Du måste så lite

IMG_0919
En annan tid, ett annat liv.

Det här är så klokt skrivet av mina vänner på bloggen Baking Babies – för övrigt en blogg-guldgruva ur så många aspekter. Mia skriver om hur den första tiden med ett nyfött barn kan ses som en fjärde trimester, dvs som en regelrätt förlängning av graviditeten, och jag stämmer verkligen in. Jag unnar så väl alla som har en fantastisk tid som nyblivna föräldrar, men jag tror att det för nästan alla så är det åtminstone både-och, inte minst med första barnet.

Jag kan såklart bara utgå från mig själv, men. Den där känslan av noll koll. Hur gör man? Hur tar man hand om ett barn? Känslan av utsatthet, det överväldigande i att någon nu är helt beroende av mig, och att mitt eget hjärta numera är så hudlöst. Oron.

Allt kroppen ska ta sig igenom – avslag, amningen som kanske (ofta) strular. Frossa och mjölkstockning. Läckande bröst. Svettningarna! La mig huttrandes, vaknade sjöblöt. Huden på magen som kändes konstig vid beröring. Underlivet och olika stadier av ömhet och trasighet. Känslan av att inte alls känna igen sin kropp vare sig till utseende eller funktion.

Att hela tiden vara på helspänn över bebisens behov – sömnen, maten, alla försök att få bebisen att sova någonstans utom på mig. Tröttheten. Gråten. Stressen över att inte själv få sova.

Stressen över att inte veta hur livet skulle se ut framöver. Jag var så stressad över att jag inte kände mig så där avslappnad. Jag ville vara en sådan där mamma som tog vagnen och åkte till stan och fikade – jag tror att jag har åkt två gånger själv med barn och vagn till stan. Jag orkade inte, ville inte. Det kändes nästintill oöverstigligt.

Och så mitt i det hela: Starta en kyrka, det kunde jag, det ville jag, och det gjorde jag därför också. Konstigt det där. Så jag säger inte att man inte kan eller orkar något alls. Bara att man kan kanske inte alltid vill eller orkar det man tror att man borde vilja eller orka.

Jag försökte vara snäll mot mig själv, men visste inte riktigt hur eller i vilken utsträckning, när det kom till hur mitt liv skulle se ut, förutom att ta hand om bebisen och mig själv. Skulle man orka umgås med människor? Skulle man orka fixa sig, laga mat, prata? Skulle man orka uppskatta allt för att ”bebistiden går så fort”?

Jag förstod inte riktigt då att vara snäll mot mig själv skulle betytt ”Gör bara det du vill och orkar och strunta i allt annat”.

Den uppmaningen, med tillägget ”Det blir bättre” på raden under skulle jag önska att alla förstagångsföräldrar fick med sig hem som en stor broderad tavla som man kunde hänga hemma och påminnas om varje dag under den första tiden.

Och så ett litet ps: Nä, i den här texten finns det inte någon passus om hur jag samtidigt, trots allt, var världens lyckligaste. Det beror helt enkelt på att jag inte alls kände så, eftersom jag halkade in i en förlossningsdepression. Som tack och lov inte blev så långvarig, livet rätade upp sig bra till slut ändå. Det blev helt enkelt bättre.

En kostsam ekvation

Bild 2015-09-03 kl. 21.07

Jag tänker på det här med flyktingkatastrofen. Jag tänker på hur jag har det, hur mitt liv bara fungerar. Hur jag kan erbjuda mina barn en trygg tillvaro, mat, värme, rent vatten, en toalett.

Nä, jag kan inte ta in alla dessa människoliv som trasas sönder, som blir nummer, problem att hantera. Svarta sopsäckar på stranden.

Och jag fattar att jag är naiv, att det är lätt att oroas och beröras lite på avstånd. För mig existerar ju problemet bara om jag själv vill, jag kan ju stänga av och fortsätta störa mig på mina egna icke-problem. Jag fattar, även om jag knappt törs nudda vid tanken, att det inte är ett problem man bara fixar, inte ens vid ett EU-toppmöte. För jo, jag fattar mardrömmen med tiotusentals flyktingar i en och samma hamn, på en och samma tågstation. Visst är det bekvämare att ha dem där än här. Jag fattar väl att det mer än bara kostar på. Jag ser det ohanterliga, det olidliga. Ekvationerna som inte går ihop.

