And it makes me want to scream when it’s halloween and the kids are laughing

Jag känner mig ofta obekväm när jag är runt okända barn. Andras barn, som inte är släkt eller nära vänners, har jag så oerhört svårt att knyta an till. Och det är ofta ömsesidigt, barn är inte direkt tokförjusta i mig heller. Jag vet inte alls hur man ska föra sig och jag är usel på att leka. Det kanske sitter ihop med att jag var ett ganska så stillsamt barn som inte hade problem med att vara själv. Jag läste, liksom. Men jag försöker med mina syskonbarn.

Iallafall. På väg hem idag hörde jag hur barn gick och knackade och sedan ropade "Bus eller godis!" Usch, tänkte jag, hoppas att de inte kommer till oss. Då tänker jag inte öppna! Så jag gick hem, gjorde snabbt mitt fika och gick en trappa ned. Det var en kombination av min aversion mot att man har importerat Halloween-traditionen och så den mot okända barn. I Sverige skramlar man ju godis till påsk! Då har jag faktiskt godis hemma, och öppnar, även om det är något motvilligt. Och så muttrar jag något om hur barn nu för tiden inte ens kan ge bort vettiga påskkort (Kerstin och hennes barn pysslar rejält – så här ska det ju se ut!) 

Kanske är det inte helt oförståeligt varför jag har tvekat så inför att skaffa egna barn. Jag menar, hur torr verkar inte jag. Om jag inte vore gift och hade en stor familj skulle jag kanske vara, eller åtminstone gå mot att bli en sån där konstig tant, med en massa katter och yvigt hår och för stora gumminstövlar. "Kolla, där bor konstiga tanten som bara klär sig i rött och svart!"

Följetongen gymmet

Igår när jag kom till gymmet började killen i disken prata lite med mig, så jag passade på att övnings-småprata. Fast jag är faktiskt ganska bra på det om jag bara engagerar mig lite. Och dessutom är det väldigt få personer som jag pratar träningsupplägg, proteinpulver, reps och annat viktigt med, så en potentiell träningschitchat-kompis skadar ju inte.

I vilket fall, väl inne i träningssalen (han tränar också) så säger han lite senare när han går förbi mig "Ursäkta att jag stånkande så mycket" på skämt, och refererade till att han just tagit i lite. "Eeh, hehe", sa jag, och kände mig avslöjad. Fast här har han ju knappast läst. Hoppas jag. 

Igår när jag kom var det jag, killen jag skrev om, tre damer och någon lite yngre kille som tränade. Och då spelades någon radiokanal med 70- och 80-tals musik. När det lite senare drällde in ett lite biffigare killgäng bytte man raskt musik till typ Iron Maiden. Jag undrar vad som krävs för att få bidra till musikutbudet. Att fråga känns i nuläget alldeles för läskigt, men snart kanske.
   

Antingen eller

Hitta (åtminstone) ett fel i den här meningen:
"Svenska kyrkan har många ansikten. Den är en folkkyrka, men den är också evangelisk. Den är episkopal men också demokratisk. Den är gammalkyrklig, men också låg- och högkyrklig. Den kan vara karismatisk, men också feministisk." (Här finns källan)

Jag har mitt hjärta i en karismatisk församling. Och är feminist. Äsch då, jag är ju en vandrande motsägelse verkar det som. Fast å andra sidan, jag är van. Jag är sällan helt rätt vart jag än befinner mig.

Plågsamma Pride-försök

Det finns låtar som aldrig borde göras som covers. Praktexempel på detta är U2:s Pride (In the name of love) och I still haven’t found what I’m looking for. Ah well, ALLA låtar som U2 gjort och som legat på topplistorna borde lämnas orörda. Man borde helt enkelt aldrig göra covers av U2. U2 funkar bara när det är U2.

Fast det där var ju inte riktigt sant. Inte ens U2 kan dra av Pride och alla de där andra stadium-rocklåtarna och få dem att låta spännade. Fast jag kommer ju knappast hålla för öronen om jag – när jag – får höra den live om sisådär två veckor.

Så här såg det ut sommaren -05. Det var galet. För trots att jag generellt vill att musik ska skramla mer så tycker jag ju att de är typ bäst. Jag kan knappt förstå det själv, för allt man hör på radio med U2 låter ju ofta rätt så…trist. Jag antar att det är helheten som gör storheten. För skivorna som helheter är ofta fantastiska.  

  

Parallellt universum

Den där stormen, är det någon som har märkt av den i Stockholms-området? Det står nämligen "Stockholms län Varning Klass 1, mycket hårda vindbyar." Men här lyser ju solen. Hur var det nu om man befann sig mitt i stormens öga? Eller befinner sig IOGT-NTO-huset konstant i något slags twilight zone? Det sista låter rimligare.   

Te & kärlek

En väldigt bra sak med mitt jobb är att den inte bara håller kaffedrickarna om ryggen, utan även försörjer oss tepimplare med livets nödvändigheter i drickväg. Idag blev det det en kopp med äpple- och kanelte, och tjena vilken tidsresa det satte igång. Jag hade nämligen en påse äpple- och kanelte hemma den sommaren då jag och Nicklas gifte oss. Så i en och samma kopp rymdes det en hel massa sommar och lycka.

Snart är det 14 år sedan vi blev tillsammans. Och lite efter det är det tio år sedan vi gifte oss. Ja, jag vet att vi var galet unga. Men det är ändå det bästa jag gjort. Det allra galnaste är att det blir ju bara bättre.