Packa ihop

Sista semesterdagen till ära sken solen åtminstone mot eftermiddagen här i Santa Cruz. Jag gick ut på stan ett tag och kikade i Secondhand-butiker, men hittade inget. Sedan tog vi en beachpromenad, Santa Cruz har ett nöjesfält vid vattnet i klass med Gröna Lund ungefär (attraktionsmässigt, inte storleksmässigt). Ärke-amerikanskt med pasteller och blipp, men charmigt.

Nu har vi just packat och laddar för att imorgon behöva tillbringa en hel dag på flygplatsen. Flygtid synkar inte riktigt med avlämning av bilen, men vi skulle ju ändå inte haft något hotellrum att hänga på, så vi kan lika gärna vara på flygplatsen antar jag. Intalar jag mig själv för att inte börja negga för mycket, "sex timmar på flygplats, sex timmar på flygplats…" Jo, jag vet att man kan ta taxi til någonstans efter att ha lämnat bilen. Men vi är rätt så upplevelsemätta nu.

Hemma är vi på fredag eftermiddag svensk tid. Det ska bli schysst.

Santa Cruz

Idag rullade vi igenom landskap som jag & Nicklas har döpt till LionFur (ska uttalas med väldigt långt u, LionFuuur. Vi pratar mycket låtsasamerikanska här), områden med stora kullar av brun-gult gräs. Antar att det är sönderbränt, men det ser tjockt och fluffigt ut som lejonpäls. Vi fick en dos av amerikansk landsbygd igen och konstaterade att vi knappt har sett ett enda hyreshöghus, möjligtvis om skyskrapor kan räknas till det. Att det här är ett pickup-land, och att alla, verkligen alla lastbilar är snygga. Så snygga att man skulle vilja fotografera dem allihopa.

Jag kunde ju inte åka hem utan att köra Mustang alls. Så ett tag där var vi helt försäkringslösa, den gäller bara på en förare dvs. Nicklas. Men ute på landet i princip utan sällskap och korsningar prövade jag på. Galet att köra automat.

I t-shirt och sandaler kom vi lite felaktigt klädda till ett kyligt Santa Cruz, men jag var inställd på att komma tillbaka till det grå. Här går alla med jacka, jag skulle tippa på att det kanske till och med är varmare i Sverige just nu? Nåja. Det var ett tag sedan, så jag sprang in på Starbucks och beställde en tall, black tea. Ah, jag kommer att sakna Starbucks. Det har något som svenska kaffehak inte riktigt har. Eller så är det bara för att jag inte kan få mitt eget te här. En till sak att vara glad över att komma hem till.

Santa Cruz, någon kanske känner igen på namnet att det är ett surfarställe (Skate/Snow/Surf-märket, anyone?). Ikväll ska jag dra med mig mannen ut på beachwalken tror jag och kolla in nöjesfältet vid pieren. Imorgon ska jag göra en sista stadshärjning, sluta där vi började med ett besök på Urban Outfitters. Känns helt ok att börja runda av resan.   

Yosemite

Vi får se sådana galna kontraster på denna resa. Storstad, hav, öken, snöklädda berg, ändlösa fält. Säga vad man vill om USA (tjocka och stillösa invånare! Smaklös mat! Tar inget ansvar för miljön! Yadayadayada) men det är ett enormt vackert land. Ok, vi fick skippa jätteträden i Sequoia och King’s Canyon, men å andra sidan fick vi en bilresa med Sierra Nevada som sällskap. Sommarvärme och utsikt över snöklädda bergstoppar, galet.

Idag åkte vi genom Tiogapasset som tursamt nog hade öppnat ovanligt tidigt i år, vissa år håller sig snön kvar ända in i juni och då måste man åka en lång omväg in i Yosemite. Men alltså inte i år, så vi slingrade oss upp på 9000 feet (3000 meter) för att kliva in i Yosemite National Park. Enorma berg med nästan lodräta väggar, vattenfall och floder. Jag vet inte rikigt vilka ord som jag har slösat minst med inom detta område, ni får nog nöja er med att föreställa er själva… Enormt maffigt iallafall. Tyvärr hade den dåliga natten satt sina spår så jag var inte på mitt piggaste humör, men efter att sovit lite under de mindre häpnadsväckande transportsträckorna och sedan fått äta en laxburgare (lät gott men smakade…ingenting) så var jag lite piggare resten av eftermiddagen.

Nu är vi ungefär trekvarts bilresa från Yosemite i en ort som heter Mariposa. Vi har passat på att bada i motellets pool och utebubbel, och är nog rätt möra. Imorgon åker vi tillbaka mot San Francisco, närmare bestämt kustorten Santa Cruz och tillbringar våra sista två nätter där.

