UNITE, dåra

Åsa pikar mig för att inte kunna vara i Unite-mode och blogga samtidigt. Hrfm, jag ser då inga bloggposter rasa in från henne. Men nåja. Hon är ju min boss kan man säga, så då får jag väl lov att blogga lite.  

Jag har roligt (!) och fullt upp med att serva närmare fyrahundra tonåringar. Jag sitter i receptionen där lilla svägerskan är huvudansvarig (Åsa själv är typ ansvarig för lilla svägerskan och därför huvud-huvudansvarig för mig), fixar registreringar, byter boende på folk (på pin tji vore skoj att skriva), och det är det absolut roligaste året i år. Vi är hyfsat vana vid receptionsarbetet, jag känner mig bekvämare och eftersom alla andra ansvarsområden också är rätt vana nu flyter det mesta. Jag är dessutom mer tjenis med en hel del av Nicklas kollegor från runt om i landet.

Dagens insikt: Projektorerna har legat nere, så hela scenshowen har fått bäras av det fantastiska ljusarbete som Linus Pansell står för. Ett sjukt snyggt datorstyrt ljusnät som täcker hela scenen som back-drop tillsammans med "vanliga" lampor gör det så fantastiskt snyggt. Men idag när projektorerna gick igång och man kunde köra de tänka multimedia-produktionerna klickade det till ännu mer i mig. Jag är en sucker på den totala kommunikationsbilden, där ljud, ljus och bild får kommunicera ihop. Rakt in i magen går det, så bra var det. Så funkar jag. Jag älskar kommunikation som hamnar rätt.   

Dags för UNITE

Idag öppnar UNITE portarna för tredje året i rad. Jag ska inte hålla i någon workshop i år vilket känns både trist och klokt med tanke på hur jag har mått under hösten. Jag ska istället sitta i receptionen som vanligt – jag har försökt att förklara för lilla svägerskan som är receptionsansvarig att det är typ det sämsta man kan sätta mig på eftersom det innebär kontakt med okända människor och dessutom tonåringar, men hon hävdar fortfarande att jag med min närvaro lugnar ned henne. Så ok, deal.

Och kanske är det där med hur dålig jag är med nya människor blabla inte lika hållbart längre med tanke på att jag ju faktiskt kör utbildningar fler gånger per termin. Ibland ska man väl utvecklas.  

Hela UNITE-sjabraket ser verkligen till att Nicklas får sluta sin tjänst som ungdomspastor med ett enda stort baluns och brak (han är ju självaste generalen). Det blir så markant på något vis att vi ska vidare in i något annat. Det är häftigt och läskigt. Mer bevakning kring det projektet kommer att komma, men troligtvis i en annan kanal än denna.

Och så har Anton gjort sin sedvanliga avsluts-lista över året.

Endorfin-hög

Man ska inte jinxa saker, men just nu rusar tränings-endorfinerna i kroppen efter ett första – mjukt och försiktigt, maskiner och lääätta vikter men ändå första –  träningspass på gymmet på länge som faktiskt kändes riktigt bra.

Just nu är det pepp och tankar om att jag kanske börjar komma tillbaka (BÅDE jogging och gym denna vecka), men man ska inte ta ut något i förväg, hjärnan kan fortfarande säga nej och stopp. Men jag hoppas på ja och kör på.  

Australia

Modern, stora syster, lilla syster, lilla svägerskan och jag var ikväll och såg på "Australia". Nog för att jag brukar föredra Hugh Jackman som Wolverine, men ändå, det var ju Hugh och det var Baz Luhrmann som regissör (killen bakom Moulin Rouge, Stricly Ballroom med flera) så hur fel kunde det gå?

Filmen börjar som en slags övertypisk gammeldags matinéfilm där Nicole Kidman spelar den snobbiga och handfallna 30-talskvinnan, medan Hugh Jackman är en skitig manly-man med hårda nävar. Suddiga blickar utbyts snabbt dem emellan så klart, och Jackman löddrar in sin håriga överkropp så det står härliga till medan jag generat skruvar mig i stolen. Men Luhrmann kan ju komma undan med överdrifter och flörtar. Om de bara tar slut någon gång, om de bara någon gång får lite syrlighet och ironi.

Men så fortsätter det enligt formulär 1A. Jackman är hunken och Kidman är den spröda kvinnan som till slut inser att lite skit under naglarna är ju bara bra. Här skulle man kunna göra en genusanalys så det sjunger om det, inte bara kring det ärkeklassiska könsrollerna utan även kring detta med den värdesatta pojkflickan. Men jag ska inte den här gången.

Och ibland räcker det ju med att göra en hyllning till en genre. Som "Snakes On A Plane". "Australia" är en fin-fin matinéreplika, men kunde man inte lagt till en liten knorr. När det bara blir så där stereotypt med Jackman i vit smoking blablabla, moderskänslor som poppar upp hos den stackars barnlösa kvinnan, då ledsnar jag till slut på själva innehållet och tittar mest på själva hantverket. För filmen är gedigen, snygg och skådespelarinsatserna är rätt stabila de med. De har bara inte ett särskilt raffinerat manus att leka med.

Vilket känns mycket synd – det skulle ha varit trevligt att ha blivit lite mer bortsvept.   

Det här är jag.

Jag gjorde Modettes stiltest, för det är ju genom den sortens test man får reda på vem man är – egentligen. Fast den där bilden man skulle få klistra in i sin blogg funkade inte för mig. Men man bloggade ju inte så mycket på 50-talet:

Grattis – du skulle passa perfekt på 50-talet!
För dig är stil inte bara en fråga om kläder, utan berör hela livet. Du är inte bara snyggt klädd i välsydda plagg av bästa kvalitet, utan också en fena på inredning, matlagning och festfixande – och det är vi andra lite lätt gröna av avund för.  Det är dig man frågar för att få veta vilket det bästa röda läppstiftet är, hur man bakar perfekta cupcakes och vilka drinkingredienser som alltid bör finnas hemma. Visst, skulle man släpa ut dig på hike i skogen kanske du inte riktigt skulle komma till din rätt – men ärligt talat, vem behöver leka skogsmulle när det vankas perfekta martinis hemma hos dig?

Här kan man göra testet.

Dagens guilty pleasusre – Åter till Cold Mountain

Det borde vara (och är kanske) så banalt, så amerikanskt och så jolmigt, men i det här fallet köpet jag det. Jag är så förtjust i Åter till Cold Mountain.

Sa jag att Jack White har en liten roll? Om "Never far away" väl hade spelats i filmen och inte bara funnits på soundtracket hade den säkert kammat hem en Oscar.

Nu på Tv4 nära dig, kl. 22.15.

Annandags-göra

Idag har jag handlat mat och laddat upp med råris, bönor, matvete och kålrötter och annat som jag känt mig sugen på efter överdoseringen av Aladdin. Hösten har inte varit storslagen vad gäller matlådor eller matvanor överhuvudtaget, men nu ska jag se om jag har byggt upp tillräckligt med motivation för att faktiskt orka vända det hela. Jag är rätt less på att inte orka.

Jag är inget stor-fan av Wes Anderson, men kvalitén på hans filmer är ju svår att opponera sig emot. The Darjeeling Limited var småcharmig och snygg, och fick mig om inte annat att längta tillbaka till Indien och inte minst sugen på att åka tåg.