Jobb-, jul- och sneakerskänslor

Oj vad jag tycker om att få nya inputs! BEDA-kursen känns verkligen schysst, det ska bli mycket spännande med min mentor och jag tror och hoppas att det kommer hjälpa mig att ännu mer ta vara på mina starka sidor och peta lite i de svaga. Tack chefen, tack jobbet, tack gud och mamma, jag hade aldrig klarat det utan er, det kom så oväntat det här, oj.

Jag har varit lite orolig ett tag, men idag var det premiär för, tada: julkänslor! Jag kom på mig själv ha julsånger spelandes i huvudet och plötsligt såg jag fram emot allt som hör till. Jag gillar ju julen och var lite rädd för att jag skulle stressa bort allt bra. Så bring it on, jul!

Jag köpte förresten ett par sneakers som skulle klara lite fuktigare dagar, snygga och till ett bra pris, om än skum storlek: 37 och en tredjedel. Och så fick jag ännu ett bevis för att mina fötter krympt, jag som haft 38 sedan jag var typ 13 men nu fått gå ned (ha-ha) i storlek med flera par skor. Kerstin funderade över om jag kanske haft ovanligt feta fötter som nu bantat ned sig, men jag är skeptisk.

Nåväl, det visade sig att de kanske ändå var lite för små. Och de går inte att byta, så Kerstin försökte pusha mig till att bli en Tradera-junkie som hon och hennes familj är. Men jag gjorde det lite enklare för mig och snörde skorna lite lösare, så nu kanske de ska funka ändå.

Jobb, dåra.

Åh hej vilka veckor. Första veckan efter semestern var ju som väntat fullspäckad bara av sig självt, toppad med seminarium, epikurs och så lite förkylning. Den här veckan – epikurs i Kalmar på tisdagen, BEDA-projekt på onsdag och torsdag, epikurs i Karlstad på fredag. Nästa vecka: projektkurs tis-tor, och så spånardag med kommunikationsavdelningen på fredag. Det är roligt med mycket när det dessutom är variation, kruxet är bara när jag ska hinna göra allt det där vanliga som också ska göras.

Jag kanske skulle satsa på att bli VD. För de jobbar inte alls så mycket som man kanske tror, konstaterades det idag på BEDA-kursen. Just nu jobbar ju jag mycket mer än man tror, så det kanske skulle gå jämnt upp.

Australienbilder

Här går det att kolla på en del bilder från Australienresan. De är krympta på något konstigt vis vilket gör dem väldigt gryniga och småtrista, och att Nicklas struntade i min vetorätt kring vilka bilder på mig som skulle läggas ut framstår också ganska tydligt. Men ändå.

Fredagstråk

Äh, sunkfredag. Jag har en tendens att fastna framför datorn fast jag oftast har storslagna (ehrm) ambitioner att typ se på film. Men ikväll – jag nyser och snyter mig och börjar känna hur näsan blir rödare och rödare. Anton & Mathias realesefest är helt klart i farozonen med den här förkylningsutvecklingen. Illa.

Jag har noll julkänsla i kroppen än så länge. På ett sätt ät jag rätt nöjd med det, för precis som Mathias tycker jag att man ska vänta med det mesta tills advent. Fast han är ännu mer hardcore och godkänner inte ens ljusslingor. Det gör jag. Vi har verkligen tangerat gränsen till vad man får göra genom att prov-ställa-upp våra adventsljus, men mer än så säger jag inte, för då blir det för lätt. Det får bli ett eget inlägg om dem när det är dags.

Men lite nervös är jag, för jag gillar ju att mysa jul. Jag kanske borde åka och julkurera mig på någon marknad eller så. Och kolla in Kerstin, hon gör marmelad och grejer. Jag är inte så lite imponerad! 

