Människohamn

Jag kan inte annat än imponeras av John Ajvide Lindqvist. Jag menar, att få till en bok om vampyrer i Blackeberg. Eller zombies i en annan svensk förort. Eller som i Människohamn, gengångare som citerar The Smiths. Man hör ju hur det låter. Men att sedan dessutom få till det så bra!

Berättelsen handlar om hur Anders och Cecilias sexåriga dotter plötsligt bara försvinner en vinterdag i skärgården, spårlöst. Och sedan vävs det in magi, vatten, hämnd, flakmopeder och GB-gubbar. Det är aldrig löjligt, aldrig parodi, och det är det som imponerar på mig. Det funkar, hela vägen. Och det är stundtals riktigt läskigt, stundtals gripande. 

Människohamn är lite rörigare än Låt den rätte komma in, och jag vet inte riktigt vad jag tycker om slutet, men samtidigt så känns det som att Ajvide ändå går framåt i sitt författarskap, kanske är det språkhanteringen, kanske är det nyanserna, jag vet inte. Men bra är det.   

Nervsvag

Jag undrar om jag skulle ha fallit in under epitetet nervsvag eller liknande om jag hade levt under det tidiga 1900-talet. En sådan som inte tålde så mycket. Jag tycker nämligen ibland att jag tål så lite, på det sociala området. Som idag. Vi hade övernattande gäster sedan i torsdags kväll, jag hade sedan en intensiv dag på jobbet i fredags, idag var det läskiga bilkörningen, seminarium, kyrka och sedan middag med gästerna. Mycket för all del, men inte rimligtvis _för_mycket kan tyckas.

Men i eftermiddags var jag helt väck. Tyckte seriöst att det kändes som att jag höll på att bli sjuk. Så jag stannade hemma från kyrkan ikväll – vi har som en slags höst-kickoff denna helg.

Och så går jag hemma och lunkar, fixar, plockar undan, läser. Vaknar till liv. Och känner hur jag måste få vara ensam för att hitta balans. Jag undrar om det inte var så för alla så kallade nervsvaga kvinnor förr i tiden. Att man mest hade ett behov av att få vara lite för sig själv.  

Voj

Nu ska jag snart åka till Tollare och hålla ett mindre seminarium om IOGT-NTO:s community. Sådant är jag alltid lite, lite nervös för, trots att jag är ganska van. Sedan ska jag dessutom köra bil dit själv, och det har jag aldrig gjort förut. Så nu sitter jag här med lite magknip. Lite. Men det ska väl gå bra.

Tusen strålande solar

Ni vet "Flyga drake" som jag skrev om här, det här är en ny bok av samme författare. Och jag känner mig lite tvehågsen. Det här är en oj så tacksam semesterbok, pendeltågsbok, flygplansbok. Det är en engagerande historia, en lättläst berättelse om vänskap, tacksamma komponenter för en sträckläsarbok. Och trots att det egentligen berör (kvinnomisshandel, kriget i Afghanistan) så kommer jag inte ifrån känslan att det blir lite för mycket lättläst och tillrättalagt rent stilistiskt.

Den här boken utmanar mig inte någonstans, den är som snabbmat – enkelt, ganska gott men varken särskilt nyttigt och dessutom tröttsamt i längden.

Session VIIII

I maj hade jag senaste bilterapi-sessionen, och idag var det dags för en sista uppföljare. Min teurapeut hade anlagt skäg under sommaren och jag redogjorde skamset att jag inte riktigt gjort mina läxor (att köra minst två gånger i veckan). Men vi kom överrens om att jag trots det fortfarande var inne på rätt spår. Att Nicklas sett till att jag får stå för all bilkörning i tre månader gör ju inte den saken värre precis.

Imorgon ska jag köra till Tollare Folkhögskola. Det känns lite läskigt.

Förresten så ville psykologen att jag skulle tipsa alla om att man kan få göra samma sak som jag hos dem, alltså terapi till reducerat pris. Och att de gärna ville ha in fobiker som komplement till alla deprimerade. Jag utmanar härmed ÅsaD att ta sin packningsfobi vid hornen.