Att skörda det man sår

Hemma. Jag älskar att resa bort, jag älskar att komma hem.

Även om hotell-klageriet inte lönade sig (jag tar ut min hämnd via Tripadvisor), så fick vi bra utdelning på annan feedback. Som att vi hade betalat hutlös hyra för en GPS som glappade konstant – inget bråk, pengarna tillbaka. Eller att Nicklas fick en lite val rå hamburgare på flygplatsen och kom tillbaka med ett berg av annan mat.

Jag tillhör inte dem som tycker att man har rätt till att vara otrevlig så fort något går snett. Ohyfs tycker jag aldrg blir någons rättighet. Men kan vara artig och påpekande. Bestämd om så krävs, så klart. Oftast kommer man dessutom längre med det.

GPS-killen var dessutom smart. Han gav oss pengarna tillbaka utan att knota, och bad oss sedan att utvärdera hans arbetsinsats. Well, gissa vem som kommer att få höga betyg! 

England – lightinlägget

När vi nu har klarat av det matiga inlägget kan vi ta upp de övriga vikiga sakerna. Som hur hotellet är. Som vad jag har druckit på Starbucks. Om jag har inhandlat te ännu, och i så fall – vilken sort.

Hotellet som vi bor på är byggt på 1800-talet. Det betyder att det är snyggt, men väldigt opraktiskt. Som exempelvis två gigantiska fönster i det minimala sovrummet, vilket i kombination med ett kallt element gör att det nästan är kallare inomhus än utomhus. Eller att hotellets service inte känns så värst, direkt när vi checkade in var det en hel radda grejer som jag skrev upp och tog ned till receptionen (skitiga koppar, papperskorg som inte var tömd på toaletten, en handduk på golvet i hallen), men inget hände för det. Grr.

Så Starbucks, detta hem när jag inte är hemma. Döm om min förvåning då en sojalatte på Waynes alla gånger trumfade ut Starbucks egen! Jag ska testa det här faktumet fler gånger i Florida. Sedan blev det i vanlig ordning te och chai-latte.

Jag och Nicklas är för de som känner oss knappast kända gourmander, men vi brukar hitta våra grejer på respektive resa. Den här gången blev det digestive-flapjacks för Nicklas (be mig inte förklara), och Diet Coke Cherry för mig. Ok, jag skäms lite. Jag förstår rent objektivt inte hur jag kan tycka att den smakar gott, men det gör jag.

Idag åker vi tillbaka till Manchester då vi flyger hem därifrån. Jag vill leta reda på te att köpa med mig hem, och så vill jag se efter om kängornas förlovade land har något att erbjuda mig som Stockholm inte har.

England – det matiga inlägget

Det finns många stora, moderna kyrkor med många medlemmar. I USA. Inte så många i Europa, där vi som bekant har en lite annorlunda kultur på den fronten. Här I Europa är det inte så vanligt att vi går till kyrkan bara för att. Därför är det extra intressant att på närmare håll se en kyrka i Europa som har lyckats växa och bidra med något relevant i samhället.

Vi är alltså på konferens, jag och Nicklas. I Bradford, utanför Leeds, som sannerligen inte är någon medelklassborgerlig välbärgad stad, den är ruffig, fattig och präglas av många etniska slitningar. Överallt ser vi igenbommade butiker och "To Rent"-skyltar. Mitt i allt detta finns Abundant Life Ministries, en kyrka som jag i mångt och mycket imponeras av. Den är modern och vill kommunicera på ett relevant sätt för en yngre generation och fokuserar på ett enkelt budskap om en enkel tro: du är älskad av Gud och det vill vi visa dig, precis som du är. De jobbar mycket med multimedia, och delar bl.a ut den här trailern som dvd till de som är nyfikna på vad kyrkan är.

Dessutom så är en av församlingsledarna en kvinna, och att det skapar credd hos mig behöver jag väl knappast nämna.

Visst finns det detaljer som jag inte skulle välja. Sådant som jag inte håller med om. Men att utifrån det skala bort ett helt koncept och inte erkänna att de faktiskt kommit en bra bit på vägen, så småaktig tycker jag inte att man får vara, även om jag tycker att den inställningen är rätt vanlig i Sverige.

Allt kan inte passa alla, och så kommer det även vara med Tjugofyrakyrkan. Alltid kommer det att finnas något som några kommer att störa sig på, men det är smällar man får ta när man håller på att bygga världens bästa kyrka.*

* Och till mina kyrkliga vänner som stör sig på att jag skriver "världens bästa". Så här är det: Kyrkan är vår baby. Sina barn får man kalla världens bästa utan att någon för den sakens skull tror att man nedvärderar alla andras ungar. Så enkelt är det.

Att svanka och stuffa

Den där afrikanska dansen som jag skulle ge mig på blev inte av förrän igår. Det var lite nervöst innan det satte igång, men sedan tänkte jag krasst att kan dessa kvinnor så kan jag. Jag menar, klientelet var inte som på en snitsig dansklass på Sats, det här var Gym-mix med en medelålder på 45.

I vilket fall så kan man säga att det var afrikansk dans light. Eller visste ni att Vanilla Ice är afrikan? Jorå, vi skakade loss till glassmannens one hit wonder. Det kanske säger något om afrika-nivån.

Fast nu ska jag inte vara den som är den, det var helt ok. Instruktören var medryckande och gav ett allmänt skönt intryck. Och tjena vad svettig jag blev!

Men var det min grej? Här vill jag komma med ett nja. Inte på grund av att det kändes jobbigt eller pinsamt, utan för att det helt enkelt inte var så pass roligt att det vägde upp att vara i en gympasal med 70 andra. Största behållningen av kvällen var nog att jag istället blev sugen på att ta upp joggingen igen. Tysta, ensamma pass på vintern. Sådan är jag. Ice, ice baby.

Rätt speciell

Ibland är det lätt att känna sig lite så där speciell på ett felaktigt sätt. Som att hela världen snurrar runt mig. Som att det bara är jag som känner mig vid sidan av allt, lite ostämd. Ur synk. Det behövs inga dramer i livet för att få snurr på de tankarna, det räcker med en första, skavande flisa. Något som bildar en nedåtgående spiral av osund självömkan. En frossa i allt som är det innersta svagaste.

Igår kändes det som om jag var på väg att bli galen. Gå sönder. Det låter väl överdrivet, men faktiskt. När man känner att man har kontroll över så väldigt, väldigt lite och får panik över det. Hur lätt det då är att grotta ned sig i de tankarna istället för att ventilera. Att nästan som av stolthet hålla andan istället för att andas ut sin ensamhet.

Jag är speciell på ett alldeles fantastiskt sätt. Jag är Guds dotter. Jag är en älskad maka, dotter, syster och vän. De sanningarna tar inte bort växtvärken i att utvecklas och kommer knappast – låt mig hoppas inte – göra mig till en alldeles perky pesonlighet, men det är sanningar som är värda att jag ger dem lite större plats i mitt liv.

Well hello beautiful!

Vi ska ha många fina stunder, du och jag. Folk kommer att avundas oss – vi kommer att vara ett vackert par. Så synkade. Jag kommer att anförtro dig så mycket. Sakna dig när vi inte är tillsammans. Du kommer komplettera mig och göra mig mer hel uppdaterad.