Packa ihop

Sista semesterdagen till ära sken solen åtminstone mot eftermiddagen här i Santa Cruz. Jag gick ut på stan ett tag och kikade i Secondhand-butiker, men hittade inget. Sedan tog vi en beachpromenad, Santa Cruz har ett nöjesfält vid vattnet i klass med Gröna Lund ungefär (attraktionsmässigt, inte storleksmässigt). Ärke-amerikanskt med pasteller och blipp, men charmigt.

Nu har vi just packat och laddar för att imorgon behöva tillbringa en hel dag på flygplatsen. Flygtid synkar inte riktigt med avlämning av bilen, men vi skulle ju ändå inte haft något hotellrum att hänga på, så vi kan lika gärna vara på flygplatsen antar jag. Intalar jag mig själv för att inte börja negga för mycket, "sex timmar på flygplats, sex timmar på flygplats…" Jo, jag vet att man kan ta taxi til någonstans efter att ha lämnat bilen. Men vi är rätt så upplevelsemätta nu.

Hemma är vi på fredag eftermiddag svensk tid. Det ska bli schysst.

Santa Cruz

Idag rullade vi igenom landskap som jag & Nicklas har döpt till LionFur (ska uttalas med väldigt långt u, LionFuuur. Vi pratar mycket låtsasamerikanska här), områden med stora kullar av brun-gult gräs. Antar att det är sönderbränt, men det ser tjockt och fluffigt ut som lejonpäls. Vi fick en dos av amerikansk landsbygd igen och konstaterade att vi knappt har sett ett enda hyreshöghus, möjligtvis om skyskrapor kan räknas till det. Att det här är ett pickup-land, och att alla, verkligen alla lastbilar är snygga. Så snygga att man skulle vilja fotografera dem allihopa.

Jag kunde ju inte åka hem utan att köra Mustang alls. Så ett tag där var vi helt försäkringslösa, den gäller bara på en förare dvs. Nicklas. Men ute på landet i princip utan sällskap och korsningar prövade jag på. Galet att köra automat.

I t-shirt och sandaler kom vi lite felaktigt klädda till ett kyligt Santa Cruz, men jag var inställd på att komma tillbaka till det grå. Här går alla med jacka, jag skulle tippa på att det kanske till och med är varmare i Sverige just nu? Nåja. Det var ett tag sedan, så jag sprang in på Starbucks och beställde en tall, black tea. Ah, jag kommer att sakna Starbucks. Det har något som svenska kaffehak inte riktigt har. Eller så är det bara för att jag inte kan få mitt eget te här. En till sak att vara glad över att komma hem till.

Santa Cruz, någon kanske känner igen på namnet att det är ett surfarställe (Skate/Snow/Surf-märket, anyone?). Ikväll ska jag dra med mig mannen ut på beachwalken tror jag och kolla in nöjesfältet vid pieren. Imorgon ska jag göra en sista stadshärjning, sluta där vi började med ett besök på Urban Outfitters. Känns helt ok att börja runda av resan.   

Yosemite

Vi får se sådana galna kontraster på denna resa. Storstad, hav, öken, snöklädda berg, ändlösa fält. Säga vad man vill om USA (tjocka och stillösa invånare! Smaklös mat! Tar inget ansvar för miljön! Yadayadayada) men det är ett enormt vackert land. Ok, vi fick skippa jätteträden i Sequoia och King’s Canyon, men å andra sidan fick vi en bilresa med Sierra Nevada som sällskap. Sommarvärme och utsikt över snöklädda bergstoppar, galet.

Idag åkte vi genom Tiogapasset som tursamt nog hade öppnat ovanligt tidigt i år, vissa år håller sig snön kvar ända in i juni och då måste man åka en lång omväg in i Yosemite. Men alltså inte i år, så vi slingrade oss upp på 9000 feet (3000 meter) för att kliva in i Yosemite National Park. Enorma berg med nästan lodräta väggar, vattenfall och floder. Jag vet inte rikigt vilka ord som jag har slösat minst med inom detta område, ni får nog nöja er med att föreställa er själva… Enormt maffigt iallafall. Tyvärr hade den dåliga natten satt sina spår så jag var inte på mitt piggaste humör, men efter att sovit lite under de mindre häpnadsväckande transportsträckorna och sedan fått äta en laxburgare (lät gott men smakade…ingenting) så var jag lite piggare resten av eftermiddagen.

Nu är vi ungefär trekvarts bilresa från Yosemite i en ort som heter Mariposa. Vi har passat på att bada i motellets pool och utebubbel, och är nog rätt möra. Imorgon åker vi tillbaka mot San Francisco, närmare bestämt kustorten Santa Cruz och tillbringar våra sista två nätter där.

Smala sängar och spökstäder

Igår åkte vi från Lone Pine till ännu en håla, Lee Vining. En ort som ligger precis vid avfartsvägen in i Yosemite National Park, och med tanke på att det är Memorial Day Weekend var vi väldigt lättade över att få ett rum. Resans minsta säng, vi är vana vid att ganska ofta få två sängar a’ 140 cm bred stycket, nu var det en säng a’ 120 cm bred. Och ett täcke såklart.

