Tillbaka i Miami, Florida 14 eller något sådant

Från Sunshine/Fort Launderdale rullade vi den korta sträckan mot Miami för en sista övernattning. Thanksgivning till trots var det vare sig svårt att få rum eller att få rummet till kupongpris. Åter igen: stort rum, två dubbelsängar, wifi, mikro, kyl, teve, pool, frukost. 79 bucks totalt. Som satt på repeat: Det är lätt att bila och bo i USA. 

Det vi hade kvar att klara av var lite sightseeing, downtown Miami som vi tog under själva thanksgiving-kvällen. Vi cabbade ned och gled runt och tja, skyskrapor är skyskrapor. Det är vackert. Inte många kottar var ute, så det var vi och skyskraporna. Tills vi hittade hamnområdet där det var salsaparty.

Och så var det ju Art Déco-kvarteren på South Beach som jag ville se mer av. Vi tog oss en runda längst det som räknas som detta område, och jag vet inte var det är, men det är så charmigt. Jag blev kär i alla dessa rundade hörn på husen, pastellen, neonen, glasblocken och metallen. Så uppsluppet naivt. Och så gick vi förbi Miami Ink-stället också, men här gick min turist-gräns, vägra stå och ta kort. Någon måtta får det vara.  

Sammanfattningsvis så har vår Floridasemester varit riktigt schyst. Den klarar inte av att trumfa Kalifornien-resan, och det beror på att Kalifornien har så mycket mer variation att bjuda på, främst i natur. Det Florida som vi såg och tog del av hade beacher och sumpmarker, men inte så mycket mer naturmässigt.

Hade vi vetat det vi vet nu hade vi lagt någon mer dag på stranden, troligtvis vid Miami South Beach, och troligtvis kapa Everglades och The Keys. Men äh, det har inte gått någon nöd på oss precis.

Nu har vi ingen nästa resa inplanerad. Vi får väl se hur länge jag kan hålla mig, jag är lite sugen på en weekend till Moskva med Rymdhunden, och skulle gärna få till en mars-resa. Men för nu i resväg: over and out.   

Det där med USA, hockey och genus

Plötsligt är man hemma igen, i det vanliga och det känns skönt, som att det är så det ska vara nu. Flygresorna och allt gick bra, men med sömnen har det varit sämre. Om man dessutom lägger till att jag i förrgår natt sov runt 4-5 timmar så gör det en odräglig söndag. I vanliga fall, men nu är ju morgondagen första advent, träffa kyrkan i en annan kyrka, och sedan La Familia. Bra saker.

Det finns kvar som jag tänkte blogga om från resan men som jag aldrig riktigt orkade pekfingervalsa fram på iPhonen. Som det där med hockeymatchen vi var på och vilka funderingar det satte igång. Hur det egentligen ligger till med synen på könsroller i USA (ja, om man generaliserar).

För så här: hockeymatchen var en stor både-och. Å ena sidan är det en så total mansdominerad arena på alla olika nivåer, om man tänker stereotypt manligt. Det är bröligt, öligt, bullrigt, lättklädda "icedancers" (hejarklackstjejer), och det är regisserade slagsmål som får mer jubel än målen, sort of. Att gå på en svensk hockeymatch känns som i jämförelse som att medlemsskap i F! krävs för att bli insläppt.

Samtidigt så bestod publiken i USA uppskattningsvis till en tredjedel av kvinnor, i alla åldrar, från småtjejer till pensionärer. Jag har aldrig sett så många kvinnor på en svensk hockeymatch, Alla fick ta plats, alla fick tjata fram hejarramsorna. Och så känns det rätt mycket med USA överlag, kvinnorna där är vana att höja sina röster, stå på sig, bli arga, ta plats. Gott så.

Men ändå skorrade det illa. Visst var det så att kvinnor rent fysiskt tog plats på hockeymatchen, men det blev så tydligt att det är status att hålla sig till den manliga arenan – där kan båda könen mötas. Du ser knappast det omvända, att män skulle ta samma 1/3 plats på ett mer generaliserat "kvinnoevenemang" och hitta status i det. Det är alltid bättre att vara pojkflicka än flickpojke. Det känns fortfarande väldigt mycket på manliga könsrollers villkor, och det märks överallt, inte minst i reklamen i USA. Det känns väldigt ofta som att kvinnorna innehar biroller på alla olika områden.

Och det är inte bara en känsla – rent statistiskt befinner sig USA på samma nivå jämställdhetsmässigt som Sverige gjorde på 1960-talet. Utan att själv kunna gå tillbaka så långt i tiden – lite så känns det faktiskt när man är där.

Liten litterär dos

Jag har just börjat läsa Herta Müllers ”Hjärtdjur”, jag vet ännu inte riktigt vad jag tycker. Men det här citatet är fantastiskt:

”Min mor säger: När du inte står ut med livet, städa i garderoben. Då försvinner sorgerna genom dina händer, och huvudet gör sig fritt.

