Gunnar och jag

Det var dags för ett par nya köra-bil-glasögon, och denna gång ville jag satsa på att få fram gubben i mig. Så jag kikade ut Gunnar bland herrmodellerna, och för 395 kronor blev han min, komplett med slipade flaskbottnar till glas.

Session VI

Idag var det dags att köra bil igen med psykologen, trodde jag. Men vi pratade istället om hur vi skulle lägga upp det hela, och min lättnad syntes säkert inte alls skriven över hela ansiktet. Men det är klart, det vi kom fram till gjorde mig svettig ändå. Jag ska nästa vecka köra ett två-timmarspass med honom där vi ska snitta runt 70,80 på ångestskalan, och denna vecka jag ska ha hemläxe-körningar som ligger på 50, 60. Usch då.

Ett av förslagen var att jag skulle få medvetet motorstopp och stå så ända tills nästa gång det blev rött. Varför inte ta fram kanindräkten på en gång och låta mig köra i den, sa jag. Vi strök den uppgiften.

Nu börjar vi närma oss the real stuff verkligen, och det känns lite läskigt. 

En sista kraftansträngning

Nu ska jag strax iväg mot Arlanda för att ta mig till Skellefteå och veckans sista pass: Episerver-kurs. Det blir lite bökigt när man ska hålla kurs i något som inte finns publikt än, men jag får hoppas på snälla människor med visst mått av överseende även idag.

Men man kan väl konstatera att vanligt jobb, två heldagsutbildningar, bilterapi och bröllop är lite mer än vad jag egentligen klarar av på en och samma vecka. Det fick Nicklas erfara igår eftersom jag använde honom lite som en åskledare. Jag är imponerad över att han inte gick igång på alla mina klusterbomber fulla med snäsigheter som jag skickade ut.    

Fån

Senaste läskigaste bilfärden var första hemläxan förra veckan. Efter att jag var färdig med den hade jag tokigt mycket energi, jag var så glad och nöjd över vad jag klarat av. Efter körningen idag har jag mått tvärtom, ont i kroppen och allmänt spänd och nedstämd. Lite som det brukar kännas när jag har vaknat efter att ha varit avsvimmad – pinsamt nog så har jag varit det tillräckligt många gånger för att kunna veta.

Fånigt är vad det känns, alltihopa.

Session V

Idag var det dags för mig att bestiga ett berg. Kanske inte världens högsta, ens för mig, men det handlade trots allt om att köra någon annans bil, och inne i stan. Det blev en Skoda Kombi, och det blev Roslagsvägen, E18. Motorvägen gick bra, ny bil gick bra, men att improvisera i tanken och veta när man skulle svänga av gick mindre bra. Jag blev helt tom i skallen och visste inte vad jag skulle göra. Så vi åkte och åkte och hamnade tillslut i Täby och vände där.

Eftersom jag är rädd för oförutsedda händelser och att göra fel i trafiken så fick jag i uppdrag att fixa ett motorstopp vid trafikljuset, med bilar bakom. Ingen tutade, men paradoxalt nog blev jag så nervös att jag först inte lyckades fixa motorstopp. Vad är oddsen, liksom.

Och hela tiden frågade psykologen var jag låg på ångestskalan. Eh, 30! Eh, kanske 50!

När jag hade parkerat var jag spänd i kroppen och svettig, men ändå nöjd. Jag körde faktiskt bra rent praktiskt, ny bil till trots, det är just det där med blackoutsen, min rädsla för att åka och göra fel som är största kruxet. Jag klarar inte av mer än att hantera den situation som jag greppar rent mentalt, jag kan inte improvisera. Vilket innebär att vi måste fortsätta trigga just de punkterna. Typiskt. Och, det ska ju tilläggas att jag aldrig, aldrig hade klarat av den där sträckan själv, det var ju tack vare att jag hade sällskap som det gick. När det gäller ensamterapin är jag fortfarande kvar i bilkörning på kommun-nivå.