Pic or it didn’t happen

Jag klippte av håret idag. Nästan allt. Jag är sjukt nöjd. Hanna på Surebabyyes levererade, kan man lätt säga.

Ettårsparty

Jag har flera ettåringar i min direkta närhet. Dottern tillhör sorten som är uppe och går för fullt, men den andra är av lite annan karaktär. För i helgen firar ju Tjugofyrakyrkan ett år i det publika ljuset. Ett fantastiskt år, vi har blivit fler, bytt lokal, haft fler gudstjänster, men nu smäller vi på med år två.

Och det är väl klart att man ska ha kalas när man fyller ett. Vi firar med att byta lokal samma byggnad men ut ur den lilla grotta vi haft, vi firar med nyinköpta stolar och miljarders meter nysydda backdrops, vi firar med besök av Lindforest och vi firar med att berätta vilka vi är och varför vi vill detta.

Dagen till ära kommer jag har gått igenom metaformen från långt hår till kort. Nu får det vara nog med post-gravid-rufset, kort it is och det ska ske imorgon. På det hela mycket värt att komma till, och du är så klart väldigt välkommen!

Det där med ögonen

Ögonen var inne på slutbesiktning i slutet av förra veckan. Domen löd att jag nu ser bättre än vad jag gjorde med linser, och att det troligtvis kommer att förbättras ytterligare. Hooray! Jag hade mina tvivel med tanke på att jag såg suddigt så länge efter andra operationen, men nu, äntligen.

En lite konstig sak är att jag fått olika tider för läkning varje gång, av olika optiker. Från några veckor till 6-9 månader. Jag ser ingen anledning till att sockra det, jag hade mått bättre av att höra 6-9 månader från början. Men då vill kanske ingen operera sig. Förutom det är jag väldigt nöjd med Memira och skulle lätt rekommendera operation till alla som funderar.

Stillade begär

Cravings är till för att stillas. Eller för att motstås, välj själv. Mina tidigare cravings över oljor och ögonskuggor rimmade lite illa med mina cravings över pengar, men jag lyckades komma runt det där. Mandelolja från Apoteket, runt 40 kronor (dyrare på nätet ser jag nu), mycket prisvärt. Turkos ögonskugga från H&M, 19,50 kr. Nästan lite för mycket färgpigment för att det skulle funka att få ut snyggt, men hellre det än för lite.

Att stilla cravings efter pengar kan vara lite svårare, att jobba och att vara föräldraledig ger onekligen väldigt olika ekonomiska förutsättningar, men jag insåg att det åtminstone på pappret löst sig bara genom att Rut fyllt ett år. Då måste man nämligen ha full sysselsättning/ta ut full ersättning för att inte sänka sin SGI (be mig inte förklara), vilket gör att jag måste ta ut fler föräldrapenningdagar i veckan nu för tiden. Ka-tjing, om än ofrivilligt.

Aspirin-masken

Dagens icke-kemikaliska vet jag inte riktigt om den räknas som icke, men med tanke på att jag har läst om det på diverse no poo-ställen tror jag det räknas. Det handlar nämligen om den i bloggvärlden ganska kända Aspirin-ansiktsmasken.

Som denna mask haussats! Askungehy i huvudvärkspiller-format. Nu körde jag inte med Aspirin, utan Bamyl, men själva grejen är att det ska vara acetylsalicylsyra, så Alvedon går bort.

Man tar några tabletter, jag tog fyra, några droppar vatten så de luckras upp. Sedan blandade jag i lite gräddfil och kletade på ansiktet, och så fick det stelna under sisådär 30-40 minuter. Jag skrubbade och gnuggade sedan bort mumiemasken med varm, blöt trasa.

Och visst blev jag len! Kanske lite torr dock, så jag tog ordentligt med mandelolja (finns på Apoteket för 40 kronor) och gnodde in. Babyhud, I kid you not. Väl värd att pröva, kommer att upprepas.

Dagens

Mindre-kemikaliska: Vatten och citronsaft i en bunke, köra i micro i några minuter, sedan kunna torka rent lätt som en plätt: Ptja, gick väl bra, kanske inget mirakel direkt. Såpa i kall ugn, värma upp till 100 grader, svalna, torka ur: Mje, inte så där bra som ryktet säger. Och nä, inte första gången jag testar.

Kalas: Två! Viking fyllde ett och svärfar fyllde något mer.

Ögonskugga: Make up Store, Cotton Candy.

Cravings: Ögonskuggor, oljor. Pengar.

OCM

Idag var jag en av alla dessa som frågat efter laxermedlet ricinolja på Apoteket. Jo, det fnissades lite åt mig, i kassan frågade man om jag skulle ha det till håret. Men det skulle jag ju inte, utan till ansiktet.

En av grejerna jag är sugen på under 2012, eller åtminstone just nu, jag ska inte lova för mycket, är att köra med lite mindre kemikalier. Min hy har mått sisådär på sistone, torr och knottrig, vilket känns som ett bra utgångsläge för att gå lite back to basic, i detta fall OCM, oil cleansing method (det finns en hel del info på svenska med). Att rengöra ansiktet med oljeblandningar alltså, i  mitt fall börjar jag med oliv- och ricinolja.

Jag är all for att testa! Om jag kan hålla nere kemikalierna och samtidigt få en lite gladare hy, liksom. What’s there not to like.

Jag har väl ingen problemhy direkt, men den har mått bättre.

 

Vardag.

Det har varit…en del, kan man säga, på sistone. Senaste veckan. Men snipp snapp så känns livet lite vanligare igen, vi mår bra och så allt med det. Andas in, andas ut.

Det där med nyårslöften. Äsch, löften funkar inte för mig, jag motiveras inte ett dugg av löften. Mål, att sträva någonstans däremot, det funkar om än inte klockrent så åtminstone bättre. Jag blir nämligen lätt obstinat mot måsten, även om det är jag själv som sätter upp dem.

Förra året hade jag inte många planer på mål och sådant, planen var mest att överleva första bebisåret. Eller jo, jag hade en jobbig deal med gravidövervikten och att försöka få bukt med den som närde diverse osunda tankar i mitt huvud, men idag ligger jag på en hyfsad nivå för att vara en sådan som alltid brottats med att alltid känna sig mer eller mindre fel i kropp och storlek.

Så försöker jag nu tänka kring detta med hur jag önskar att 2012 ska utveckla sig. Och märker att jag fortfarande har svårt för att tänka stort om livet. Det är som om jag lever väldigt mycket i ett enda stort nu, Nästa dag, nästa vecka, på sin höjd. Att leva i nuet ska ju vara fint, men allt utanför då? Ge mig lite långdistanslopp, inte bara kvarterspromenader! Men jag försöker acceptera att småbarnsåren är ett sorts liv som är svårt att jämföra med så mycket annat, som stjälper det mesta upp och ned.

Nu för tiden äter jag kött efter tretton år som semivego. Det handlar först och främst om en sak: Enkelhet. Vi ska försöka börja jobba upp gemensamma middagsvanor, något som varit detta hushålls akilleshäl, och att då äta olika mat kändes som typiskt onödigt. Jag valde bort krångel. Sedan kan man tycka vad man vill om huruvida vego/semivegomat är krångligt, men jag valde att låta min känsla av förenkling kring hur jag hanterar mat kring mitt barn trumfa de andra skäl jag tidigare haft för att äta semivegetariskt. Barn trumfar det mesta. Så får vi se för hur länge.

Det här inlägget skulle egentligen handla om något helt annat, men se där vad som istället kröp fram. Sneaky!