Session II (III)

Andra besöket hos psykolog-adepten skulle även det komma att handla om utredning. Tillsammans gick vi igenom en lunta med olika besvär som jag skulle besvara om jag haft eller känt, och om ja även rangordna hur pass jag haft eller känt dessa från en skala på 1-8. Här trodde jag att jag skulle klara mig galant (för det är väl ett test?), jag är ju där för en ytterst materiellt betingad åkomma, men så kom frågan om blod, och då var det bara att krypa till korset och berätta hur huvudet säger "det är ok" medan kroppen säger "nähä!" och svimmar.

Jag skulle även svara på om jag tyckte att det var jobbigt att vara sjuk eller kräkas. Eh, sa jag, men vi enades om att det nog handlade om man hyste ett större obehag än normalt. Och hur jag kände inför att dejta, då skrockade jag och kände mig som om jag var 85 år gammal, men på ett positivt sätt.

Och på det viset rev jag av ett tvåtimmars-pass på en timma. Det fanns helt enkelt inte så många bisarra grejer att fylla i om mig, med mina nej-svar hoppade vi raskt över sida efter sida. Men det är klart, på listan över fobier fanns inte barn med. Kanske annars att det hade triggat igång det hela.

Håkan och Jack

Två intressanta släpp att lyssna in sig på:


Håkan Hellström: För sent för Edelweiss


The Raconteurs: Consoler of the Lonely.

Så här spontant så är jag tyvärr inte alls betagen av Håkans nya, det är lite för mycket gubbrocksriff och jag vet inte om jag tycker att det passar Håkan. Jag vill så gärna att den ska vara magisk och bra, det är ju Håkan…

Hur mycket jag än tycker om Håkans två senaste riktiga album så har The Raconteurs ett bra mycket bättre försprång, det är få saker som Jack White gör som jag inte gillar. Även det som inte är riktigt bra är ofta åtminstone intressant, lite charmigt fånigt, skramligt och/eller roligt.

Guldstjärnor efterlyses, del två

Hemtentan för senaste delkursen skulle in via post senast den 27/3, "Postens stämpel gäller". Så eftersom jag var lite krasslig i helgen fick jag kurera mig med socker och andra substanser för att orka med, men på onsdagsmorgonen lade jag tentan på lådan.

Bara för att dagen efter kunna läsa detta på kurswebben: "Nu är kursen snart slut, men jag är inte så hård med deadlines, så ni som vill arbeta lite mer på era uppgifter eller på hemtentan kan göra det." Kunde hon inte ha sagt det några dagar tidigare? Eller hållt tyst om det och mer varit lite allmänt schysst mot de som lämnade in sent. Tänj reglerna för all del, men kan man inte få reda på det i tid så att det faktiskt kan betyda något för oss non-slackers.

Dags för lite skrynkleri

Nu har jag inställt mig för hjärn-poke:ing, nu ska här kureras! Jag ska ha en alldeles egen KBT-student som ska få berätta för mig hur vi ska göra med min bilfobi. Jag ser framför mig hur vi långsamt närmar oss valfri bil, hur delmålet är att klappa lacken för att sedan också våga trycka på tutan.

Eller något i den stilen. Jag ska försöka kurera min bilkörningsfobi hos en psykologistudent som behöver någon att öva på. Vi får väl se om det hjälper, jag är iallafall beredd att testa och utsätta mig för lite mer ångestframkallande bilkörning. Skoja kan man ju alltid, men när det är ett faktum att jag aldrig skulle köra dit jag inte hittar för att det a: ger mig tokångest och b: därför gör mig till en farlig bilförare så kan det ju definieras som något begränsande. Iallafall för någon som faktiskt har körkort.

Vem tycker inte om att analysera sig själv, liksom? Det här ska ju bli tok-intressant! Men vad jag inte riktigt har förstått är vad hur ofta jag har sex har att göra med det hela, det var nämligen en fråga som skulle fyllas i och lämnas in. Vi får väl se om de tänker bota min fobi på det sättet, få mig att koppla ihop bilkörning med något…roligare.

Långfredag

Igår blev jag hängig. Värk och så i hela kroppen, så pass att tabletter inte hjälpte. Idag skulle jag till kyrkan men det blir det inget av nu. På tisdag ska hemtentan vara inne som inte är påbörjad, vi får se hur det går med det.

Jag är inte så…sakral av mig. Om min tro är själva essensen av mitt liv så känns det för mig konstigt att dra på ett andligt skal under särskilda tillfällen, det blir som att säga att det andliga livet inte skulle vara det verkliga livet. Så därför dras jag med en gudsrelation som kanske ibland är på gränsen till vanvördigt kompis-inriktad, och ett andaktsliv som baseras mycket på "hej, det är jag igen". Jag håller mina föräldrar skyldiga för detta, och hoppas att jag ska kunna föra samma arv vidare.

Med det inte sagt att liturgi är helt onödigt. Ibland känner jag att jag hamnar i en slags slentrian-relation, kanske lite i stil med det man brukar skämta om när det gäller par, "Jag har ju sagt att jag älskar dig en gång, om det skulle ändras så säger jag till". Den gud som jag har en relation med är förvisso min vän men även Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Då kan det ibland vara på sin plats att gå ned på knä.