Lat i vänners lag

Väl hemma från Japan har jag runt 1 000 inlägg i min bloggbevakare att läsa. Lite saftigt till och med för mig. Men då börjar man med det bästa så att man blir sugen på mer. En av mina favoritbloggar är Rymdhundens, och i inlägget om lat perfektionist känner jag så väl igen mig.

Kanske är det för att jag tycker att inlägget tangerar och kompletterar mitt tänk om upparbetat lättja. Kanske kan man se det som höjden av lättja att hänga med folk som tycker likadant om att vara lat? Men det är det värt.

God familj

Imorgon ska jag jobba med att hålla i en utbildning igen, men på söndag. Då är det första advent och familjekalas. Inte för att jag har så mycket till julkänslor, om jag ens kommer hinna få dem, det har varit lite klent med dem under senaste åren, men familjekänslor har jag jämt.

Stora ambitioner om det lilla men svåra

Jag tror inte på nyårslöften. Löften och karaktärsdaning för all del, men just vid nyår säger jag nej tack. Därför tänkte jag istället lufta en tanke kring vad jag tänker jobba på under nästa år redan nu.

Jag måste börja styra mitt liv och främst då den jobbmässiga delen till att bli lite mer.. balanserad. Jag jobbar inte som en tok, men jag märker att jag börjar gå mer och mer åt ett håll som jag inte vill. Göra lite mer, pressa lite till, sitta lite längre, färre luckor i livet.

Jag tror egentligen inte att det handlar enbart om hur jag spenderar tiden, utan lika mycket om min mentala inställning och hur jag prioriterar.

Jag vill satsa på relationer, befintliga som nya. Jag vill hinna träna och vara allmänt harmonisk och trevlig. Öppna upp mig för lite mer spännande saker, för det är då inte stress och (för) mycket arbete som gör mig dynamisk som person precis.

Sayonara Nippon!

Hejda Japan! Nu har vi spenderat vara allra sista yen och sitter vid gaten som snart ska oppna. Det ska bli skont att komma hem. Vi har tjingat platserna langst bak i planet sa vi ska slippa knaskalar i ryggen. Jag har laddat med kurslitteratur samt Dexter och Friday Nights Lights. Det basta vore dock om vi sov, klockan ar lunchtid har men nar vi kommer till Arlanda ar det natt for oss men eftermiddag i Sverige.

Man vet att man saknar sin familj nar man tror sig se sin lilla sota syster bland alla petita japanskor. Och idag fyller min mamma ar – grattis och hurra!

Jag har en bekannelse att gora. Jag har inte atit sushi pa restaurang en enda gang. Lite av ett misslyckande. Varken Nicklas eller Svante gillar sushi, och igar nar det var tankt att jag skulle sla till madde jag illa. Men jag har kopt sushi i butik och den var mycket god.

Na, nu ar det dags att ga ombord. Final Starbucks: Tall Chai Latte. Nu vill jag ha mitt eget te.

Kobe

Idag tog Svante oss till Kobe. Solen lyste igen och vi åkte linbana upp i bergen, och vandrade sedan nedför bland gul-grön-röd-orangeskiftande träd, vattenfall och slingrande stigar. Vackert.

Efter det tog vi en promenad vid hamnen och läste om jordbävningen -95 som tog 40 000 liv.

Japan har varit fantastiskt intressant. Så mycket kultur, så mycket man både känner igen och som gör att man känner sig utanför. God mat, häftiga städer och transportsystem, och så alla trevliga människor vi fått träffa, både japaner och vanliga gaijin(s?).

Och inte minst – brytet från jobbet som jag behövde.

Men nu ska det bli skönt att komma hem. Tillbaka till egen säng, egen mat, vänner och familj. Och så katterna förstås! Vi landar 16.00 på Arlanda imorgon, och torsdagmorgon är jag på jobbet igen. Bilder kommer att komma upp.

Inget Starbucks idag. Jag fick i mig något konstigt vid dagens lunchbuffé i Kobe och ville sedan bara ha bröd att knapra på när det värsta illamåendet lagt sig.

Sista dagen i Japan inledd

Sista dagen i Japan, och naturligtvis är det först nu som vi inte vaknar tidigt av oss själva. Helt omställda efter japansk tid precis till hemresan. Jag vill inte riktigt tänka på hur jetlagen kommer vara åt andra hållet när vi kommer hem.

Igår ägnades 2/3 av dagen åt en regnig utflykt till Kyoto. Regnet gjorde att vi till slut kapitulerade och åkte hem utan att egentligen ha sett så mycket nytt, men innan dess fick vi chit-chatta både med delar av Svantes team och med några japanskor. De skrattade när jag åt med pinnar, hrmf, men tyckte å andra sidan att jag var söt och att jag såg ut att vara var max 21, vilket jag antar var en komplimang. Men jag vet inte riktigt.

När jag och Nicklas släpps vind för våg blir det lätt knepigt med maten. Ena dagen beställde Nicklas till sin stora besvikelse en helt kall rätt (kalla nudlar, kallt kött samt alger strösslade över hela rätten), och igår beställde jag ett fat med enbart bläckfisk-kött, ingen sås eller något till. Det är enklare att ta sig runt än vad jag trodde, men svårare att kommunicera.

Idag ska vi eventuellt in till Kobe, och solen lyser igen.

Gårdagens Starbucks: Grande black tea delad med Nicklas. I övrigt köper jag de flesta dryckerna ur deras automater faktiskt.