Jag hör ibland retoriken att hur ska vi kunna hjälpa alla? Vad hjälper det om alla får lika dåligt? Men där om någonstans har vi väl en trasig ekvation. Kan vi verkligen tänka att vi bara kan hjälpa om det betyder bibehållen status quo i övrigt, standardmässigt för oss?

Om mina vänner svalt skulle vi behöva dela på vad vi hade. Vi skulle alla få mindre, men ingen skulle behöva stå helt utan. Om mina vänner blev utan bostad skulle det bli trängre hemma hos oss, men alla skulle ha tak över huvudet.

Och jag tänker: Går det verkligen att villkora människoliv? Att bara det inte blir stökigt, bråkigt, bara det inte kostar mig mer än en hundralapp, bara det inte tummar på något av det som är mitt, så ska vi hjälpa. Har vi verkligen något att välja på?

Har jag, har vi verkligen förtjänat vår välfärd? Och även om det så vore, är den därför ställd över liv?

Jag vill inte på minsta sätt lämna det liv jag har idag bakom mig. Om jag fick önska precis som jag ville så vill jag gärna fortsätta bo kvar i mitt stora hus, köp den mat jag kan, ha fri tillgång till vatten och el. Kunna slöshoppa lite då och då. Får jag välja så vill jag att livet ska vara som vanligt. För mig och för mina barn. Så pass tryggt och så pass säkert att i-landsproblem faktiskt kan få existera. I själva verket önskar jag i-landsproblem åt alla jordens människor. Tänk om ett svajigt wifi kunde vara allt vi hade att uppröras över.

Men om vi kommer till ett sådant skede att det inte längre räcker. Om vi måste dela ännu mer – frivilligt, men kanske även ofrivilligt? – så vore väl ändå inte det orimligt? Är det verkligen så främmande att tänka att vi kanske måste täcka in andra, täcka upp för andra, och att det kanske kommer att kosta oss? Oavsett vad som orsakat. Är det så konstigt att säga att det kostar? Att människors liv är vårt gemensamma ansvar? Ekvationen måste ju gå ihop, och facit kan aldrig få vara min, vår bibehållna välfärd versus människoliv i spillror.

Jag hoppas så att detta går att lösa och läka på annat vis. Men om inte, hoppas jag att jag förstår att ekvationen alltid måste vara du + jag = vi, och att det ibland måste få kosta på.

När kulturtanten vaknar

Bild 2015-08-16 kl. 17.54
I’m looking at you, Cheap Monday!

Man kan säga vad man vill om att åldras, än så länge tycker jag att det mest har haft med sig fördelar. Låt mig komma med min senaste insikt: Att skrota obekväma kläder. Skrota, säger jag!

Jag förstår inte hur det kan ha tagit mig så lång tid att inse vilket onödigt självplågeri det är att gå omkring i kläder som inte är sköna. Varför jag ska dras med den initiala ångesten att först fundera över huruvida jeansen kommer att passa, till att sedan genomlida a: Kvalen när de inte passar eller b: De lite mindre kvalen om de passar, men ändå är obekväma?

Terminsuppstarter kommer för mig med längtan och försök av en livets uppstrukturering på olika plan. Denna termin ska garderoben få sig en genomgång och ut ska kläder som är osköna eller som bara hänger där och så där lite allmänt hånskrattar åt mig.

Och helt plötsligt känns det inte så långsökt att jag faktiskt i grund och botten har en utbildning som kulturvetare. Kulturtanten i mig börjar söka sig fram – kolla den här fantastiska bloggen! Och Cheap Monday-jeansen har åkt ut på Tradera.

Sommaren är lång

Lydia

Leningrad Cowboys ain’t got nothing on me.

Alltså. Sommaren 2015.

Första tredjedelen: Vaknade med kvitter i magen, skönt att slippa förskolelämningar och hämtningar, idylliska barn i fina åldrar, roliga familjen gjorde härliga utflykter och jag tror att vi hade ett sånt där skimmer runt oss vart vi än gick. Kram och puss och vad fina vi är som familj till och med när vi stod och pantade flaskor på Ica Maxi. Lyxtid med barnen etcetera.

