Att vara modig

Jag har aldrig tänkt på mig själv som en särskilt modig person. Ibland kanske till och med motsatsen. Men så i somras läste Nicklas något för mig om mod – att vara modig är att göra det man egentligen är rädd för. Du är inte modig bara för att du gör vad som helst, då är man mest bara orädd (vilket naturligtvis också kan vara bra).

Så då tänkte jag att det fanns utrymme även för mig att vara modig. För det finns ju som sagt en hel del saker som jag är rädd för.

Man får börja med det lilla. Som att idag när Nicklas skulle överraskas med relaxavdelnings-besök i Södertälje köra oss dit. Eller att för allra första gången hoppa från femman på ett badhus, ney, för första gången i mitt liv hoppa från en trampolin ned i vatten. Både jag och höjder och jag och vatten är egentligen mindre såta vänner.

Det gick bra både att köra och att hoppa. Men största utdelningen låg i att inte återigen välja det jag annars alltid brukar välja, göra som jag mest brukar göra, utan att istället förvåna både mig själv och andra. Och att få känna mig modig.

Redan imorgon har jag nästa encounter, då ska jag på ett pass afrikansk dans. Eh.

Digitala rekommendationer

Vi är ju smådigitala, Tjugofyrakyrkan, även om jag hoppas på att vi ska bli det ännu mer. Men vi har ju still going strong Rymdhunden Lajka, en blogg jag skulle rekommendera vilken dag i veckan som helst eftersom den är väldigt fyndig och välskriven; Stephanies blogg Quo Vadis, fast den ligger lite i stå. Sedan har vi en up’n’coming, nämligen bloggen Laktosfritt – kristen laktosintolerant spelälskare -´som är Viktors blogg där spel har en stor plats.     

Nicklas finns på Twitter, och jag med but of course. Och även Lucas. Och så Rymdhunden i en liten men naggande god twitter-version känns bra att avsluta med.

Stora människor i mindre grupper

Det är mycket med Tjugofyrakyrkan, och det ska väl knappast bli mindre med tiden heller. Än så länge samlas teamet på onsdagar för att se till att vi lägger en och samma grund vad gäller vision och värderingar, men förutom fortsatta öppna häng-tillfällen kommer vi i september att börja med smågrupper en till två gånger i månaden, dvs ett sätt att praktisera kyrka och vad vi vill att den ska vara i mindre grupper och på vardagar.

Fortfarande öppet för alla som vill, men till skillnad från häng-tillfällena ska man veta att här ingår bön och bibelprat. Fortfarande förutsättningslöst, det behövs inga förkunskaper, man måste inte ha läst Bibeln tidigare eller ens ha en tro, alla måste inte tycka samma lika, utan man är välkommen att bara vara med och fundera högt eller tyst. 

Här kommer det alltså att pratas om Gud och sånt, men tanken är också att i mindre sammanhang kunna lära känna varandra bättre, ta del av varandras liv och vardag. Glädjas åt det goda, göra något åt det ruttna och hjälpa till att bära varandras flyttkartonger, ungefär.  

Ett bra sätt att hålla sig a’ jour med Tjugofyrakyrkan är att signa upp sig på vårt nyhetsbrev. Do it!

Vad är grejen med Woody Allen?

Jag vet inte hur många filmer man ska se av en kreatör för att kunna säga att man har gett henne eller honom en ärlig chans, men nu har jag sett iallafall fem, sex filmer av Woody Allen och jag tror att jag stannar där. Det blir ju aldrig riktigt bra i mina ögon! Eller så har han kanske de-genererat på senare år, jag känner mig inte tillräckligt a’ jour för att våga säga något om hans gamla filmer som jag såg för länge sedan.

Men ta "Whatever works", Woodys senaste som jag var och såg på bio i förra veckan. Åh en sådan klyscha till berättelse. Gammal trumpen stöt med en alldeles för mycket yngre tjej. Yadayadayada. Och så fortsatte det – hela filmen var sedan en lång orgie i fler totalt förutsägbara manusklyschor.