Smala sängar och spökstäder

Igår åkte vi från Lone Pine till ännu en håla, Lee Vining. En ort som ligger precis vid avfartsvägen in i Yosemite National Park, och med tanke på att det är Memorial Day Weekend var vi väldigt lättade över att få ett rum. Resans minsta säng, vi är vana vid att ganska ofta få två sängar a’ 140 cm bred stycket, nu var det en säng a’ 120 cm bred. Och ett täcke såklart.

Eftermiddagen ägnades åt att åka till Bodie, en bevarad spökstad som växte upp i slutet av 1800-talet kring en guldåder. 10 000 invånare, 65 saloons och mord och/eller bråk i princip dagligen. Staden övergavs på 1940-talet, och för en gångs skull har man lyckats med att hålla nere effektsökeriet och bara låtit spökstaden vara en spökstad rakt upp och ned. Mycket intressant med alla dessa gamla hus, mycket vackert dessutom. Pappa skulle ha trivts alldeles utomordentligt bland alla gamla hus, sågar och verkstäder. Tyvärr har vi fått in skräp i kamereraoptiken så alla bilder blir mer eller mindre fläckiga. Äsch. 

Smalaste sängen på resan, sämsta natten på resan. Det är, om man frågar mig, inte alls mysigt med allt för smala sängar. We are not cuddly sleepers, för att göra en egen tolkning av ett kärt Vänner-avsnitt.

Att bo på motell

Jag hade aldrig innan resan kunnat föreställa mig hur skönt det kan vara att ha helt kravlösa kvällar på ett motellrum mitt ute i ingenstans. Att det inte känns trist utan bara skönt att komma fram till de där kvadratmeterna som ska vara ens hem för eftermiddagen och natten. Vi har ju med oss datorn så kvälarna går ofta åt till att blogga, ladda upp bilder, kolla mejl och sånt och reka inför morgondagen.

Vi börjar känna oss som ganska luttrade motellgäster nu. De allra flesta som vi har sovit på har varit helt ok, konstigt är bara att man aldrig kan veta av priset vad man får. Det är verkligen efterfrågan som styr, och det finns ingen standardisering på vad som ska ingå. Förut kaffekokare och ishink förstås. Och Kleenex. Det har funnits på alla motell hittills.  

Death Valley

Man kan göra djupa teologiska utläggningar om hur passade det är att åka in i Death Valley efter ett besök i syndens stad, men jag nöjer mig med att konstatera att det var hett som, tja, klichébilden av helvetet. Så pass hett att jag inte riktigt längre fungerade utan bara satt kvar i bilen när Nicklas ville stanna för att fotografera. Men är det över 40 grader i skuggan kan det kanske vara befogat.

I övrigt – återigen schyssta vyer och vidder, även om man till slut känner sig nästan fåning som står där och trycker av med sin kompakta Fujikamera. När man vet att allt mest kommer att se ut som disigt, utfrätt och långt borta. Samtidgt, fastnar något är det ju roligt, så man fortsätter knäppa. Lite av resultaten kan man se på Nicklas bilddagbok.  

Nu är det dags att sova här i Lone Pine, en liten håla mitt ute i ingenstans som lever på genompassande turister som oss. Ganska charmig liten håla som trots sin enda huvudgata stoltserar med fyrfilig väg.  

Vi har insett att man inte kan åka tvärsöver bergskedjan för att komma till Sequioa National Park som vi trodde, vilket gör att vi kanske åker direkt uppåt och kikar på vad som finns att kika på längs med denna sida istället. Vi har bl.a Mount Whitney precis bakom knuten, så oss ska det väl inte gå nöd på, vy-mässigt.

Glöm inte att gratta din mamma!

Las Vegas

Las Vegas var som Las Vegas bör, antar jag. Vi bodde på ett gammalt kasino utanför strippen som var befolkat av pensionärer och asiater. Roligast var det med kombinationen gamla asiatiska tanter med cigarett i munnen som såg grymma ut, om ni sett Kung Fu Hustle och kommer ihåg damen med papiljotter så vet ni ungefär.

Strippen var så klart galen. Om "vårat" kasino var lite oldschool, sunkigt och slitet på ett rätt schysst sätt, så var strippens kasinon som att kliva in i en helt bisarr dataspelsvärld där allt blippade och flimrade. Det var som att man var inne i ett dataspel fast som en side-kick, som om man hade hittat en skruvad hemlig bana.

Jag trivdes inte så jättebra. Det var roligt att se, men det var lite för mycket för mig och jag kände mig mest rastlös. En runda upp och ned där vi tittade på lite spektakel räckte för mig. Vad ska man göra om man inte gillar att spela? Jag utnyttjade mina gratiskuponger (fri glass, fri cocktail – de kollade konstigt på mig när jag bad om en alkoholfri – och fri kortlek) och sedan passade jag på att träna för första gången på semestern. Nä, Las Vegas var ingen sorg att lämna.