Lux

Igår var kommunikationsenheten på Lux för att fira av Per-Åkes storhetstid som chef. Jag har varit där en gång förut, men tyckte ännu bättre om det denna gång. Maten var riktigt fin, jag är ingen konnässör av rang precis (trots mitt paradnummer makaronvälling)men allting smakade så mycket och var väldigt genomtänkt. Ljuvligt bröd, fin teservis… Och så var vi naturligtvis tvugna att ta för oss av tandborstarna som delas ut på toaletterna. Ska man gå och äta fint i trevligt område så uppfyller Lux verkligen kriterierna.

Kerstin tog kort som jag hoppas kommer upp snart, så kika in hos henne för bildbevis. Uppdaterat: Nu ligger de uppe!

Larry Norman död

Läste just att Larry Norman dött. Larry var för rockig, långhårig och frispråkigt politisk för det kristna etablissemanget och alldeles för kristen för profana sammanhang under 60-talet då han slog igenom. Och eftersom jag ett tag var rätt inne på 60- och 70-talsmusik är det klart att jag har lyssnat en del på Larry, sweet Larry.

Sweet Song of Salvation – en låt som på svenska fick den fina (hm) översättningen "Sjung en skön sång om frälsning". När jag var 10 år gammal var det en av de fånigaste sånger jag visste, men det var innan jag hörde Larrys orginal. 

The Great American Novel – typexempel på vad som gjorde honom mindre populär bland de mer konservativa kristna i USA

Righteous Rocker – Larry när det svänger som mest

Why don’t you look into Jesus – tillägnad Janis Joplin

Spök-Mozart

Jag trivs bra med att ha något i bakgrunden när jag pluggar så att det inte är alldeles tyst. Klassisk musik fungerar utmärkt eftersom det lägger sig som en mild ljudmatta. Jag har därför haft samma Mozart-skiva på repeat i 1½ dag nu, det spelar ingen roll att det är samma eftersom det bara är bakgrundsljud.

Men sent i går kväll när jag till slut stängde av musiken märkte jag att jag lyssnat på den under rätt lång tid, för jag tyckte mig höra musiken fastän jag hade stängt av den. Vilket fick mig att fundera kring om ljudvågor kan ligga kvar och snurra i luften, ett resonemang som gjorde mig lite Rosstorp-nostalgisk eftersom det var den sortens diskussioner som jag och Åsa brukade ha under våra gemensamma kökspass. Typ begreppet upplevd tid och annat spännande. 

Fast den frågan löste vi, tiden går ju faktiskt snabbare när man har roligt. Vi hann bara inte ta fram själva formeln för resonemanget.

Persepolis

"Persepolis" är Marjane Satrapis biografi i fyra delar över hennes uppväxt i Iran, upplevelse av kriget och allt med det. Boken är tecknad men är absolut ingen barnbok, utan helt enkelt en tecknad självbiografi. Och en mycket bra sådan! Nog för att jag gillar serier, men att se hur den tecknade formen blir så mycket mer, att den fungerar i det här formatet och i den här sortens berättelse var väldigt roligt.

Dessutom gav den mig en intressant och välbehövlig inblick i en värld jag på grund av min okunskap har så lätt att bara klumpa ihop. Ni andra har säkert järnkoll på skillnaderna mellan Iran och Irak, men för mig var det innan lite som Norge och Sverige. Så läsning rekommenderas!

Pendeltågspocket

Jonas Karlsson visade sig vara en fullt godkänd författare – också. Hans novellsamling "Det andra målet" är skriven med ett bra flyt i språk och berättandet, men det är ändå något som jag inte tycker om med den här boken. Berättelserna är vardags-surrealistiska och jag kom på mig själv att tycka att de var väldigt mörka och nästan otäcka. Alltså, det är inga otäckheter på riktigt i den här boken, men just det där suggestiva, är det på riktigt eller inte, håller personen på att bli galen eller inte…

Jag är inte en tillräckligt skarp kritiker för att kunna analysera vad det är som gör att jag inte tar in det hela på ett positivt sätt – småskumma berättelser brukar ju annars vara min påse. Det kan vara att det kanske precis går över gränsen till att vilja vara lite för svårt, lite för mörkt. Lite beräknande, kanske är det det som gör det.   

Det här var väl för all del en smårolig bagatell, "En kort berättelse om traktorer på ukrainska". Titeln är ju så charmig och jag ville så gärna att den skulle vara bra. Men jag kunde inte hjälpa att känna att författaren höll sig lite väl mycket till formulär 1A kring beskrivningen av kulturella möten och krockar. Det tog sig inte riktig förrän på slutet, men då tog ju boken just slut.

Söta 17-åringar

När jag var 17 var allt så väldigt enkelt och bussvårt samtidigt. Jag trodde att jag visste hur livet skulle vara och bli, men jag visste väldigt lite om mig själv. Idag känns det mer tvärtom, jag vet mer om mig själv men rätt lite om hur livet ska bli.

I dagens Metro hittade jag två sköna citat av just 17-åringar. Det ena är av bloggaren Isabella (som jag, trots hennes dryga 80 000 besökare i månaden, aldrig hört talas om, men jag tillhör knappast målgruppen) som om framtiden säger att hon "Vill bli försvarsadvokat och politiker, kanske justitieminister. Vill även fortsätta som bloggcoach." Tufft val, justitieminsiter eller bloggcoach!

Det andra citatet är från artikeln som handlar om att gräl om pengar förstör relationen. Här har de som vanligt hittat ett par som får kommentera artikeln. Det roliga är att de har hittat ett 17-årigt par, och därför kan man läsa svaret: "Vi grälar aldrig om pengar eftersom vi har skilda ekonomier". Hur mycket jag än skriver och skriver om meningen som skulle komma här efter får jag bara inte till det, så jag låter deras rara och roliga uttalande tala för sig självt.