Eftermiddagen ägnades åt att åka till Bodie, en bevarad spökstad som växte upp i slutet av 1800-talet kring en guldåder. 10 000 invånare, 65 saloons och mord och/eller bråk i princip dagligen. Staden övergavs på 1940-talet, och för en gångs skull har man lyckats med att hålla nere effektsökeriet och bara låtit spökstaden vara en spökstad rakt upp och ned. Mycket intressant med alla dessa gamla hus, mycket vackert dessutom. Pappa skulle ha trivts alldeles utomordentligt bland alla gamla hus, sågar och verkstäder. Tyvärr har vi fått in skräp i kamereraoptiken så alla bilder blir mer eller mindre fläckiga. Äsch. 

Smalaste sängen på resan, sämsta natten på resan. Det är, om man frågar mig, inte alls mysigt med allt för smala sängar. We are not cuddly sleepers, för att göra en egen tolkning av ett kärt Vänner-avsnitt.

Att bo på motell

Jag hade aldrig innan resan kunnat föreställa mig hur skönt det kan vara att ha helt kravlösa kvällar på ett motellrum mitt ute i ingenstans. Att det inte känns trist utan bara skönt att komma fram till de där kvadratmeterna som ska vara ens hem för eftermiddagen och natten. Vi har ju med oss datorn så kvälarna går ofta åt till att blogga, ladda upp bilder, kolla mejl och sånt och reka inför morgondagen.

Vi börjar känna oss som ganska luttrade motellgäster nu. De allra flesta som vi har sovit på har varit helt ok, konstigt är bara att man aldrig kan veta av priset vad man får. Det är verkligen efterfrågan som styr, och det finns ingen standardisering på vad som ska ingå. Förut kaffekokare och ishink förstås. Och Kleenex. Det har funnits på alla motell hittills.  

Death Valley

Man kan göra djupa teologiska utläggningar om hur passade det är att åka in i Death Valley efter ett besök i syndens stad, men jag nöjer mig med att konstatera att det var hett som, tja, klichébilden av helvetet. Så pass hett att jag inte riktigt längre fungerade utan bara satt kvar i bilen när Nicklas ville stanna för att fotografera. Men är det över 40 grader i skuggan kan det kanske vara befogat.

I övrigt – återigen schyssta vyer och vidder, även om man till slut känner sig nästan fåning som står där och trycker av med sin kompakta Fujikamera. När man vet att allt mest kommer att se ut som disigt, utfrätt och långt borta. Samtidgt, fastnar något är det ju roligt, så man fortsätter knäppa. Lite av resultaten kan man se på Nicklas bilddagbok.  

Nu är det dags att sova här i Lone Pine, en liten håla mitt ute i ingenstans som lever på genompassande turister som oss. Ganska charmig liten håla som trots sin enda huvudgata stoltserar med fyrfilig väg.  

Vi har insett att man inte kan åka tvärsöver bergskedjan för att komma till Sequioa National Park som vi trodde, vilket gör att vi kanske åker direkt uppåt och kikar på vad som finns att kika på längs med denna sida istället. Vi har bl.a Mount Whitney precis bakom knuten, så oss ska det väl inte gå nöd på, vy-mässigt.

Glöm inte att gratta din mamma!

Las Vegas

Las Vegas var som Las Vegas bör, antar jag. Vi bodde på ett gammalt kasino utanför strippen som var befolkat av pensionärer och asiater. Roligast var det med kombinationen gamla asiatiska tanter med cigarett i munnen som såg grymma ut, om ni sett Kung Fu Hustle och kommer ihåg damen med papiljotter så vet ni ungefär.

Strippen var så klart galen. Om "vårat" kasino var lite oldschool, sunkigt och slitet på ett rätt schysst sätt, så var strippens kasinon som att kliva in i en helt bisarr dataspelsvärld där allt blippade och flimrade. Det var som att man var inne i ett dataspel fast som en side-kick, som om man hade hittat en skruvad hemlig bana.

Jag trivdes inte så jättebra. Det var roligt att se, men det var lite för mycket för mig och jag kände mig mest rastlös. En runda upp och ned där vi tittade på lite spektakel räckte för mig. Vad ska man göra om man inte gillar att spela? Jag utnyttjade mina gratiskuponger (fri glass, fri cocktail – de kollade konstigt på mig när jag bad om en alkoholfri – och fri kortlek) och sedan passade jag på att träna för första gången på semestern. Nä, Las Vegas var ingen sorg att lämna.

Mamma-drömmar

I natt drömde jag att mamma bloggade, och eftersom man får vara hur dryg som helst i sina egna drömmar drömde jag att ja, jag måste ju ha fått min talang att skriva någonstans ifrån…

Bland annat skrev hon om gisslet med att norra Sverige avbefolkas. Jag undrar om jag mentalt hade siktet på min familj och sommarsemester i Storsele. Men det skulle vara ganska roligt om hon verkligen bloggade! Alldeles för få av mina familjemedlemmar gör det, jag får bära hela bloggansvaret själv.  

