Fem månader före en förlossning

Så hur är det då att vara gravid igen?

- Kroppen mår helt ok, nu när jag har lämnat det där stadiet av obeskrivlig trötthet och illamående.

- Jag hade tänkt att fortsätta äta enligt LCHF eftersom jag mådde så bra av det, men så klart tappade jag aptiten för allt sådant. Jag har därför levt på kolhydrater sedan jul ungefär. Jag äter spaghetti med köttfärssås minst en gång om dagen och jag skojar inte. Minst en gång om dagen.

- Hejdå garderoben! I vecka 7 såg det ut som att jag var i fjärde månaden. Nu, i vecka 19, ser jag ut som om jag vore i sjunde månaden eller så. Hej igen alla kilon jag gått ner och så några nya på kuppen, säkert.

- Jag orkar sannerligen inte tygla förfallet. Kanske, förmodligen, skulle jag kunna bespara mig några extra kilon om jag inte gav efter för det där sötsuget, men screw it. Jag orkar inte. So sue me, mitt framtida jag om sisådär nio månader när jag vill gå ner i vikt igen.

- Jag försöker mentalt ställa in mig på att det blir extreme combat mode efter att bebisen har ankommit. Just detta med att ha två barn, alltså. Jag ville inte ha ett till barn för att jag var så sugen på en bebis igen, utan lite av samma krassa skäl som med ettan – vi ville ha barn, och nu ville vi ha syskon. Glad och tacksam, ja, men även lite skraj över vad som komma skall vad gäller utmaning. Jag är fortfarande ingen lejonhona till mamma om man säger så. Men, jag är en vän av att förvänta sig det värsta, då brukar verkligheten sedan oftast bli bättre.

- Jag hoppas så att jag slipper gå igenom en förlossningsdepression den här gången. Få lite revansch på de där första bebismånaderna. Få känna lite bebislycka. Men jag kommer i vilket fall ha tentaklerna ute och kunna reagera snabbare den här gången om det händer igen.

Överlag mår jag ganska bra och jag gillar min nya mage. Känner mig rätt mycket segare än önskat, men det där äppelkäcka har ju å andra sidan aldrig riktigt varit min melodi.

Prisoners in paradise

Här kommer en statusuppdatering från vårt sovrum. Det är nämligen här jag (eller Nicklas) är största delarna av kvällarna nu för tiden. Som jag skrev tidigare vill Rut inte sova i sin egen säng. Jag har förlikat mig med det, på tillfällig basis.

Så började hon vakna tidigare, säg kl 21 istället för vid kl 24. Och så blev det kl 20, för att vid den senaste tiden, då tandsprickningen from hell varit, ta det ännu en snäpp längre: Sova en kvart eller så i egen säng, sedan otröstlig tills hon får landa i vår säng.

Och så nu. Låt oss ta det en nivå till (visst går det!): Vägra sova själv i vår säng. Lägg det till att vakna vid 19, 20. You do the math. Fånga i vårt eget sovrum.

Jag är helt för rutiner, att barn formas ganska mycket efter de praktiska förutsättningar man ger dem. Men här står jag slätt, det känns inte som så mycket att göra förutom att vänta ut. Uppenbarligen behöver hon tanka extra trygghet, extra närhet. Att neka henne ett behov vill och tänker jag verkligen inte.

Men att gå från att veta att man har lediga kvällar från kl 18.30 till att veta att man nog inte får någon ledig tid alls, känns så där. Dessutom försvinner alla möjligheter för mig och Nicklas att kunna umgås och prata på Rut-fri tid.

Mitt mantra just nu: Faser, faser, allt är faser.

Liten bror blir 25

För tjugofem år sedan föddes mitt yngsta syskon, min yngsta lilla bror. Vi hade just flyttat in i vår nybyggda villa och gossen firades med köpepizza – ett nog så stort och ovanligt inslag i vår familj.

Att jag då var tio år betydde att lilla bror verkligen fick vara lillebror, som i att bli gosad med, uppvaktad och barnvaktad. Tidigare syskon hade jag liksom själv varit lite för liten för att se på det viset. Men nu registrerade jag hur hans hår blev lockigt i nacken när han sovit och svettats, jag var med när han tog sina första steg i en hemsydd jeans-onepice, och fick hålla i famnen och ge morgon- eller kvällsvälling. Stora, bruna ögon, långa ögonfransar.Han var söt som socker.

Åtminstone tills han blev tio, men vad som hänt utseendemässigt med oss syskon när vi blivit tio… Vi kan väl säga att det är en väg vi alla smärtsamt behövt vandra.

