Min mamma är starkare än din mamma!

Och så det där med mamma-dagen. Döp om den till dagen för alla dubbelarbetande hjältar som tjänar så mycket mindre än de borde.

Min mamma och jag, jag vet inte hur lika vi är. Är vi? Min mamma är stark, fysiskt faktiskt, men även psykist. Hon har en styrka som har växt upp underifrån, inifrån. Hon har ett milt och tryggt sätt utåt, mot de som möter henne utan att känna henne, men har samtidigt integritet. Min mamma är inget rivjärn men har lärt sig att definiera vem hon är och vad hon vill. Hon umgås mer än hon diskuterar. Jag vet inte alltid vad hon tycker i olika sakfrågor, men jag vet vad hon tycker om mig. Min mamma är varm men det är mycket krydda i henne. Min mamma är van att ta i men tycker inte om att köra bil. Min mamma har sex barn men ändå smalare höfter än jag, men är trots barnen ingen överdrivet barnkär bullmamma. Min mamma är familjekär. Min mamma är långt ifrån tant och blir faktiskt bara vackrare med åren.

Min humor har jag fått av min mamma. Vi skrattar åt samma saker, och mamma bjuder på att man får skratta åt henne. När jag tänker på mamma är det alltid att hon skrattar.

Min mamma har en vardagstro, en självklar Gud som inte är tillkrånglad. Min mamma ber, när hon diskar, när hon är ute och går. Min mamma behandlar sina barn som vuxna och barn på en och samma gång. Min mamma älskar sin familj och döljer det inte det minsta, och jag älskar henne så mycket som man bara kan och jag vet inte vad jag skulle göra utan henne.

Pingst-schmingst

Är det alltså Pingst nu i helgen, eller vad? Det är inget som jag har koll på, och det är inget som jag skäms över att jag inte har. Vad då ‘kristna helger’. Ska det vara för hela livet så ska det väl vara för hela livet. Själva grejen med speciella helger för att åminnas det ena eller det andra, jag vet inte. Jag tror ju att det ska vara både större men samtidigt vardagligare än så.

Eller?

Det där med skog

Nämen nu känner jag att jag måste förtydliga det där som jag skrev i förra inlägget om att trivas i skog. Jag menar inte att vara i skog, gå i skog som i stövlar-på-skog. Jag menar att förorten, om man jämför med staden, ligger mitt ute i skogen, omringad av skog. Tullinge är rätt mycket skog. Det är fint. Men det går asfalt igenom eller åtminstone runt det mesta, så man slipper beblanda sig med den på riktigt.

Man kan titta på den och andas in av den. Det räcker bra det. För mig.

Betong & gräs i förorten

Jag spenderade några terminer på Södertörns högskola, jag tror att det var tre. Jag fick hålla till i baracker och höghus, ingen Moas båge här inte. Idag är skolan ett riktigt snyggt bygge i glas och betong, och jag är lite lagomt avis på de som är studenter nu.

Tjugofyrakyrkan är och kommer att vara en förortskyrka. Vi trivs i betongen och i skogen, ungefär. Så på söndag tänkte vi chilla vid högskolan, för det finns faktiskt en dedikerad gräsmatta där. Kolla själv:


Bilden står Hanna333 för via Wikipedia.

Man tar bara pendeltåget till Flemingsberg så ligger betongen och gräset precis där. Lätt, jättelätt. Kom och spana in ett grymt ställe, och så oss. Tre:ish. Häng:ish.

Det där med förändring

Det ligger förändring i luften. Det är människor som går vidare, byter jobb, får fast jobb, blir av med jobb, det är födslar och så har min lugg växt ut.

Ungefär de perspektiven känns det som. Andras förändringar är tacksamma att se och studera, de egna är lite ömtåligare att komma nära inpå. Svårt att få tillräckligt med distans kanske.

Jag vill leva i ständig förändring. Det finns saker som jag vill ska ligga som grund i mitt liv, men även där skadar det inte att mina perspektiv förändras. Låta saker utvecklas och fördjupas.

Jag försöker verkligen våga göra saker på sätt jag inte har gjort dem förut. Tänka lite annorlunda. Inte om allt och inte alltid, men små grejer åtminstone, som små kursändrare.

Där ingår att lära sig av andra tänker jag. Som av min yngsta bror som när jag fyllde år skickade ett så fint sms där han rakt upp och ned skrev att han älskade mig. Vi är för all del väldigt nära och familjiga i vår familj, men det där med att säga hur man känner. Lite svårare. Men när han väl hade öppnat den dörren var det ju bara att kliva in. 

Nåväl. Ikväll är det dags att knyta ihop slutuppsatsen. Sedan är återigen ett års studier över. Till hösten blir det dock nya studier, denna gång teologi på Teologiska Högskola Stockholm hade jag tänkt. Tillsammans med Rymdhunden

The drugs don’t work

Ett ryggskott. Vad är väl det. Speciellt om man verkar må bra, om man kan åka till Plantagen och handla och så där.

Men ett ryggskott gör en hel ledig långhelg rätt grå. Det är värk som maxdosen av tabletter inte riktigt rår på. Det är som att vara gammal – problem att ta sig upp, ta sig ned, få på byxor, strumpor, gå på toaletten, duscha. Stå och gå är det enda jag klarar av med bravur, därav Plantagen-besöket. Bilresan hem var mindre rolig. Allt som inte är i stående läge går mer eller mindre som skräp.

Och det där med duschandet gör att jag ser ut därefter.

Imorgon är vi bjudna på bröllop. Jag funderar seriöst på om det kommer att fungera mer än själva vigseln. Som det är nu känns det inte aktuellt. 

Grått.