En trosbekännelse, sort of

Vi har i Tjugofyrakyrkan pratat om det där med att veta vad man tror på. Kunna omsätta det i ord på något sätt. Så här kommer en kanske inte teologiskt fullskalig och komplett precis, men ändå eget formulerad trosbekännelse:ish.

Jag tror på en Gud som gör verkligheten större, en Gud som jag tycker märks i liv och kärlek, i sådant som får en att känna något utanför sig självt. Jag tror på en personlig Gud som jag har upplevt i mitt eget och andras liv och som breddar även det som är jag, förhoppningsvis inte bara för mig utan också för andras skull. Jag tror på en Gud som kan förvandla och göra nytt, verkligen. 

Jag tror på att Gud ville människan, och att Gud älskar. Jag tror att kärlek som inte inbegriper ett val inte kan kallas kärlek. Jag tror att människan av egoism och dumhet valde bort Gud, ville klara sig själv och att Gud tillät och tillåter det. Jag tror det för att jag ser det i mitt eget liv, hur det finns ett mörker och att jag själv inte är tillräcklig nog i egen kraft för att göra eller vara det goda som jag egentligen vill. Jag tror att detta mörker skiljer oss från Gud – jag vet att det för egen del är nog för att Gud inte borde vilja ha med mig att göra. 

Jag tror att Gud genom Jesus valde att göra det som människan inte kan göra, ta hela konsekvensen av mörkret. Gud gick inte bara människan till mötes utan byggde hela rälsen, tåget, körde tåget till människan och gav henne en färdigköpt returbiljett och bad henne att stiga på för att kunna åka hem. Ok, bildligt alltså, men jag gillar tåg. Jag tror att Gud vill något bättre för och med oss, både här och sedan, och att det gäller alla. Jag tror också att det fortfarande är frivilligt och att människan behöver göra ett val och att det valet spelar roll.

Jag vet att det valet gör livet större och förvandlar.

Ge mig något att förstöra

Jag skulle önska att jag var händig, men det är så där med den biten. Jag målar gärna och kan ta på mig att förstöra och riva grejer, men man ska vare sig ge finliret eller något som kräver abstarkta uträkningar kring var man ska börja eller sluta till mig. Det blir snett, ostabilt eller i bästa fall ingenting. Och jag som så gärna skulle vilja vara en kvinna värdig sin egen såg. Det kommer aldrig att bli jag har jag bittert insett.

Naturligtvis har jag bara därför välsignats med världens mest händiga man, ungefär. Här renoveras badrum och snickras sängar, här läggs det sten och parkettgolv, sätts upp tapeter och gjuts plintar. Naturligtvis till min mycket stora glädje, men jag känner mig alltid så handfallen när han sätter igång. Jag vill ju också bidra med något. Och trista grejer som matlagning och städning räknas inte i just detta fall.

Vilket betyder att jag alltid blir som ett Lilla huset på prärien-yrväder när Nicklas sätter igång. Det ska rensas eller sorteras eller målas, bara för att jag också vill…något.

Och det är kanske inte riktigt min mest diskreta sida. När jag igår återigen nervöst stod och trampade för att hitta något att göra medan Nicklas la klinkers i vårt badrum fnissade han åt att jag är som en Pavlovs hund som alltid vill fixa när han fixar. Jag tycker dock att han ska passa sig så att jag inte på ren pin tji börjar tänka tvärtom.

Men till slut hittade vi mitt kall för dagen, att kapa klinkersplattor. Jag kapade och kapade så att jag slet ut maskinen.

Nytt rekordförsök

En vecka hemma efter kongressen och jag har svårt att komma ned i varv. Men eftersom jag fortfarande jobbar gör det inte så mycket, det känns till och med användbart. Massor med tankar som snurrar i huvudet kring hur jag ska lägga upp arbetet nu framöver. Jag ska bara lyckas få ned det från huvudet, ut genom fingrarna.

Jag är mest av allt en doer och mina starkaste sidor ligger inte i strategibitarna, även om jag fått min beskärda del av att traggla det i mina uppsatser på universitetet. Syfte, mål, metod; syfte, mål metod; om och om igen som ett mantra.

När jag skrev uppsatser lärde jag mig att jag ur kaoset alltid ändå kom till en punkt då trasslet redde ut sig, allt tankearbete som mest tidigare känts som bortkastad tid vecklade ut sig till det där sammanhållna. Det är lite det jag går och väntar på nu. Jag skriver ned lösryckta tankar när jag lyckas ta tag i dem, researchar på webben, försöker dra ned det abstarkta till koncisa tankar och handlingsplaner. Syfte, mål, metod; syfte, mål, metod.

Jag måste utmana mig själv och sätta ribban lite högre. Som tur var så har mycket vatten runnit under broarna de senaste åren, även jobbmässigt, så nu är det väl dags att visa det också. Jag vill och tycker att jag kan så mycket mer än vad som kanske först syns. Det får hellre vara tvärtom, eh.

Morphing me

Ibland kan man undra vad det är som händer, och kanske framför allt hur det kan vara möjligt. Jag har ju till och med publikt gått ut och sagt hur osocial jag är. För att sedan på en gräsmatta vid Södertörns högskola på söndagen efter en hellish vecka jobbmässigt, sjukt trött och dan likväl sitta där och åter igen socialisera. Och åter igen med människor som jag aldrig träffat. Och åter igen – trivas.

Det måste vara något med den där gräsmattan. Eller kanske med den där kyrkan. Det kanske handlar om att hitta rätt.

Morgon i Tullinge, kväll i Göteborg


Från mitt hotellfönster.

Efter en fin italiensk middag med Pernilla & Kerstin och efter ett besök på en bisarrt välsorterad ICA-butik – jag menar verkligen bisarrt – är jag nu tillbaka på mitt hotellrum. Mitt eget. Jag äter mandelskorpor och dricker te, ska strax duscha och sedan kolla in om mina lakan frasar. Och sedan läsa eller kolla på något nästan så länge jag vill. Kongressen har inte börjat men min kongressvecka har börjat bra.