Darling

Jag pimplar film på mitt lokala bibliotek och ser därför filmer sent efter att de har haft premiär men gratis. Igår såg jag den svenska filmen Darling. Generellt så gillar jag inte svenska filmer, men den här var jag lite nyfiken på trots allt. 

Och det här var ju inte så illa. Först och främst så tycker jag att Michelle Meadows spelar så enormt bra. Det skulle kunnat bli lite Hey Baberiba-parodier på alla brats, men så känns det aldrig. Och så Michael Segerström som spelar hunsad 60-plussare så att det kryper i kroppen bara han öppnar munnen.

Hela filmen känns trovärdig, även om jag tyckte att slutet kändes lite platt. Men Michelle Meadows gör i sig filmen sevärd.   

Babel

Jag har varit rätt ilsken senaste dagarna så Babel kändes på något sätt passande ikväll. Det här är ju ingen lättsam film precis, men förutom det har den ungefär allt. Bra skådespelare som lyckas spela med små nyanser, bra manus, riktigt snyggt foto och dessutom klockren musik. Knappast en film som jag kommer att se om, men den var väldigt gedigen och stundtals väldigt gripande. 21 gram av samme regissör tyckte jag inte riktigt lika bra om, Älskade hundar har jag inte sett än.

ig

Det är svårt att vara en bra människa. Jag gillar människor som är snälla, enkla, roliga på ett okonstlat vis. Människor som är frikostiga med kärlek utan att det känns kletigt, som har integritet utan att stänga ute andra, som är ödmjuka på ett sunt sätt. Sådana människor som man direkt känner sig trygg med.

Men när jag ska vara snäll blir jag ofta mjäkig och småmesig, när jag ska vara enkel blir jag tråkig och feg för nya saker och när jag ska vara rolig blir jag inte sällan lite dumdryg. När jag ska ha integritet bjäbbar jag och när jag leker ödmjuk hoppas jag att någon ser på.

Ikväll får det här vara mitt biktbås. Det värsta är bara att det kan bli lite pretentiöst när man ska rätta till bristerna. Jag vill kunna vara snäll utan baktankar, jag vill kunna unna folk bra saker på riktigt och jag vill vara ödmjuk på ett sunt sätt utan att vara lismande. Jag skulle vilja hinna tänka några vändor till innan jag öppnar munnen. Och jag säger INTE det här för att få allmänna sympatier utan mer som en påminnelse till mig själv.

Bibliotekarier – jag förstår dem inte

Jag är en ganska frekvent biblioteksbesökare, och applåderar alla tekniska innovationer kring bokhantering. Det här med att låna, reservera och låna om via internet är ju kalas. Och låneautomaten är inte heller så pjåkig när det är kö. Men vad jag inte förstår är vad alla bibliotekarier gör nu för tiden när allt är så automatiserat.

Ofta när jag kommer för att hämta ut reserverade böcker frågar de om jag har pinkod och på det viset kan låna mina böcker själv. Trots att jag är själv, utan någon efter mig i kö. Trots att de ändå fått sätta igång processen med att scanna in mitt kort för att hitta just mina böcker. Ja, det kan jag, säger jag lydigt. Vilket gör att de kan fortsätta stå och göra ingenting/läsa medan jag får låna själv.

Vad är poängen med det? Är det en principsak bara? Och vad är det som gör att det krävs en lång universitetsutbildning för det? Vad gör alla bibliotekarier hela dagarna som är så svårt? vill jag frustrerat yla.  

Confessions of a stupid mind

Jag gick in till en optiker idag och frågade om de kunde böja in mina glasögonbågar lite. Sagt och gjort. Men när jag provande dem var allt helt suddigt och undrade vad som hänt, optikern sa då att det kunde blivit en konstig vinkel och böjde tillbaka.
-Men allt är fortfarande suddigt, sa jag.
-Det är inte så att du har linser på dig? sa optikern.

Jo, sa jag och skämdes medan optikern fick göra om hela proceduren igen.