Andra tredjedelen: Resa långa timmar i bil till borta-semestrar. 2,5-åringen serverades denna plusmeny: Slutas med dagnapp, slutas med lunchsömn, börja med allergimedicin. Sova med barnen, vakna med barnen, fixa mat åt barnen. Lite mindre skimmer, lite mer vardag men ändå fint.

Sista tredjedelen: När idéerna och orken tog slut och varje morgon var en ny lång dags färd mot…nattning, kantad av syskonbråk och föräldratrötthet. Dagar när Hornbach räknades som en fullgod familjeutflykt. I takt med att det kreativa görandet mattades av åkte vår vän (”vän”) sockret fram. Isglass – 30 min lugn.

Och så pricken över: Potträning. Ett pedagogikens och föräldraskapets lågvattenmärke när jag blev sur över fullstora bajskorvarna i byxan. Överlag kan man nog säga att all pedagogik och sensibilitet försvann under denna tredjedel, och byttes ut mot mutor, skärmtid och snacks av diverse slag.

Jag är en vän av tid med sina barn. Jodå. Det finns säkert någon som tycker att jag inte borde gnälla. Men jag tänker så här, att det borde finnas en matematisk formel som slår ut föräldragnället på hur mycket tid man är med sina barn. Det är kanske lätt att carpa dagen och vara ett pedagogiskt geni om man ser sina barn två timmar om dagen, men dygnet runt i tio veckor kanske – rent matematiskt – rättfärdigar någon slags inre suck.

Kanske dock inte ett utbrott över bajskorvar mitt i en potträning, det tar jag på något som kanske kan liknas vid ett känslornas sms-lån, dyrt och ovärt och något som bör undvikas på alla sätt.

Men så kan man ju sluta som jag började, i det där skimret. Som när morbror skjutsar barnen uppe i Lappland. Det trumfar trots allt bajsbyxorna och alla andra diverse lågvattenmärken:

Flakmoppeskjuts

Fotograf: Matilda Flores

Älskade små ungar, imorgon är en helt ny dag att bli sur på!

Du och jag – 24/5 1997

IMG_9081

Jag tänker på det där med kärlek, och hur man säger att man inte ska ta sin partner för given.

Och så tänker jag samtidigt: Jag är ju given dig, och du är ju given mig. Du är min gåva och förhoppningsvis är jag din. Där i Botkyrka kyrka för 18 år sedan blev du mitt ankare som håller mig på jorden när jag drar iväg.

Det har inte gått en dag på dessa 18 år då jag inte har älskat dig – det är faktiskt alldeles sant. Det har funnits dagar då jag har varit arg på dig, då jag inte varit sprudlande kär i dig – men jag har alltid älskat dig.

Att jag vet om dina svagheter gör ingen skillnad – du vet ju om mina, och att du inte är en sådan som håller sådant emot mig gör att jag älskar dig mer. Jag fattar väl att du blir irriterad när jag fräser, när jag prokrastinerar, att du i mycket fått bli familjens görare. Jag vet att du ibland saknar mitt långa hår och misstänker att du skulle önska att jag vore lite mer äventyrlig. Att det inte skulle skada om jag vore lite mer social och lite mindre cynisk och pessimistisk.

Men det är ju det som är något av det stora med dig. Att du älskar mig för mig, och inte för den jag inte är, inte ens för den jag kanske borde vara. Och just för allt detta, så vill jag att du ska veta att du kan ta min kärlek för given. Alla dessa 6570 dagar som gifta har jag älskat dig och jag har inga planer på att sluta.

IMG_9079

Jag bestämmer:ish

Bild 2015-04-30 kl. 22.59
Jag lever. Men är mer aktiv på instagram.

Det där med att vara vuxen och få bestämma själv.

Jag håller hårt vid det. Man kan säga att jag håller fanan högt för alla barn där ute som suktandes får höra att ”när du blir vuxen får du bestämma själv, då kan du..” Äta glass till middag vara uppe till hur sent som helst gå ut utan jacka lyssna på musik hur högt du vill lägga 300 kronor på godis.

Jag håller fast vid det. Att jag får alltså, det betyder inte att jag gör.

Det inbegriper även rätten att säga nej till saker. Att inte äta blodpudding. Att inte åka slalom eller skridskor eller bada i havet. Och således gick det gick upp för mig vid tidig vuxen ålder att äntligen! Äntligen kan jag skippa valborgsmässofirande. Denna misär av hutter och tråkiga tal på publika platser. Inget sådant för mig.

