Sista timmarna

Jag har just fyllt en termos med äpple- och kanelte och ska snart åka till Tumba och UNITE för att tillbringa resten av året där. Halva nyårsfestivalen har gått och det rullar på utan större problem. Min workshop igår tyckte jag gick bra, och idag blir det samma en gång till.

Efter det kommer de sista timmarna att tillbringas i festivalreceptionen blandad med lite festivalmöten, men det känns bara roligt, jag kommer få hänga med lilla svägerskan och övriga småsyskon. Hur rädd jag än kan vara för tonåringar så tycker jag att de är hemskt söta.

Lilla brorbas med kompani öppnade festivalen med lite röj i lördags:

Hej då julen, hej Unite

Julen är officiellt över, och även om jag hade trevligt även i år så gör det mig inget. På julklappslistan kan även nämnas en fm-sändare som gör att jag kan köra min iPod varhelst det finns en radio, schyssta grejer. Och så en hel del annat smått och gott.

Så julen är över, jag är ledig från jobbet men inte riktigt ledig ändå. Jag ska nämligen hålla i en workshop på Unite, den nyårsfestival som Botkyrka Pingst är värdar för. Jag är rätt van att tala inför folk, men det här är tonåringar (spooky) och de förväntar sig att jag ska leverera klokheter. Jag ska prata om andlig utveckling i vardagen, dvs försöka bryta ned den kristna tron i vardagliga variabler, hur man kan fungera som kristen i en högst vanlig värld och utvecklas på den fronten. Lite läskigt.  

Anton har jort en lista över året, och plastjesus blev årets blogg. Inte illa!

Finaste tekannan!

När syskonen och jag var i London ville jag så gärna köpa en London Pottery-tekanna, en riktigt stor en, och en riktigt röd. Tyvärr fanns då bara de små i klarrött, den stora fanns bara i terracaotta-rött och det gick ju inte. Sedan dess har jag letat efter en bra tekanna men gått bet.

Så igår fick jag drömkannan i julklapp! Det man inte hittar i London eller Leeds kan man tydligen hitta i Örebro. Stora och lilla syster gjorde mig ägare till en ljuvligt klarröd stor tekannan från London Pottery. Konstigt nog hittar jag ingen webbsajt, men så här ser den ut, förutom att den har ett fäste längst fram som hjälp för att hälla när den är tung (vilket en 10-koppars tekanna lär bli):

Jul, dåra.

För mig som är en kvällsmänniska går det fort att vända på dygnet, och så även nu under julledigheten. Med enkelhet är jag uppe till sådär 02-03, och sedan sover jag till 12. Fast fick jag bestämma själv skulle jag vara uppe till lika sent men vakna senast kl 10.

Igår var vi hemma hos svärföräldrarna och firade jul. Lagomt med mat, mycket lax, alldeles för mycket godis hamnade i munnen. Redan klockan 19 hade alla utom jag och Nicklas åkt hem, så då blev det kortspel med svärföräldrarna. Nicklas pappa är en riktigt slipad korthaj, jag undrar hur han skulle göra sig i Texas Hold’em. Vid 23 var det midnattsgudstjänst och jag fick träffa lilla syster igen på alldeles för många veckor.

Idag har vi mest såsat omkring, slagit in paket inför morgondagens julfirande med min familj och kollat på gamla repriser av American Idol. Imorgon är sista hellediga dagen, iallafall enligt min planering, Nicklas jobbar och jag ska plugga och sånt.

Trista Dressman

Dressmans julkampanj är så trist. En glänsande plast-ken som går omkring i bara kalsonger och har ett entourage av fotografer bakom sig. Lagomt stereotypt med musklig manly-man, ingen distans eller ironi, platt bild, platt allting. Det känns som Zoolander fast på riktigt. Jag får bara ett stort varför i huvudet varje gång jag ser den. Tyvärr hittar jag ingen bild att länka till.

Det här med julkort

Jag skulle vilja tycka till angående julkort, närmare bestämt dessa med bilder på avsändarens barn. Det är väl trevligt att se hur barnen växer, men en sak irriterar mig: varför bara barnen? Skickar man en hälsning från hela familjen tycker jag att hela familjen ska vara med. Speciellt när det är från människor man träffar sällan. Jag vill se er andra också!