Som tur är har jag ett närstående familjekaos till adventsfest att se framemot nästa helg vilket borde kunna rulla igång julhormonerna. Det var ju ett tag sedan La Familia senast samlade sig på ett och samma ställe. Det är verkligen på tiden.

Beem me home!

Nu har jag klarat mig igenom en dag som kändes lite väl stressig för att jag skulle orka med när kroppen är småsjuk. Ma-hassa att göra på fömiddagen – ringa nya mentorn bl.a, läskigt läskigt men det gick bra – sedan jobblunch med en människa jag aldrig träffat, sedan hålla i episerverkurs. Nu gör halsen ont av prat och magen är konstig av alla sockerfria tabletter jag tryckt i mig för att klara av att prata, men dagen är ju över nu och jag klarade den.

Fast nu vill jag inte åka hem. Jag vill ju hem, men just nu vill jag inte påbörja resan hem, den känns bara lång och seg. Jag tycker verkligen att det är på tiden att teleporters kommer ut på den privata marknaden. Varför ska den där Scotty sitta på alla helt själv.

När jag försökte leta reda på närmsta teleporter via Google fick jag upp detta. Jag trodde att de skulle se lite mer…rymdiga ut.

Bra dag, fina saker

Imorse vaknade jag kl 07, vilket till och med är en halvtimma senare än vad jag vanligtvis går upp. Men då hade jag tvingat mig själv att vara uppe tills 22.30, och jag tror dessutom att den förkylning jag fått som present från hemlandet tröttar ut kroppen lite. Nicklas la sig nämligen lika sent han, men vaknade runt kl 05 ändå.

Idag var jag och Anton på ett seminarium om lärgemenskap inom rörelsen, och nä, jag kan inte formulera det bättre än så. Hur internet påverkar pedagogiken och hela kurstänket, typ. Inget ämne direkt intressant för mig, men det som var relevant var att höra om behov och önskemål kring webbens roll i det hela.

Egentligen hade jag inte tid att vara där, så här andra dagen på jobbet efter semestern. Men det som var bra var att när jag inte kunde sitta och svara på mejl eller i telefon fick hjärnan en chans att processa andra jobbfrågor än bara de mest akuta. Så plötsligt satt jag och antecknade om hur jag vill lägga upp mitt arbete på ett speciellt område för att förbättra det, och den insikten i sig gjorde seminariet värt att gå på.

Efter seminariet satte jag mig på ett internetcafé och jobbade lite, och efter det var det dags för Expedition: Kalender 2007. Det är en stor och viktigt process, det där med vad man ska ha för kalender under året som kommer. Något man kommer spendera så mycket tid med måse bli rätt, liksom. Utseende, önskvärda funktioner.

Jag letade och letade men tyckte att utbudet var ovanligt trist i år. Till slut var det en kalender som skrek mitt namn, och trots att den inte hade riktigt all funktionalitet som jag vill ha var jag tvungen att ta hem den. Den är ju så fin!

Efter det sprang jag på Margretheskålar till det vettiga priset tre betala för två, så nu står tre kalasfina rostfria skålar hemma och blänker. De röda var väldigt fina de med, men då jag inte tror att vi kommer bo kvar i vårt fina röda kök resten av livet kändes rostfria som en stilsäkrare investering.
 

Svensk finkultur i Australien

En bisarr sak hände medan vi var i Terrigal: en kväll slog vi på tv:n, zappade runt och där drog plötsligt Lena Endre förbi. Det visade sig att de visade den känt kalkonklassade Tre Solar, på australiens tv! Det var vi ju tvugna att utnyttja, så vi kollade på detta mirakel till film. Hur de kan ha fått ihop en sådan diger skådespelarlista, hur mycket de fick betala Mikael Persbrand för att han skulle ha den där hemska peruken och hur de trots detta fick ihop en sådan otroligt stiff och konstig film förstår jag verkligen inte. De kanske hade kul när de spelade in den, för den filmen är så pass kalkonig att det är underhållande att se den.