Men så kommer Nicklas dragandes med detta: Att man måste göra vissa saker för att ens barn nog skulle tycka att det var roligt?

Men vänta nu. Nog. Nog duger inte för mig. Poängen med att vara förälder till små barn är ju att man har möjlighet att styra in dem på vad de ska gilla. Eller ja, kanske inte huvudpoängen, men en av dem.

Kanske, kanske om de bad om det. Om ”alla andra firar ju..”. Kanske. Men att lära dem att något som deras moder avskyr är roligt? Nänä. Det hela visade sig dock bli en ickefråga för oss eftersom alla brasor tändes först efter barnens läggtid. Synd.

Och som att det inte vore nog: Idag nämndes även det där med mobilt semesterfirande igen. Husbil, hyra kanske? Och visst, har man tillbringat sina barndoms somrar i en tolv meters husbuss (-> jag <-) så vet man charmen för just barn med det. Men nu skulle ju jag istället vara föräldern, och inte direkt husera i ett tolvmetersboende ( i och för sig inte heller tillsammans med sju andra personer). Jag vet ju att någon måste tömma den där portapottin. Hur man kliver på varandra och hur kallt det blir när det regnar.

Var ska detta sluta? Vad ska finnas kvar av det där med att få bestämma själv som vuxen? Att äta upp all stekt tofu på en gång istället för att spara till imorgon lever inte riktigt upp till svindlande självbestämmande nivåer. Men får väl duga för nu.

2015 börjar nu

Äh jag vet att den här bloggen oftast blir mitt melankoliska utlopp. Men om inte här, var? Sådant som är mindre enkelt att sätta pratade ord på hamnar här, men det betyder inte att det är alla orden jag har. I så fall skulle jag gått in i något slags mute-läge på sistone så sällan som jag skriver, och det har inte hänt senast jag kollade.

Men jag tänker att nu, nu har livet startats om. Om jag ändå ska fortsätta med de där stora orden. Nu har jag skrivit min sista tenta på ett tag, nu tar jag studieuppehåll på obestämd tid, och käftsmäll-veckorna som inlett 2015 är över.

2014 var ett bra och utmanade år, men till slut kände jag mig som ett upptvinnat gummiband över allt jag både gjorde och inte hann med. Jag har saknat att kunna mata de där enkla sidorna och känslorna i livet, jag hoppas att det blir mer av det nu.

Den här veckan när jag behövt plugga tenta och Nicklas opassande nog haft en borta-vecka så har världens bästa föräldrar på båda våra sidor haft barnen rätt mycket. Och all heder åt dem, mor- och farföräldrarna, men det kan vara på sin plats att ge en eloge åt ungarna; storasyster och lillebror. Barnen som får stå ut med sin ibland rätt lynniga mamma. Världens finaste ungar, så klart. Och att det är lite lättare att skriva så med dem på avstånd, medan de sover, tar faktiskt inte bort själva faktumet.

I förrgår natt sov jag själv, medan Nicklas sov med båda barnen. Jag vaknade på morgonen av barn som springer in till mig medan storasyster mässar en (egenkomponerad) ramsa:

Två söta barn som vill sova hos sin mamma,
inte hos sin pappa,
kryper upp i sängen,
gosar under täcket.

Sedan efter det blev det lite mer kryptiskt med luvtröjor och gardiner, men jag tror att det där var min bästa väckning någonsin.

Och om jag ska fortsätta att slösa på kärleken, det är en sådan dag: Vi var bjudna på kalas idag, och på hemvägen var Rut frustrerad över det där att hon inte fått paket. Hon kände sig inte nöjd med sina egna födelsedagspresenter och julklappar, hon ville ha ett hus. Ett hus man kunde gå in i. Ett hus man kunde ställa på gräset. Ett mat-hus, oklart vad just det betydde. Eller åtminstone en överraskning.

Och jag var inte på humör utan sa mest att nej, man får inte alltid något bara för att man vill. Medan Nicklas när vi kommer hem säger till barnen att han ska fixa något, slår in två burkar med playdoh-lera, släcker i köket och tänder levande ljus, skriver barnens namn på paketen och ger barnen, som andäktigt öppnar och tjuter av glädje över den där leran. Jag är bortom tacksam över mitt liv och min familj.

familjen