Sex syskon, och alla är unika. Lilla bror fick smalgenerna, torrgråten som barn, kanske största tävlingsskallen och ett synnerligt behov av att kommunicera. Vad, vad, vad, varför, varför, varför? Kanske den av oss som haft lättast att koppla an till alla av oss syskon, när vi andra har haft lättast att koppla med några var. Och han är väldigt, väldigt stilig.

Fotograf: Hannah Svantesson

Ludde har så mycket känslor i kroppen, mest kärlek, och är rätt så genomskinlig. Vilket gör att man aldrig vill göra honom ledsen, men inte heller gärna vill ha honom sur och vrång. För vad han känner märks. Varje gång vi ses får jag en kram. Varje gång han ser Rut ger han henne full uppmärksamhet. Han är en sådan förebild i att inte slänga sig med en massa machoskräp, utan är trygg i att vara sig själv. Han är passionerad, vare sig det gäller datorer, familj, företagande, kläder, sliders, vänner eller flickvän.

Tjugofem år. Fortfarande lika fin, troligtvis finare. Stort grattis lilla bror!

Leka RUT med Rut

Jag är inte så mycket av en lekmamma, än åtminstone. Jag skulle gilla som bäst om Rut kunde vara nöjda med att mest bara hänga, vara i samma rum som mig, men hon har inte riktigt förstått charmen med det ännu. Eller om vi kunde se filmer ihop, eller om hon gillade högläsning ur kapitelböcker. Jag är nog mer en lekmamma för en femåring.

Just nu vill hon ha mycket uppmärksamhet, det värsta hon vet är när jag sitter vid datorn. Vilket betyder att vi måste göra saker, eller jag måste åtminstone skapa en illusion av att vi gör saker tillsammans. Om vi äter samtidigt är det ok att jag sitter vid datorn. Om vi är i teverummet och Rut kan rumla mellan soffan och fåtöljen är det ok om jag tittar på teve. Om vi är i köket är det mesta ok så länge jag inte sitter vid datorn.

Vilket gör att det är ganska tacksamt att städa. Jag har som princip att städa så lite som möjligt på min ”lediga” tid, då Rut sover, och om vi ändå ska snurra runt tillsammans, Rut och jag, kan man plocka ur diskmaskinen, eller torka av bänkarna, tvätta, eller som idag, rensa och städa ur kylskåpet. Då är hon nöjd. Jag ska inte påstå att jag så särskilt gillar att städa, men det blir något gjort, ett mindre ofräscht hus är ett lite mysigare hus och både jag och Rut håller oss på bra humör.

(Bilden ovan är ett bevis på att vi faktiskt också är ute ibland.)

Garderob i koma

Idag har varit en bra dag trevlighetsmässigt – Liejsa och Vincent kom och hängde med mig och Rut under eftermiddagen. Men jag har varit desto mindre trevlig klädesmässigt. Alltså nu, nu måste jag komplettera garderoben lite, jag har alldeles för lite grejer med schvung i.

Men jag har åtminstone ett nytt snyggt halsband. Bra schvung i det.

Kasslerkinden

Igår tänkte jag att det där med att lilla barnet vill sova i vår säng varje natt, hur vet man när det har blivit en vana mer än ett behov? Så när hon sedvanligt vaknade tog jag inte upp henne, utan satte mig vid hennes säng och började sjunga gonattvisan, klappa och lugna ned. Skrik och gråt, gråt och skrik. Och jag sjöng på. Efter ett tag lugnar hon ned sig. Ligger med nappen i munnen och låter mig klappa henne, medan jag fortfarande sjunger.

Men jag får inte gå, och hon flyttar sig närmare och närmare spjälorna i spjälsängen, till slut trycks kinden emot så att den blir som en liten spjälsäng-kassler. Ena handen hänger ut så jag kan hålla i den. Ganska lugn. Men hon vill inte somna.

Efter ungefär en timma med konstant sjungande är dottern fortfarande vaken men jag hes, så jag ger jag upp och tar in henne till vår säng där hon rullar in sig som en liten boll i min famn.

Vi kan väl säga så här: Mission accomplished, det framgick ganska tydligt att det fortfarande var ganska mycket närhet som stod på agendan. Kan vi väl säga åtminstone.

Femtonmånaders-dottern

Femtonmånaders-dottern. Det var ju igår, men whatever.

.

