Ta vägen runt mig

Jag är lite orolig och nervös, därför städar jag. Det lugnar alltid. Plocka i ordning i sitt hus så att det är ordning någonstans.

Orsaken till den här nervositeten är det där visonsmötet som jag har tjatat om som går av stapeln på söndag. Som den där kyrkan som jag har tjatat ännu mer ska hålla i. Vi ska ta klivet närmare att bli en kyrka på riktigt, börja definiera oss publikt.

Och för detta – satsning. Vi har bokat lokal. Bestämt fika. Repat in musik. Tryckt material. Köpt elektronik. Hyrt scen. Grejat backdrops. Ja ni vet. Fixat. Och så bjudit in folk och så allra mest, naturligtvis planerat vad och varför.

Man kan naturligtvis vara nervös för mindre. Stå på scen och grejer.

Men sedan finns det en dimension till. Vi ska bli en kyrka, så allt runt omkring till trots – det som betyder något är Gud. Att börja skapa en yta för att visa upp att det är ju det här som är grejen, det är det här som gör mitt liv och hur jag tror att det är till för alla. Och hur det måste, måste komma fram och ut.

Vem som helst kan väl fixa arrangemang – varför ska man gå på ännu ett. Men det här ska ju vara något mer. Vi vill visa på den där guden som inte släpper taget, och jag är nervös för att stå i vägen för allt det. Att det ska komma att handla om allt runtomkring – stativ som inte kommer, om låtlistorna synkar – när det handlar om dig och att du är älskad.

Nu måste jag fortsätta dammsuga. 

Vad är väl två nätter på ett slott

Ännu finns det några timmar kvar på helgen, och det är väldigt, väldigt skönt. Den har varit full, kanske inte så internsiv, men full.

I fredagseftermiddag åkte jag och Nicklas mot Bjärka-Säby för att vara med som talare under en helg. Jag är för all del van att tala inför folk, men allra mest i jobbsammanhang, så det här var nytt. Men oj så roligt, och väldigt givande och lärorikt för mig. Det är nästan lite läskigt att inse hur snabbt tiden rasslar iväg när det är en själv som talar. Det är inte svårt att bränna taltid.

I övrigt var det en helg av nya människor och stillhet. Några timmar på lördagen satte jag mig i ett av slottets bibliotek, tände en brasa och läste. Somnade lite. Och insåg att det inte alltid kan infinna sig samma känsla av ro i att vara ledig hemma, där det alltid finns något att göra. Här kunde jag bara kapitulera inför vilan.

  
 

Imorse åkte vi hemåt, och för mig var det bara att byta om och gå till gymmet för att för första gången i min långa träningshistoria få en introduktion. Bra för både kropp och motivation. Och så klockan tre var det dags för Tjugofyrakyrkan, vi gick igenom visionsmötet igen. Mycket som ska hända, mycket som ska klaffa. Så mycket som kommer bli så bra.

Vill man få ett hum om det som är den största grejen i mitt liv, det jag skriver om och det jag lägger så mycket tid och engagemang i – kom dit! Det vore så väldigt, väldigt roligt att få visa upp Tjugofyrakyrkan och berätta om vad vi vill. Restaurang Matmakarna på högskoleområdet vid Södertörns Högskola, på söndag klockan 15.

Revolution i kapitalismens namn

Skärholmen centrum som numera heter SKHLM är ett strålande inomhuscentrum som verkligen blomstrar. Men de införde förra hösten ett betalsystem med bommar, kort och grejer – till en början fick man stå gratis i tre timmar, men sedan gick de över till att ta betalt. 10 kronor var lägsta summan, helt idiotiskt om man vill locka besökare. Det blev dessutom långa, långa köer inne vid betalstationerna.

Snart visade det sig att kunderna faktiskt valde bort SKHLM för detta. Tror jag det! Vem har lust att bara spontan-åka dit och strosa runt om det både kostar pengar och är krångligt. Och grejen är att det finns mycket mer än att bara shoppa, det finns en schysst food-court och det finns caféer.

Men nu! Nu är bommarna borta och automaterna övertäckta. Det blev för krångligt och de tappade för mycket besökare vilket de gick ut med i ett pressmeddelande. Jag hade dock köpt om de hade fortsatt med tre timmar gratis parkering, men jag klagar inte.

Nu även i svartvitt

Mycket nytt blir jag trött av, men för all del, när man väl genomlidit det nya en gång är det inte längre nytt. Jag håller fast vid det. Veckans nya (och därför också lektioner i mod) var först att vara inbjuden talare på ett seminarium, jag är van vid att prata inför folk utan mest i sällskap jag känner till. Men det gick bra. Så klart.