Men det är lätt för min mor att säga. Hon har fem garderober och fem kistor i huset. Och när mor har röjt upp i garderober och kistor tre dagar i sträck ser det fortfarande ut som att det fanns arbete.”

Shopping, Florida 13 del ett

Det där med shopping i USA. Det finns naturligtvis hur mycket butiker som helst, men jag är inte en sådan som orkar eller vill lägga just hur mycket tid som helst på det.

Innan vi åkte hit hade jag en ambition om att orka leta nya jeans eftersom jag innan resan fick tömma garderoben på alla utom ett par på grund av sönderslitning, men det lade jag ned ganska så snabbt. Tråkshopping är väl det sista man vill lägga tid på här, det får jag ta hemma. Prova jeans är väl något av det tristaste och mest deprimerande att göra.

Det jag har lagt tid på har varit outlets och så dessa allt-i-allo-butiker. Och Sephora, alltid Sephora, som är som ett stort Kicks. Igår utökades därför min Converse-samling med två nya par, jag hade ögonen på två par till men de fanns inte i min storlek. Svarta/röda/vita naturligtvis, och så lite specialvarianter, det kändes inte så spännande att trä på sig ett par vanliga klassiska. Bilder finns i Facebook-albumet.

Och så! Nu äger jag runt 50 timmar på DVD med en av mina favoritserier. I San Francisco spanade jag in orginalhuset, här köpte jag andra och tredje säsongen på DVD av fantastiska Party of Five. Tyvärr fanns inte ettan inne, och tyvärr är det bara säsong ett till tre som släppts.

Och så kunde jag inte motså att köpa lite krafs på Hot Topic, amerikas motsvarighet till Punkt Shop. Jag höjde väl medelåldern därinne med sisdär 20 år.

I övrigt är det burkar, flaskor och diverse småpryttslar jag kommer hem med här från diverseshopparnas paradis. Något för röda ögon, något för ömma hälar, teet som serveras på Starbucks, en massa småsmink och så vidare. Plus mina tre klädesplagg. Plus lite presenter. Rolig shopping med andra ord!

Regn i Fort Lauderdale, Florida 12

Igår blev det, kopparbröllop till trots, mest en transportdag. Egentligen hade vi tänkt att snorkla runt Keys någonstans, men jag orkade inte riktigt med ännu ett projekt. Vatten och jag är väl dessutom inte riktigt _like this_. Ibland önskar jag för Nicklas skull att jag vore lite mer äventyrslysten, men oh well.

Så vi körde mot och kom tillslut tillbaka till östsidan av Florida, denna gång i form av Fort Lauderdale. Förort till, mer. Äntligen igen ett så där riktigt prisvärt motell – stort, fräscht rum (förutom den där kackerlackan då som Nicklas dödade) för 49 dollar/natten.

Här ska vi ikväll gå och se på hockey ikväll, New York Rangers spelar mot, hm, Florida-laget. Jag är som synes inte så värst insatt men jag går gärna och håller Nicklas sällskap på något av det som han tycker är roligast, även om USA-hockey inte precis är lika dedikerat till själva sporten. Här verkar man gå mest för att få ha på sig fula lagtröjor och äta nachostallrik. Som vilket nöje som helst.

Innan dess ska vi till Seagrass Mill som är en stor outlet, Floridas största. Här ska jag sikta på Converse, hittar jag något annat att lägga till min enorma shopping av hittills tre plagg så är väl det roligt det med. Men jag är rätt nöjd med att kunna hålla huvudet kallt och inte bara handla vad som för att det är billigt.

De ställen där jag har svårt att hålla i plånboken (förutom på Sephora) är istället alla dessa mat slash drugstore-butiker, med alla roliga flaskor, mediciner och vad-som-helst-prylar.

Nicklas sover vidare till ljudet av ösregnet, jag är frukosthungrig och näst sista hela dagen på vår semester är inledd.

Du och jag

För två och ett halvt år sedan, nästan exakt på timmen, var jag och mannen på roadtrip i Kalifornien för att fira vår 10-åriga bröllopsdag. Dagen till ära vid Grand Canyon och i en helikopter.

(Jamen hur ung VAR du egentligen – jag var 20 när vi gifte oss.)

Tidigare på morgonen hade vi bytt till nya ringar eftersom de vi hade sedan tidigare var det billiaste man kunde komma undan med efter godisautomatringar.

För några dagar sedan kom Nicklas på att 12,5 år också borde vara något eftersom det är hälften av 25, och mycket riktigt, idag firar vi alltså kopparbröllop. Tja, det finns ju ett namn för varje år som gifta, så inte att det här är så speciellt egentligen, men det roliga är just att vi återigen är i USA när det inträffar.