Jag skulle vilja säga något om hur mycket roligare det är att ha en femtonmånaders än en enmånaders. Kanske ungefär femton gånger roligare. Söta kinder och lära sig rulla från en sida till en annan i all ära, men vad har det att sätta emot en liten tjej som går och springer, som backar in i famnen för att sätta sig, en liten person som tar fram lilla pekfingret och pekar och som vet när man ska knacka på i Anna-Clara Tidholms ”Knacka på”. En liten person som smälter hjärtan med ”Måm-ma!” och ”Pa-pa”.

Jag tycker om att vi kan kommunicera, att hon nickar och svarar ja när jag frågar om hon vill ha en smörgås. Never mind att hon kanske alltid tackar ja till smörgås. Vem skulle inte, liksom.

Men en av de största förändringarna står jag själv för. Jag har alltid varit en sådan som velat att mina barn ska sova i sina egna sängar, och därför har Rut sovit – och sovit bra – i egen säng sedan hon var några veckor gammal. Sovit hela natten sedan hon var runt sex, sju månader.

Men så var det något som hände så där vid 13, 14 månader. Tänder, utvecklingssprång, allt nytt man lär sig, vad vet jag. Plötsligt vaknade hon varje natt, och inga gamla tricks funderade längre. Det enda som fungerade: Att ta barnet till vår säng och låta henne sova där.

Det tog emot lite. Men långsamt insåg jag att det som tog emot först och främst var min princip. För här låg ju en alldeles lagom stor liten tjej och sov gott mellan mamma och pappa. Växlandes mellan att rulla in i min och Nicklas famn, eller att ligga själv i mitten. Inte särskilt störande för min sömn. Till slut kom jag på mig själv att vänta på signalen för att få plocka upp det där lilla barnet och känna hennes fötter trampa mot mina ben som en liten anka.

Femton månader. Världens bästa ålder, än så länge.

Vissa dagar

Jag har gått och sugit på ett inlägg om femtonmånaders-dottern, hon blir ju en sådan om några dagar. Vi har haft guldveckor där allt bara varit mer eller mindre idyll, glada mornar, pussar och prat, och jag tänkte att här, här kommer ett inlägg som kommer få barnets mormor att grina.

Och så kom den här veckan. När allt mest är så här:

Allt och precis allt är utrivet, i oordning och dessutom skitigt.

Inget kan ligga där det ursprungligen är tänkt att snygg-ligga för då kommer Rut åt det. Så därför får allt staplas på tänkbara icke-Rutnåbara ställen och förfula hemmet.

Och så en tänder-på-väg-gnällig dotter som blir väldigt arg om hon inte får som hon vill och som inte alls vill leka på egen hand. Och jag vill inte heller leka.

Men man kan röja undan, och dottern kan säga mamma och få lite majskorn att knapra på, och så kan vi klappas på kinden och titta på Project Runway eller någon annan reality show. Så blir allt genast lite bättre. Och oroa dig inte mormor, du kommer säkert grina lite till det kommande inlägget ändå.

Utmaningen som kom av sig

Det här med att läsa böcker nu för tiden. As if. Min fina utmaning om en bok i månaden höll i två månader. Jag vill, för all del, men hittar inte riktigt ork eller koncentration.

Men däremot har jag lagt till mig vanan ljudbok i örat när jag ska sova. Örat som i singularis, så att det andra kan höra om Rut vaknar. Sedan ställer jag telefontimern på en kvart eller så och somnar behagligt.

Fast en kvart i taget hinner man inte långt på. Några månader per bok eller så, särskilt när jag nu gett mig på Towers of Midnight, den senaste i Wheel of Time-serien, dessa 700 sidor av lightfantasy. Jag får se fram emot upplösningen till jul eller så.

Hej då Arken

Alltså. Två sängar har vi haft i vårt gifta liv. Först var det den gamla kökssoffan som gjordes till säng – jag var så himla FÖRE med det där shabby chick – och sedan byggde vi Arken. Och där har vi legat (pun intended) de senaste åren.

Men Arken. Den är hög. I barnmått ungefär bungyjump-hög, självmordshög. Så när vi vaknade kl 02 i förrgår av att dottern i en vakenattack klättrade över mig, ut i intet och ned på golvet, tänkte vi att det var dags för en ny säng. Ny säng it is.

Vilket ger oss Arken. Någon som vill ha Arken? Den är som bekant jättehög – utmärkt att bara vända sig ur som höggravid – och det får plats cirka åtta spädbarn eller åttio kattungar i de stora förvaringslådorna.