Nummer två kommer i helgen då jag och Nicklas ska på vår första kyrk-sak som vi gemensamt blivit inbjudna som talare till. Att tala i kristna okända sammanhang – very nytt.

Så vad gör man då om inte boosta upp med ytligheter. Som ett läppglans på H&M för 29,50 kr bara för att det är svart. Och jag gillar det! Jag ser ännu lite mer monokrom ut tillsammans med det övriga svarta och bleka. Och eftersom Kerstin ville ha bilder kommer det här, trots idogt knäppande bidde det en hemlig bild.

Jag har en ny respekt för modebloggare, vilken tid de måste lägga ned på att få de rätta bilderna. Att de skulle vara mer bildvänliga än jag kan jag väl aldrig tro.

Men vad är grejen med allt detta Hello Kitty och Snobben bland kedjornas underkläder och andra grejer? Jag är vuxen, jag vill inte ha trosor med barnmotiv och känna mig pedofilbegärlig.

Bra, bra och bra

Bortsett från några optimistiska multi-taskings-setbacks (nämen lika bra att dubbla upp bagels-degen! Nämen lika bra att baka muffins under tiden! Nämen lika bra att tvätta! Nämen lika bra att städa badrummet! Nämen varför har jag inte haft tid att klä på eller fixa till mig?) så var gårdagens ett praktexempel på en bra dag.

Först klädbrunch hos lilla svägerskan med en blandning av folk som kände och inte kände varandra sedan tidigare. Återigen: så roligt att låta vänners vänner bekanta sig med varandra, och jag med dem! Lilla svägerskan höll hov i deras finfina kök med brunch, och sedan snokade vi igenom varandras kläder. Jag blev av med en del, kom hem med en del. Ett väldigt trevligt och oprententiöst koncept!

Efter det stannade jag kvar hos svägerskan och pratade på medan hon hängde tvätt. Kvalitetstid. Sedan hem och fixa, duscha, softa innan Nicklas kom hem och vi vid 22 gick till bror med svägerska igen för att dricka te och kolla på Iron Man. Marvel så klart, och det var schysst underhållning.

Idag blir det spelhäng hemma hos oss vid 15, ingen anmälan behövs, bara att droppa in. Ett typiskt bra koncept för en bra helg: vänner, vänner och så återigen vänner. Det blir så mycket kärlek av sådant, och kärlek är som bekant bra.

Kalashelga tillsammans

Låt oss idag börja en ny kalashelg – om jag lägger ut min här så kan fler hoppa på den tycker jag.

Ikväll kan jag i och för sig inte ta med lekkamrater då jag och Nicklas är ensam-bortbjudna. Det ska så klart bli nog så trevligt, så inget ont om det. Men ni andra kan ta igen det på lördag då mina kyrk-chicas med vänner har den numera berömda klädbrunchen, läs mer här och KOM!

Söndagen sedan ska fyllas med spel tänkte Tjugofyrakyrkan. Jag ser därför fram emot att köra minst ett seriöst race i Plump under en dedikerad spel- och hängeftermiddag hemma hos mig & Nicklas från klockslaget 15. I dare you. Ta med en kompis och snylta på snacks och trevligt sällskap.

Och när jag ändå kör på och promotar för fullt: Boka in den 1 november. Och signa upp dig på Tjugofyrakyrkans nyhetsbrev.

Flickan

Jag generaliserar ofta och kraftigt när det kommer till svensk film. Är det inte över-artikulerat Dramaten-skådespeleri så är det hysteriskt snor-gråt och folk som skriker "har ni knullat med varandra, har ni det?" till varandra. För att inte tala om all b-action som spottas ut och rundgången av skådespelare.

Nej tack.

Men så var jag på bio i veckan och såg "Flickan". En rätt så hypad film och det är alltid svårt att se något med höga förväntningar. Jag kom på mig själv att efter kanske halva filmen tänka att njaa, en bra trea till film, men.. Men så smög den sig på en och bara växte ut. Och landade i att faktiskt vara så där bra.

"Flickan" är något så ovanligt som en film med fantastiska barn-skådespelare, rakt igenom. Det är naturromantik utan att kännas alltför pretentiöst, det är en perfekt balansgång mellan jobbig känsla i magen och fin atmosfär. Fotot är fantastisk och musiken likaså.

Filmen innehåller inte överdrivet mycket dialog, men blir ändå inte så där övertolkande svår. Den är helt enkelt en mycket fin skildring av en sommar och en skev vuxenvärld genom ett barns ögon.