Dessutom hade Woody roat sig med att skriva in att huvudpersonen skulle vara berättare för filmen. Tala direkt till publiken. Usch.

Och det som slår mig är detta: hur upparbetad cred verkar göra att allt av cred-inbringaren bara slinker igenom. Det hade varit intressant att se hur den skulle ha blivit emottagen om den gick under noname-regissör-flagg.  

Nä, nu känner jag mig lite filmgrinig. Nästa vecka ska jag och Anton jämföra filmsmak med "Inglourious Bastards" och nu tycker jag att det är dags för Tarantino att få mig att le igen och sluta gnälla. 

District 9

Yngsta lillabrodern hade lyckats fixa förhandsvisningsbiljetter till District 9 igår, och lucky me så fick jag komma med. Jag gillar ju det där med aliens och mutanter. Och jag tillhör dessutom dem som gillar det som Peter Jackson gjorde med Sagan om Ringen, oj så många timmar jag har tillbringat tillsammans med håriga fötter och talande träd. Men ok, denna gång var han bara producent.

I vilket fall – förväntningarna var rätt höga.

Men vad var egentligen District 9. Var det action, krig, sci-fi, drama? Tja, det var allt på samma gång. Det var Transformers och det var handkamera, det var Flugan och det var American History X, och allt tillsammans i en salig röra.

Och då gick det lite som det brukar gå. Lite av varje gav att jag gick ifrån biografen förvirrad – var det en tvåa eller en fyra? Platt fall eller genialiskt? Och till slut landar jag i något slags mellanting. Den var väl bra, ungefär. Vilket nästan är det tristaste omdöme man kan ge en film som denna, som ska vara realism-spektakulär.

Personligen hade jag velat se att man hade krutat på mer kring de politiska aspekterna, för filmen hade ett så enormt spelbart upplägg – att man hade gjort koloniseringen av rymdvarelserna som något högst oglamoröst, några som i denna film fick spegla rasism och vår rädsla för det nya och okända. Kanske drog man ned på det spåret för att inte tappa action-älskarnas gillande, för filmens spridning och succé kommer att byggga just på deras engagemang.

Så summan av detta blir: En gediget gjord bagatell, varken mer eller mindre.

Vi ska bli bäst på att hänga

På söndag smäller det igen, då grillar Tjugofyrakyrkan med vänner hemma hos oss. Förra gången bestod av massa mat, musik, spel och soffhäng. Vi var runt 20 stycken blandade själar som bara hade allmänt trevligt söndags-relax.

Vi säger att alla är välkomna, och menar det. Det är trevligt med något slags heads-up om att du kommer, men det funkar att bara droppa in också. 15:ish.

Kärleken till ett vardagsrum

Fiffigt att ha ett sådant stort vardagsrum, får vi ibland höra när folk är hemma hos oss. Och det är det ju, fiffigt alltså, men det är också uträknat. När vi skulle renovera huset valde vi satsa på att kunna husera många människor i vårt hus och främst då vårt vardagsrum, så därför tog vid ned en vägg även om många tyckte att det var lite dumt att plocka bort ett rum.

Det är en myt det där med att allt kring vänskap och socialt liv ska funka så spontant och bara hända. Det kräver ibland lite insats, lite planering.  

Som igår. Tjugofyrakyrkan hade grillkväll hemma hos oss eftersom picknick börjar kännas lite kyligt. Folk hade med sig vänner och sedan grillade vi, spelade spel, pratade och allmänt hängde. Bästa sättet av häng, så totalt opretentiöst. Att lära känna vänners vänner är dessutom grejen, de har ju redan gått igenom en första check.

Vi har inte riktigt spikat vad och var det bli på söndag, men häng it is, klockan 15 som vanligt. Du är välkommen, som vanligt. Spana in Tjugofyrakyrkans sida för mer info närmare söndag.