Nicklas utmanar mig på ett sätt som jag inte riktigt hade kunnat föreställa mig vad det skulle innebära i praktiken då vi gifte oss. Han tvingar mig att formulera mig när jag helst bara vill fly in i gemensamma antaganden, samtidigt som han lär mig att vara lite mer avslappnad och inte oroa mig så mycket för vad folk ska tycka och tänka. Att inte vara så förutbestämd i mina antaganden och i mitt tyckande.

Vi har båda blivit nya människor flera gånger om igen efter den där majdagen 2007, men vi har alltid i det hittat plats för varandra, uppenbarligen.

Det är inte det stora som är det jag letar efter när det kommer till kärlek, det är de konstanta bevisen, att lyfta upp varandra i vardagen. Att han lyckas känna in balansen mellan när han ska pusha mig framåt och när han ska säga ”det är ok” när min oroliga själ visar sig.

På de här 2,5 åren sedan vår tioårsdag har rätt mycket hänt med och runt om oss och det är fascinerande att kunna se det konket mellan oss, hur vi pratar med varandra, hur vi känner av varandras nyanser.

Ibland undrar jag hur livet skulle sett ut om vi inte hade träffats, och hur det skulle gå om vi träffats nu i vuxen ålder istället. Om vi alls lyckats synka – jag är inte helt säker på det. Ibland krävs det kanske att man är 15 år och naiv.

Så till den man som jag älskar och respekterar mest av alla och som jag är stolt över att få stå jämlik tillsammans med: du och jag!

Pricka av i Key West, Florida 11

Imorse vaknade vi i Key Largo på vårt för natten rätt trista motell, men det är klart, här skulle man mer bott för utsidans skull. De hade egen pir och grejer, hängmattor och palmer. Fick lite Thailand-vibbar!

Diner-testandet bredde ut sig till en frukost då det inte ens ingick frukost på motellet. Men tja, blåbärspannkakor och bagels funkar ju det med.

Sedan styrde vi mot Key West, egentligen utan att veta vad vi skulle förvänta oss. Men det är lite grejen med en roadtrip, man ska inte veta allt innan.

Resan dit tog runt två timmar, en väg som stundtals var som U2 säger, ”No Line at the Horizon”, bokstavligt alltså. Himmel och hav flöt ihop, vackert är kanske inte rätt ord riktigt, mer lite märkligt.

Motellet för dagen blev återigen rätt dyrt, runt 100 dollar, men i vilket fall bättre än gårdagens. Vi började med ett pooldopp och sedan tänkte vi att Keys skulle göras.

Och vad har vi då sett att Key West har? Jo, jättemycket tingeltangel. Populäraste gatan är som turistgatan på vilken grekisk ö som helst. Butik på butik med pinsamma tishor, skräniga barer, fulla människor. Been there, seen that.

Vid vattnet finns en pir där man varje dag firar solnedgången med uppträdanden typ gatuartister, jag brukar alltid sucka över Nicklas som brukar vilja stanna och kolla så jag gick och köpte en friterad degklump som kallades pretzel, hallååå! Den var ju inte ens kringelformad och smakade bara deg. Hrmf.

Men, gatuartisten som balanserade och jonglerade var faktiskt riktigt underhållande, och när Nicklas fick agera assistent (min mardröm att få göra det btw) fick jag resignera helt. Kanske första gången jag stod kvar vid ett uppträdande tiden ut.

Sedan var det liksom inte så mycket Key West kvar tyckte nog vi, och det som vi upplevt var bara sådär. Alldeles för turistigt i negativ bemärkelse. Så efter en middag på ännu en diner, Dennis, drog vi av ett biobesök istället.

Jag älskar katastroffilmer, men har den hårda vägen fått lära mig att man får lov att särskilja på vad man får i katastrof och i dramaturgi. Och med 2012 var det ingen skillnad – tuffa katastofer men lam historia i övrigt.

Efter det avverkade jag Key Lime Pie, men återigen – min systers bakskills får det mesta i efterrättsväg att smaka smålamt.

Vad jag kan säga att Key West har är många söta små trähus, tänk bilden av Missisippi men i miniformat. Och så kollade jag in Hemingways hus utifrån, bara för att liksom. Men var det värt timmarna hit? Jag vet inte riktigt. Återigen: hade vi inte åkt hit skulle vi nog oroat oss för att ha missat något, men jag tycker att man kan ha och mista ett besök.

Dagens bonus: när vi kom hem ikväll var rummet varmt och kvavt, det visade sig att ac:n inte fungerade som den skulle, så vi blev uppbumpade till ett mycket finare rum istället.

Nu väntar jag bara på att någongång bli uppbumpad när jag flyger också, this goes out till Air France, ni vet vilka ni är.