White Stripes – Icky Thump

U2 och White Stripes ligger i topp på min bandlista. U2 är gedignare och har en alldeles speciell plats, medan White Stripes har mer nerv och inte är lika förutsägbara. Det går inte att komma ifrån att det börjar bli lite rockfarfar över Bono och killarna, hm. Jag vet inte riktigt om man kan förvänta sig lika bra grejer längre som de som kom förr. Men live är det fortfarande ingen som rår på dem.  

White Stripes, som för övrigt är det snyggaste bandet – ge mannen cred för att konsekvent köra allt i rött-svart-vitt, allt från kläder och scendekor till skivomslag – släppte för snart två veckor sedan sitt senaste album, Icky Thump. Sedan dess har jag levt med det i öronen varje gång jag tar mig någonstans, satt min spelare på repeat och bara låtit skivan gå.

Singelsläppet Icky Thump kändes för min del inte så väldigt lovande, lite för konstig för mig, men som tur är känns skivan som helhet mycket bättre än så. Nu är det dessutom tillbaka till ett gitarrbaserat sound efter utflykten till marimba (nja) och piano (fast Doorbell, som klippet spelar, gillar jag) på Get Behind Me Satan.

Ah, Jack är grym. Det är blandat med både tokcatchy som i Effect and Cause och subtilt melodiska melodier som i 300 M.P.H. Torrential Outpour Blues, säckpipa som i Prickly Thorn, But Sweetly Worn och humor som i Rag and Bone och det skulle vara hemskt och rörigt om det inte var så väldigt bra.

I have a woman she says come and watch me bleed
And I’m wondering how I’m supposed to do that and still give her everything she needs
 

Ny profession

Idag har jag jobbat hemma, främst för att kunna koncentrera mig på min första egenproducerade broschyr. Egentligen är det ju Anton hos oss som har hand om sådant, men inte ens han kan hinna med allt. Det är roligt, men tjena vad tid det tar. Jag har ju varken vana i fingrarna eller tänket i huvudet. Dessutom är det lite läskigt att visa upp vad jag gör för Anton, men jag försöker intala mig själv att det är ok, han är ju experten så det är rätt naturligt att jag är småkass.

Precis när man har kommit igång med hantverket och är som bäst behov av övning och handledning ska Anton försvinna, bara gå upp i rök. Eller så var det att han skulle gå på Berghs. Jag minns inte vilket.

]] g = g

För många år sedan tillbringade jag ett år på Credoakademin, en bibelskola i Stockholm som är inriktad på att gå igenom den kristna tron ur ett lite mer filosofiskt och apologetiskt synsätt än de flesta andra bibelskolor i Sverige. Vi hade toksmarta lärare som inte drog sig för att dra i de svåra frågorna kring kristendom, de gav inga utslätande svar precis. Det var dessutom skolan som fick mig att formulera mig själv som feminst, fast det var i och för sig som en motreaktion på vad en lärare sa och tyckte. Nåja, man kan inte ha alla rätt och resultatet blev ju bra.

Iallafall. På deras nya debattforum hittade jag denna diskussion kring det ontologiska gudsbeviset, och tja, det är väl bra att man kan resonera kring Gud på alla olika sätt. Kolla in för att se något, eh, annorlunda. För mig iallafall. Scrolla ned en bit och se hur det hela görs ännu ett snäpp mer invecklat.

Smakprov ur diskussionen: "Förtydligande, du menar alltså att sista raden är: ( ]] g = g ) –> |_| g"

Update: Nu ser jag att de har ett kursavsnitt som heter "Feministisk teologi". Det hade de minsann inte när jag gick, heja!

Ode to Måns

Jag måste bara skriva om hur rolig jag tycker att Måns Zelmerlöv är, ni vet, Cara Mia och Idol och allt vad det är. Han är så totalt icke-mån om att vara creddig att det är lite rart. Att vara programledare för Lilla Melodifestivalen är "ett drömjobb", att få vara med på Robert Wells turné är "sanslöst roligt" (citat: "Robert Wells är ju en idol. Jag vet inte hur många "Rhapsody in rock"-föreställningar jag har sett" – vilken 20-åring har det? Marie-svägerskan, du behöver inte oroa dig, det räknas inte när det är jobb). 70-åringar som gillar hans Cara Mia ser han som att han når till en bred publik.

Och det roliga är att han verkligen inser det själv: – Jag är så långt ifrån kreddig man kan vara i den här branschen, skrattar han.

You go, Måns, även om våra musikaliska världar knappast kommer att mötas. Alla behöver inte vara låssas-tuffa.

Dåligt vs. bra

Trista saker idag: Att vara trött och omotiverad (för dagen) på jobbet. Att Nicklas och min kommunikation sträcker sig till ett tvåminuterssamtal på två dygn. Att mina glasögon får mig att kisa.

Bra saker idag: Att jag var på nya fräscha gymmet och köpte årskort. Att jag hade Luftslottet som sprängdes att hämta på biblioteket. Att få köpa små lyxsaker på Kicks. Att jag fick tillbaka min lilla dator från reparationen. Att jag hade White Stripes nya cd Icky Thump i brevlådan när jag kom hem. Och att jag saknar min man är väl bra antar jag, det vore värre om det var tvärtom.

Snygg form

Jag skulle just skriva om hur snygga jag tycker att Saltå Kvarns förpackningar är, då jag dessutom såg att de blivit prisbelönta för just det. Roligt! Tyvärr var hemsidan inte lika snygg. Det är knepigt det där.  

Idag har jag dessutom lagat min allra första Risotto med deras Arborio-ris. Mycket gott, trots att jag hoppade över det vita vinet och hade vanlig gul lök istället för scharlottenlök.

Dagens bravad

Jag lider av bilfobi. Jag har körkort men har aldrig tyckt om bilar, men tänkte att det skulle bli bättre om jag lärde mig att betvinga odjuret. Och lite bättre blev det, ett tag. Men sedan började jag köra allt mindre (Nicklas har varit yrkeschaufför i två omgångar och jag åker kommunalt till jobbet), och tillslut hade jag en fobi på halsen. Fast bara när det gäller sträckor som är läskiga eller dit jag inte hittar. Annars kör jag helt ok.

Så nu när Nicklas är borta men bilen hemma ringde jag mamman och undrade om vi skulle åka någonstans. Två flugor i en smäll, öva och träffa mamman. Så vi åkte till IKEA. Alla andra också. Det var så fullt att vi fick ställa oss på Elgigantens parkering. Bonusövning redan där.

Efter mycket bök kom vi in, för att sedan gå ut efter en kvart. Det var så mycket folk att det inte var minsta roligt. Så, böka ut igen, trångt, fullt, krypköra, öva på att inte stressa. Mycket bra övning! Hade jag inte haft mamma med skulle jag typ grinat. Nu gick allt väldigt bra. Jag är stolt. 

Sensmoral: det är t o m bättre att träna på att köra med mamma än med Nicklas. Mamma gör mig lugn, Nicklas börjar jag skrika på när jag blir nervös. "Säg hur jag ska göra då! Säg! SÄG!" Jag blir helt odräglig.

Kanske sitter det ihop med att mamma också har bilfobi, värre än min till och med. Men hon är en alldeles utmärkt bisittare. Lika lugn som jag är när jag slipper köra. Det ligger väl i släkten.