Grand Canyon

Vår larviga semester fortsätter, och med larvig menar jag overkligt bra och rolig. Fast jag måste säga att även om jag inte längtar hem i bemärkelsen att jag börjar bli semestertrött så ser jag fram emot att komma hem. Vilket känns skönt, det är jobbigt att känna att man inte hunnit semestra av sig. Familj, vänner, katter, hus, till slut saknar man.

Men, så till dagen som ju är och var vår 10-åriga bröllopsdag. Den inleddes med den bästa frukosten hittills, fortfarande inte grovt bröd såklart, men bagels, branflakes, frukt, te, jordnötssmör.. Och så scones, kanelbullar, våfflor och munkar, men det ingår inte än i våra frukostvanor.

Fast nu skrev jag fel. Dagen började tidigare, närmare bestämt vid 04.30 lokal tid, då vi gick upp och åkte för att frysa ihjäl medan vi såg soluppgången vid Grand Canyon. Där passade vi på att inviga våra nya ringar. Efter det var det frukost och sedan sova i några timmar.

Fast bara några timmar, för sedan var det dags att flyga helikopter. Över Grand Canyon. Jag sa ju att vår semester är larvig! Jag var lite rädd för att jag skulle freaka ur på grund av min höjdrädsla, men det var inga problem alls. Bara väldigt, väldigt häftigt. Vi flög i runt 20 minuter över själva Grand Canyon och det var ju lite larger than life. Både just att flyga helikopter och att göra det just över Grand Canyon. Grand Canyon är precis så häftigt som alla säger, och väldigt lättillgängligt. I och för sig, det är lågsäsong, kanske det som fortfarande gör sitt till.

Sedan lite sömn igen, jag drömde om onda katter som behövde dödas och annat skumt.

Ikväll var det sedan dags för bröllopsmiddag, jag och Nicklas är ju inte gourmander precis, vi gillar sällan det snofsiga, men dagen till ära hade jag redan i Sverige bokat bord på finaste restaurangen i Gran Canyon-området, ett hotell/restaurang som ligger precis vid kanten. Så där åt vi varsin trerättersmiddag, och det framstod igen att USA inte är något gourméland precis. Maten smakar helt enkelt inte så mycket, även om allt var helt ok. Jag åt gratinerad löksoppa, Red trout (jag vet inte riktigt vad det är för fisk) och en chokladtacos med choklad- och jordgubbsmousse. Nicklas åt en tallrik med oliver, lufttorkad skinka och pestomozzarella, biff med potatismos (!) och citroncheesecake. Den var riktigt god! Amerikanare är bäst på pommes frites och cheesecake, ungefär. Det var iallafall riktigt mysigt på restaurangen.

Imorgon blir det Hoover Dam och sedan Vegas, baby.

Superlativ

Idag brände vi iväg från San Diego för att ta oss ända till Grand Canyon, med stopp i Joshua Tree National Park. Ganska snart började landskapet forma om sig till öken, vilket skapade ett oerhört surrealistiskt intryck. Som månlandskap ungefär, men med motorväg igenom. Steniga berg blandat med vindkraftverk. Riktigt, riktigt häftigt. Dessutom lyste solen så fort vi kom inåt landet och bort från kusten, så plötsligt kändes det som att vi var på semester v. 1.02.  

Sedan blev det bara galnare och galnare intrycksmässigt. Svårt att förklara och svårt att fånga på bild, det var karga vidder och berg och verkligen roadtrip-vyer hela tiden. Vi satt mest och flinade.

Efter ungefär två timmar hade vi kommit till Joshua Tree, staden alltså. Eller, stad och stad, en gata med ruffliga byggnader på var sida om vägen. Som en westernby fast lite mindre 1800-tal. Vi åt mat på ett mexikanskt hak och allt kändes bisarrt amerikanskt, fast mer på ett schysst sätt.

Nu blir det stapling av superlativ, men själva parken sedan var något av det tuffaste vi har sett (och inte bara för U2-kopplingen). Bergsformationer som ser ut som om någon har staplat dem för hand, sten för sten, blandad med Joshua Trees och vildvuxna buskar. Och så denna värme. Vi var ute och gick i kanske 20 minuter och efter det var jag helt färdig. Tanken var att vi bara skulle stanna i kanske en timma, men det blev mer 2-3 just på grund av att det var så vackert.

Sedan var det bara att åka och åka, sammanlagt blev det restid på runt åtta timmar, från Joshua Tree och hit svängde vi kanske fem gånger, enorma raksträckor på flera mil, och så dessa vidder igen. Vi kunde köra flera mil på Route 66 utan att möta en enda bil (men däremot kilometerlånga transporttåg), med sol och farthållare och musik i bilen blev det mer än bra. Imorgon blir det Grand Canyon och bröllopsdag. Jag misstänker att det blir några superlativ då med.