh-so-good överlämning.  

Bränn bort dina brister

Såhär: Jag har alltid haft knagglig syn. Jag var en skelande liten parvel som både fick gå med lapp för ena ögat (för att träna det andra) och ligga på sjukhuset på min femårsdag för ögonoperation (här finns plats för ett "aaaW" och så får mamma en liten tår i ögat. Och mamman borde sluta läsa nu).

Det händer fortfarande att jag då jag är trött inte får ögonkontakt med mig själv i spegeln. Jag ser förbi mig själv, snacka om den yttersta självförnekelsen.

Men imorgon ska det där åtgärdas, iallafall till häften. Då ska jag in och bokstavligen bränna bort lite synfel med lite LASEK. På Memira sa man samma sak som min optiker tidigare sagt, att vänsterögat är det ingen idé att göra något åt, synfelet är för krångligt i kombination med att jag ändå bara kopplar bort det ögat när högerögat finns tillhanda. Galet, jag har alltså ett öga som fungerar, som hänger med i ögonrörelser och allt det där, men som jag ändå i princip inte ser med!

LASEK betyder att jag måste göra den behandling som kräver lite mer återhämtning än LASIK. Vilket betyder ett icke-fungerade högeröga under en tid, samt värk (mamma, du borde inte ha läst hit).

Jag måste erkänna att jag inte riktigt satt mig in i det där med att sedan vara utan det som jag haft med mig så länge. Jag är ju en sådan-som. Man präglas alltid av det man har, iallafall om det följt med en länge. Men ibland är det bara att köra på medan man har modet, tiden och pengarna.

Men kanske är det lika bra att det bara blir ena ögat. Omställningen blir inte så stor, mamman och fastern kommer fortfarande kunna identifiera mig med den där knubbiga femåringen som ibland hade lapp på ögat (isch, den blev blöt och kliade när man grät) som mamman målat blommor på. 

Dags att byta jobb

För 4,5 år sedan fick jag det där samtalet som sade det som jag hade hoppats på ett tag: att jag fick jobbet på IOGT-NTO. Oj, vad jag hade velat dit! Jag ville utmanas, jag ville till en större arbetsplats, jag ville få ta mer ansvar. Och oj vad jag var nervös inför komma-tillrätta-tiden, den där då man bara känner in och pejlar av. Jag är inte i mitt esse när jag pejlar av, jag är så mycket bättre och roligare att ha att göra med när jag känner mig lite hemma.

Och så med tiden vecklade IOGT-NTO ut sig till att verkligen bli min arbetsplats. Jag fick och tog mycket ansvar, jag fick framförallt bredd att växa i, projekt att bita tag i och en möjlighet att ha något att göra med nästan alla på kansliet någon gång, i någon form.

Sedan började de troppa av, de där kollegorna som fanns när jag började. Det blev tystare utan dem.

Plöstsligt var det jag som hade jobbat längst på kommunikationsavdelningen, plötsligt var det mig som man kom till, jamen faktiskt.

På sistone har jag fått uppleva den angenäma känslan av att jobba i just detta förtroende, att vara lyssnad på, att få rätt så fria händer. Äntligen började dessutom ärvda projekt reda ut sig och inte bara vara sorgfåglar. Det fanns plats för nya, egna projekt som gick bättre än de ärvda. Plötsligt gick det betydligt mer åt rätt håll än åt fel. Kanske inte fullt lika utmanande längre, men det kan ju vara skönt att få andas ut ett tag också, köra lite nedcabbat.

Men så dyker det upp, det där erbjudandet som gör att man går igång på precis allt man kan gå igång på. Huvudet börjar snurra runt kring allt man önskar, allt man skulle vilja göra, på alla sätt man vill få utmanas och utvecklas. Börja om.

Och så fick jag jobbet. Jag som inte ens letade.

Så nu är det dags att sluta på IOGT-NTO och gå vidare. Det blir åter igen att utmanas och gå till en större arbetsplats med mer ansvar. Och jag är på nytt nervös inför komma-tillrätta-tiden.

Men allra mest är jag galet peppad inför det här nya. Jag är så nyfiken på att ta den här personen som är jag och allt som utvecklats under de senaste åren och få något nytt att bita i, ordentligt.

Jag har ofta känt mig lite nördig för att jag gillar att jobba i Episerver. Det ska mest vara ett verktyg, liksom. Men vad passar då bättre än att nörden äntligen får komma hem till självaste moderskeppet? Så från första februari är det hos Episerver ni hittar mig, där jag ska vara med och driva arbetet med de egna webbplatserna framåt. Häpp!

En egen diner

Ibland tar det lite tid att inse och hitta hur man egentligen vill ha det. Men så här vill vi ha det. Det ska vara rött, och så är jag svag för rostfritt i kök. Det ska vara som en alldeles egen diner. Jag är less på ett jättebord för bara oss två, jag är less på ojämnt antal stolar som inte matchar i höjd med bordet, jag är less på den där gulnande björkfärgen.

Men det här, det är så fint, jag är så nöjd!